Klara & Jag tar musiken till en ny nivå

13:22 30 Nov 2018

Musikbranschen är ett hårt klimat för många nya artister, men Klara & Jag tycks göra sig alltmer hemmastadda. Alex Lundbladh pratade med duon om det senaste släppet Storyn of my life.

Två bästisar i en popduo som sjunger om jobbiga killar, sena nätter och brustna hjärtan. Det är varenda skolgårdssjungande tjejgängs dröm, och med facit i hand fungerar det utmärkt. Trots att Klara Tuva Wörmann och Johanna Frostling fortfarande är nya på Sveriges musikscen jämförs de redan med vår okrönta popdrottning Veronica Maggio. När jag intervjuade Klara och Johanna i juli var det över ett skakigt facetime-samtal. Den här gången sitter de båda framför mig, bara dagarna innan deras första EP Storyn of my life släpps.

När jag intervjuade er sist pratade vi om att ni inte vill släppa ett fullängdsalbum riktigt än på grund av risken att vissa låtar glöms bort. Ni ville hellre gå ut starkt med alla guldkorn samlade på en EP. Är detta EPn av guld?
– Ja! Jo, men det blir det ju ändå, säger Klara och tittar över bordet på Johanna för att få medhåll.
– Jag tänker efter, svarar Johanna tvekande och fortsätter:

– Alltså ja, jag tycker om alla låtar som är med, men några av mina favoritlåtar har vi inte släppt än. Men det känns bra!
– Ja, så är det för mig också. Det känns nice att släppa guld, och så släpper vi lite mer guld sen. Vi delar upp det lite.

Vilket är ert favoritspår?
K: Jag tycker alltid att den låten som man släpper näst är favoriten, för det är något som är så spännande att visa upp låtar som man själv tycker om väldigt mycket.
J: Det håller jag nog med om. När de är släppta så lämnar man dom ganska mycket bakom sig.
K: Fokusspåret, Gamla stan, skrev vi när vi hade haft skrivtorka för tre år sen. Vi hade bestämt oss för att satsa och så hade vi flow men så tog det stopp. Och sen kom den låten till oss på tio minuter.
J: Men den är nog förresten min favoritlåt av dom vi släpper nu, alltså Gamla stan som vi släpper med Gustaf Norén. Det känns som att den tar fram en sida av oss som vi inte fått visa upp riktigt. Den är lite mer dramatisk.
K: Den känns som själen av Klara & Jag. Den kom vi på innan vi började skriva discolåtar.
J: Ja, den känns inte som en crowdpleaser.

Varför släpps den först nu då?
K: Den officiella anledningen var att den inte riktigt ansågs vara en singel.
J: För att komma igenom “bruset” behöver man kanske göra sig en plats och det är lättare att göra det med en låt som folk går igång på direkt, nåt som man vill dansa till. Gamla stan tänker jag är en låt man lyssnar på själv, medan de andra låtarna kanske snarare är förfestlåtar.

Vi går tillbaka till den förra intervjun igen. Då pratade vi om er låt Fake it ‘til you make it och att den handlar om hur ni fått kämpa er in i musikbranschen utan kontakter. Har ni byggt upp ett bättre självförtroende nu?
J: Alltså både ja och nej.
K: Ja, för vi har nog börjat tvivla mer.
J: Ju bättre det går, desto högre krav ställer man på sig själv och på hur omgivningen ska reagera på det man gör. Men om vi hade kunnat se oss själva idag för ett år sen hade vi nog varit jättenöjda med var vi är nu. Det har ju gått bra, men det känns ofta som att det inte händer något alls.
K: Jag ser det lite som ett tv-spel, att man levlar upp lite hela tiden. Nu är vi precis…
J: ...innan Bossen!
K: Vi är innan level två liksom. Vi har varit på level ett och snart kommer vi levla upp.
J: Det heter väl Boss, alltså i slutet av banorna brukar det komma en Boss som man måste slå för att komma till nästa level. Där är vi nu.

I er spotifybeskrivning står det att “de är orubbliga i sin tro på musiken de gör tillsammans”. Men ni berättade också precis att ni tvivlar mer än någonsin. Hur mäter ni framgång?
K: Något som jag känner har varit en framgång det senaste året är att man har fått personer runt omkring sig som jobbar för ens projekt. Det underlättar ju att det finns personer som tror på en.
J: Verkligen, det är bra på så många olika sätt. Det har varit skitbra för vårt självförtroende att någon kan tänka sig att satsa på att få fram oss. Det känns verkligen som en framgång.
K: Också andras attityd till det man gör. Jag upplevde att vi hade en ganska lång period i början där vi fick förklara och försvara oss väldigt mycket för äldre gubbar som ba “ni borde bara göra coverlåtar”. De hade inte ens hört det vi hade gjort men skulle komma och ge tips om hur vi skulle göra för att lyckas och ifrågasatte varför vi gjorde som vi gjorde. Det är väldigt mycket pessimism kring att det är så svårt och så många som vill göra det men sen slogs vi av att, man kan ju försöka och man kanske får nej men man kan ju fortsätta. Frågan är hur länge man pallar det, men i och med att vi har fått folk som tror på oss så blir det ju enklare och enklare.

Jag tycker att det låter som att ni redan tagit er vidare från level ett. Hur fortsätter ni?
J: Fortsätter att lyssna på vad vi själva tycker är bra, tror jag, och inte gå för mycket efter vad vi tror att andra ska gilla. De bästa låtarna har vi skrivit när vi haft feeling på riktigt och gjort det vi känt i stunden.
K: Det känns som att det alltid varit vår styrka. Vi har fått erbjudanden av den sort som varit en livsdröm, men vi har alltid kunnat känna efter ordentligt. Det behöver inte gå fort, snabba kickar i allmänhet är inte bra. Det får ta tid.
J: Ja, så att vi inte står där och klafsar runt i ett par alldeles för stora skor och känner att man inte hängt med. Som du säger så känner vi alltid efter och pratar igenom det när vi fått stora erbjudanden. Om det inte känts hundra procent bra i magen så har vi tackat nej.
K: Det räcker med att en av oss är lite skeptisk för att vi ska vänta med något.
J: Ja, jag litar stenhårt på din magkänsla. Mer än jag litar på min egen.
K: Detsamma, verkligen.

EPn Storyn of my life finns ute nu.

Stad: 
Kategori: 
Publicerad i tidning: 

Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 12, 2018.