Det finns en ny kille i stan — neograbben. Som kramas när man ses, är löjligt vältränad och hemskt gärna klär sig i vad som brukar kallas dressade kläder. Som känns igen på sin fina hy, täta skäggväxt och nyputsade skor. Och han finns överallt. På sitt stammiscafé Mellqvist dväljs han och hans neovänner i klasar kring morgonkaffet. Är det ett nytt mjukt och fint maskulint ideal, eller är det samma gamla visa i ett nytt halsduksförsett fodral?
För några år sedan gjorde grabben ett uppsving i populärkulturen med lads, Mike Skinner och ett allmänt hyllande av ölhävande män. Då handlade det om att media intresserade sig för något som har funnits lika länge som (halva) mänskligheten har sparkat boll. Men nu har en helt ny typ av grabbighet börjat gro: neograbbarna! Det handlar om en typ av manlig gemenskap som både kramas och brottas, syr och renoverar hemma och gör en grej av det. En mysig male bonding. Ständigt återkommer de till kramandet i sitt resonemang, för de här unga männen pratar hela tiden om sin vänskap. De vårdar den ömt, pratar om sina polare och bekräftar ständigt varandra som mjuka och fina. Att veta det är att vara det. Det här är de fina killarna, som varken är homofober eller misogyna våldsfetishister.
Neograbb:
Man mellan tjugo och trettiofem som vårdar sitt yttre. Kan både brottas och sy gardiner. Ses ofta på Rörstrandsgatan i Stockholm. Kramar och herrmiddagar är de vanligaste uttrycken för uppskattning neograbbar emellan. Neograbbighet, är en farsot som uteslutande smittar via skokomplimanger. Ej att förväxla med metrosexualitet eller traditionell grabbighet.
Neograbben kollar inte så mycket på tv, han är en sådan som hellre gör saker. Men om det skulle hända att neograbben vill ta det lite lugnt är TV6 hans alldeles egna forum. Kanalen marknadsfördes som den man slipper zappa bort för all tråkig skit. Här slipper neograbben relationsserier som Sex and the city och Grey´s anatomy. Neograbben har ingen flickvän och bara en noga utvald och begränsad kvinnlig bekantskapskrets.
Neograbbarna brukar kolla på Scrubs tillsammans, en typisk neograbbserie. I sin oändliga kärleksförklaring till den manliga vänskapen som något viktigare, mer bestående än kärleksförhållanden med kvinnor är Scrubs ändå inte en idiotisk ”män är från mars”-serie. Ändå väljer Turk ju hundra gånger hellre att spela luftgitarr med sina kompisar än att gå till fertilitetskliniken med sin fru. JD har haft hundratals relationer, men tjejerna kan aldrig leva upp till hans standard, det vill säga Turk, hans bästa vän. Rallarsving är ett av de få nyproducerade program som visas på TV6. Musse Hasselvall och Andreas Halldén är två utmärkta svenska exempel på neograbbighet. Andreas kan både brottas och virka. Musse syns aldrig med kvinnor, däremot ofta i bara kalsongerna och inte skäms han för det.
Kan det vara så att bara DN:s Nils Hansson fortfarande bryr sig om vem som är hetero eller homo? Är neograbben helt enkelt så fruktansvärt modern att sexuell läggning och föreställningar om kön spelat ut sin roll som kategorier för dem och de inte besvärar sig med att bevisa något? Nej, naturligtvis inte. Det här är en så grabbig kultur att inga homorykten någonsin skulle flamma upp trots att de spenderar hela sin vakna tid nakna tillsammans med andra män. Det här är en kultur helt utan kvinnor, helt utan feminitet att distansera sig ifrån. Det är det som är det nya, inte idealen. Här finns inga kvinnor, inte ens som sexuella objekt. Neograbben går hellre och fiskar med kompisarna än ägnar sig åt kvinnor.
Andreas Halldén
30, programledare för Rallarsving och Sicksack
”Någonting har absolut hänt, det har blivit oerhört mycket kramigare. Nu kan man kramas så mycket man vill utan att vara bög. Jag syr ju kläder, men det är inte riktigt helt accepterat ännu att en man gör det. Men jag tror att orsaken till neograbbigheten är en rädsla för grabbighetsklyschorna, ett sökande efter något djupare. Jag umgås ju mycket med andra neograbbar, som Musse Hasselvall och Christian Hillborg. Det intressanta är att varken homos eller heteros längre behöver skylta med sin sexualitet. Det är bara ett förlegat engagemang numera, ett tecken på grav talanglöshet och brist på intellekt. Vem vill bli ertappad med att inte se nyanserna? Vem vill vara onödigt tydlig? Därför är det nog mer tvärtom nu för tiden, ingen vill vara stereotyp. Vi har blivit smartare helt enkelt. Att vara neo är att vara lite mer spänstig intellektuellt.”
I alla manliga, heterosexuella kulturer har det varit feminitet som fungerat som motbilden, kvinnlighet har varit det som inte är önskvärt. Som att ett fotbollslag kan kramas hur mycket som helst tills matchen är slut. Inga fotbollslag kramas i omklädningsrummet. De vill inte vara bögar, de vill inte vara kvinnor, eller kärringar som det oftast heter i idrottssammanhang. Men neograbbarna slutar inte att kramas efter korpenmatchen.
