Illustration: Carsten Oliver Bieräugel
I 2011 års Sverige finns inte plats för misslyckande, och för unga verkar det vara viktigare än någonsin att förkroppsliga framgång. Annahita Yazdi förklarar varför en röst på Alliansen har blivit en statusmarkör.
“Jag fattig, syndig människa bekänner inför dig, helige och rättfärdige Gud, att jag, som är född med synd, på många sätt har brutit mot dig.”
Så börjar den kristna syndabekännelsen i en av sina lydelser. Du kanske undrar vad den gör i Nöjesguidens gästkrönika, men bare with me, jag kommer att förklara.
I det nya Sverige existerar ingen fattigdom, bara lata människor. Och ungdomen som står och hänger på låset till vuxenvärlden och inget hellre vill än att bli tagen på allvar, har svalt budskapet om att svaghet är lathet och sjukdom är omänskligt. Nya Moderaterna har fått kidsen att identifiera dem som det enda partiet för folk som är framgångsrika och ansvarsfulla, de som gör rätt för sig och aldrig, någonsin, under några omständigheter, är någon till last.
Jag behöver väl inte ens påminna er om diskussionen mellan Blondinbella och Quetzala Blanco, där den senare ansågs romantisera en destruktiv livsstil när hon i sin blogg skrev om ångest, ätstörningar, alkohol och diverse substanser? Jag vet inte hur det är med er, men jag kan i alla fall inte se minsta antydan till romantisering i inläggen. Jag har bara sett en kvinna som mått piss, och jag vill inte må som hon. Jag blir INTE inspirerad, det är INTE romantiskt och det är INTE dekadent på ”det coola sättet”. Diskussionen som följde var ett skrattretande tydligt uttryck för systemskiftet som Nya Moderaterna åstadkommit; ”Shhh! Skriv inte om att du mår dåligt för då kanske kidsen får för sig att det är okej!”.
En del av den unga högern utsöndrar ur varje por en besatthet av att konstant bevisa att man är ”värd besväret”. Att berättiga sin blotta existens genom att vara lyckad. Vara en framgångssaga. Inte bli, utan vara. Det är här syndabekännelsen kommer in, för det är ju ingen slump att den borgerliga ungdomen ofta ser ut som små styrelseledamöter, även om de bara är halvvägs in i puberteten. Hela deras livsstil går ut på att signalera att de har obegränsade medel. Trots att man kan utgå ifrån att en mycket liten del av dem faktiskt har det så fett ställt som de försöker se ut att ha. Hur många av dessa har en personlig förmögenhet värd namnet, som överstiger vad som är ”normalt” för unga mellan typ 16 och 26 år? Inte så många, va? De andra kanske är sådana där lyckostar som har en pappa som betalar. Men hur många är det då? Inte så många, va? Majoriteten har inte alls särskilt god likviditet – de verkar bara rösta blått som en statusmarkör. Inte av ideologiska skäl, utan utifrån deras image. Och om jag har fel på den här punkten bekräftar det bara ett faktum som Nya Moderaterna kämpat hårt för att glömma; det vill säga att det bara är rika som röstar blått. Men det är nog en helt annan diskussion.
Det mest intressanta är postgymnasiala studenter som försöker se ut att tillhöra det ekonomiskt oberoende toppskiktet. De har rak rygg, kavajer med ”poweraxlar” och strama frisyrer ovanpå seriösa ansikten med en behärskad uppsyn. Aldrig ett enda felsteg, aldrig en dålig hårdag. Krampaktigt fastklamrade i den perfekta fasaden som ska dölja deras panikslagna inre, livrädda för att blotta tvivel, osäkerhet, oro för att misslyckas. Jag vill bara ta tag i dem, skaka om dem och säga; ta det lugnt, andas ut. Du är ung och inte på långa vägar en färdig skapelse. Det förväntas av dig att du ibland ska vara ful, pank och misslyckad – det finns liksom ett syfte med att vi inte föds vuxna och framgångsrika. Acceptera faktumet att unga och studenter är fattiga och att ingen tror något annat, så kanske du lär dig något om fattigdom också. Till exempel att det inte är ett symptom på lathet. Du om någon vet ju att det inte stämmer. ■
Annahita Yazdi är juridikstudent. Följ henne på Twitter.
