Konsertrecension: Gesaffelstein på Münchenbryggeriet

14:38 2 May 2014


Foto: Rasmus Foltmar Elfton

Det går inte att komma ifrån det. Gesaffelsteins valborgsfirande på Münchenbryggeriet är killarnas kväll.

Efter en lång uppvärmning av vännen The Hacker kommer slutligen fransk technos guldgosse Mike Lévy, mer känd under namnet Gesaffelstein, ut på scen. Alla drar efter andan. Nej, i ärlighetens namn vrålas det mest – vi kommer till det – men jag tycker mig urskilja ett sus och hör under spelningens gång en inte oansenlig mängd munnar bröla om hans änglalika ansikte. Han är klädd i sin sedvanliga smala, svarta kostym, den vita, stärkta skjortan är knäppt ända upp i halsen och han ler inte. Han börjar arbeta.


Vår prydlige stjärna tittar knappt på sin publik. Ett par gånger gör han otåliga små fingelserörelser, som för att rikta publikens ögon och applåder mot honom istället för att slåss. En övervägande majoritet av publiken tycks nämligen ha valt att förlägga sina mösspåtagningars efterfester till Münchenbryggeriet – tydligt inte bara på grund av alla de redan svårt ölfläckade, absurt dyra studentmössor som kastas runt i lokalen, utan även för att stämningen är aggressiv. Testosterondrypande. Det är inte så mycket en regelrätt moshpit framför scen som ett pojkslagsmål, dessvärre förlagt till en spelning som nog hade mått bra av en något mer sansad åskådarskara. Som till tre fjärdedelar bestod av unga, våldskära killar – och till resterande del av gamla, våldskära män.


Foto: Rasmus Foltmar Elfton

Det påverkar nämligen en spelning som ger lite för mycket uppbyggnad och lite för lite klimax. När de partierna äntligen kommer är de korta och handlar mest om att räkna ut från vilket håll väggen av fallande kroppar kommer den här gången. De fantastiska visuals, snabba klippbilder på marmorbyster, arkitektur, klassisk konst, som projiceras bakom Mike Lévy får inte riktigt glänsa. Men någonstans i mitten saktar han ner, spelar en elektronisk vaggvisa framför en djupblå stjärnhimmel, för en tillfälligt lugnad publik. Det är vackert. En stund. Sedan tar spelningens andra hälft vid, går mot mer generisk techno som förstås (förstås!) går hem hos publiken. Den så beryktade ciggen i mungipan, som det sägs att ingen Gesaffelstein-spelning är komplett utan, syns inte till. Jag tvivlar på att det är därför det känns som att något fattas, men han spelar inte mycket längre än en timme, och det gör faktiskt inte så mycket.

Det är roligt att dansa till, så länge en aktar sig för de danska skallar som delas ut åt höger och vänster. Men det är svårt att uppskatta vanlig techno, hur välproducerad den än må vara, när låtar som Aleph länge förblir ospelade. Därför blir slutet ändå tacksamt – när hans albums titelspår går igång som näst sista låt knyter det ihop en snygg, men något underpresterande, konsert, får den att kännas värd alla armbågar mot tinningen och partier av småtråkig repetitivitet. Gesaffelstein själv verkar förskonad från värdsligheter som svett; det enda tecknet på att han stått i strålkastarljus är att han har knäppt upp den översta knappen på sin skjorta. Efter avslutande D.A.F.-låten Verschwende Deine Jugend (geni, ändå!) ställer sig Gesaffelstein framför sitt podie, för ihop händerna och bugar. Och publiken vrålar.

Gesaffelsteins debutalbum "Aleph" gavs ut i oktober 2013.

Stad: 
Kategori: 

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Senaste filmrecensioner

 

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!