Det neograbbarna vänder sig emot och har som motbild för sitt eget sätt att vara är andra män, deras egna machofarsor som satt med en grogg i soffan varje fredag tills de somnade, om de ens hade en pappa närvarande. De ska minsann inte bli några vidriga svin som överger barn, struntar i hemmet och bara dricker öl och kollar på sport. Istället är de helt extrema i sitt sätt att vårda hus och hem. På ett slags ålderdomligt manligt sätt viker de lakanen till perfektion innan de manglas till skillnad från sina fäder som aldrig rörde tvätten. Maten ska vara perfekt när killkompisarna kommer över. Det handlar inte om ett könsöverskridande eller lite välbehövlig normupplösning, det handlar om att göra områden till sina. Det spelar ingen roll vad det är eller vad de haft för mening, neograbbismen fyller som alla framgångsrika rörelser manglandet med helt nya betydelser. De tillägnar sig matlagning, skoinköp eller kaffedrickande och i samma stund blir de identitetsskapande aktiviteter i sin egen kraft. Sedan kan man tycka att det är en helt ny, mjuk manlighet eller samma invasion och upphöjande som män ägnat sig åt i tusentals år. När kvinnor har gjort entré på ett dittills manligt område har statusen sjunkit, när män plötsligt sysslar med något som ansetts tillhöra kvinnors domäner blir det bra, viktigt och intressant.
Vigor Sörman
27, resereporter för När och Fjärran
”Jag har inget problem med att vara en del av neograbbigheten. Man kramas ju mycket mer med sina killkompisar idag än vad man gjorde för några år sedan. Det har väl kommit i efterdyningarna av metrosexualiteten. Det häftigaste man kan göra som man är ju att impa på sina killkompisar med en riktigt bra middag. Inte heller behöver man skämmas längre för att man har symaskin. I mediavärlden kanske det är extra vanligt med kramar... Filip och Fredrik representerar ju också det där, de kramas en hel del, inga hårda handskakningar där inte. Man märker ju även bland yngre hur nittonåringar sitter på tunnelbanan och pratar kickboxning ena sekunden och ansiktskrämer i nästa. De som inte fixar att hänga med i det här tåget kanske utvecklar en ännu grabbigare grabbighet.”
Neograbben är inte ond, bara aningslös som alla självklara människor. Neograbbismen är en helt ny breed av män. De är snälla killar som vill väl. Men ibland går det förstås snett, även för fina neograbbar som Zanyar Adami, som uttalade sig för några veckor sedan om att det är för lite kärlek i feminismen. Han känner sig inte hemma bland alla hårda brudar. Gud förbjude att Zanyar skulle reflektera över varför feminismen är kärlekslös mot honom. Som en äkta neograbb vill han ju att det ska vara mjukt och härligt att föra en kamp. Så vad gör en neograbb som vill väl? Adami startar sin egen feministiska rörelse i en äkta kreativ neograbbanda. Femanism ska den heta, så att andra neograbbar kan känna sig välkomna. Man kan fråga sig vad femanisterna ska göra för jämställdheten. Skojbrottas mellan plakatmålning om lika lön? Zanyar är så förblindad av sin egen myspysighet att han försöker komma undan med att vara feminist och samtidigt slippa kvinnor. Den idén kanske borde gått en mårunda till.
Annars är neograbbarna ett fredligt gäng. Det finns ingen som helst anledning att byta trottoar om de kommer emot dig. De är inte farliga alls, bara snygga, välvårdade och nöjda med sig själva. De vill hemskt gärna framstå som mjuka, fina fräscha killar som absolut inte har några problem med jämställdhet eller oroar sig för att framstå som omanliga eller homosexuella. Samtidigt gör de allt för att undvika ett parförhållande eftersom det skulle kräva en massa uppoffringar, arbete och kanske rentav sätta deras värderingar på prov.
Värderingar som de aldrig någonsin skulle kunna svika. Såvida inte någon annan neograbb skulle få för sig att byta åsikt.
Johannes Carlström
31, inredare i Sambo
”Nästan inga jag känner är traditionellt grabbiga, vilket väl har att göra med vilket umgänge man väljer. Men när jag åker hem till Bollnäs och ser grabbarna där med blekt lugg och på anabola så kramas de faktiskt. För mig är det jävligt dubbelt. Å ena sidan brukar jag och mina killkompisar laga middagar ihop, vi handlar tillsammans också och tar en paus i shoppandet för ett glas vin någonstans. Jag har definitivt fler killkompisar än tjejkompisar. Samtidigt är jag en fighter och håller på med goshindo som är ett slags shootfighting. Men även där kramar vi om varandra och masserar varandra i duschen. Som man vill man ju vara så ofantligt mångfacetterad — man ska vara ansvarsfull, spontan, känslig och samtidigt tuff. När jag växte upp var en man någon med valkar i händerna, som kunde tala för sig och som visste fel från rätt. Idag har jag blivit en ganska mjuk och kreativ pojke (snarare än man, tyvärr) som uppfostrades av en ensamstående mamma. Så ja, jag måste nog säga att jag är en neograbb.”
Text: Sandra Engström och Hannes Dükler
Illustration: Herb Wilson
