Kändismanin består

Samir representerar en ny variant på relationell konst: sexsveket.

Vem kommer att få störst medieutrymme: en lågmäld konstnär som gör verk av atmosfären eller en skrikig, tatuerad och knullysten Paradise Hotel-deltagare? Svar: reality-stjärnan (för är man med i reality eller porr är man nämligen alltid stjärna direkt). En ny kändis har kläckts. Det rörande är att konstvärlden så gärna vill se sina spelare som kändisar. Frågan är varför?

Konstvärlden tycks nämligen vara fast besluten om att skapa sig en kändisimage. Senast strax före jul beskrevs den på bästa tv-tid som ”kind of a sexy business”, illustrerat av några röda mattan-bilder från mingel i Venedig. Det som möjligtvis gör det medialt sexigt är det faktum att miljardärer träffas och köper konst, minglar och visar upp sig vid några tillfällen per år. Med dem kommer jet-setet och kändisar som lockar media.
Hela idén att det ska vara kändisar för att locka publiken står mig upp i halsen. För det är alltid samma kändisar. Jag har tröttnat och vill ha nya. När de sedan associeras med konsten blir de helt plötsligt dumma. Som när Kanye i december satt i Miami och pratade konst med världens konstteoretiker nummer ett, och hela hans musikaliska begåvning rykte. Istället blev han bara en imbecill wannabe eller en konstens belieber.
Gjorde detta att folk blev mer intresserade av konst? Det vete fan.

I Sverige har det, under det gångna året, sänts två konst/foto-tv-program med kändisar. Lite mer folkligt, lite mindre glamour och totalt tittartapp. Och det de båda har stupat på är samma som Kanye: hur lite de vet. Förutom den kunskap som de har inom sina egna områden (oftast är expertämnet de själva) ställer sig publiken så klart frågan: varför ägnar jag min tid åt detta?
Missförstå mig rätt. Jag tror stenhårt på idén att konst kan vara kul och spännande för alla. Jag är däremot lite trött på konceptet kändisar och därför är det synd att konstvärlden försöker få det att se ut som en internationell kändisfest när det handlar om en kommunal konsthalls Tumblr… 

Och snälla, ska det vara kändisar, bjud in dem med omsorg. Helst nya. När kommer Paradise Konstnärs-kollektiv?

Bäst just nu

1. Mellan verkligheter – Fotografi i Sverige 1970–2000

Hasselbladstiftelsen, Göteborg, den 8 februari–11 maj

Äntligen en riktig inventering av svenskt fotografi. Ett flöde garanterat fritt från selfies och kommentarsfält. Från sjuttiotalets svartvita gubbmästare till dagens fotodrottningar. Det är massivt, tungt och episkt.

2. Goshka Macuga

Index, Kungsbro strand 17–19, Stockholm, till och med den 12 april

Den gamla filmen Cinema Paradisos klimax är då huvudpersonen får se alla bortcensurerade filmkyssar. Det är rörande och gripande. Goshka Macuga har satt samman filmscener som talibanerna censurerade bort: antydningar till homosexualitet, nakenhet, sex och våldtäkt. Det är rörande och gripande.

3. Eva Stenram

Fotografins Hus, Stockholm, till och med den 1 mars

En mästerlig manipulatör av hur man tittar på kvinnokroppen. Hon tar gamla utvikningsbilder och täcker över, klär på och delar upp kropparna tills bara en arm och ett par ben blir kvar. Det som skulle vara sexigt blir smart, det som skulle vara upphetsande blir kyligt.

4. Lena Mattsson

Moderna Museet, Malmö, till och med den 16 mars

Lena Mattsson går all in i sin hyllning till den legendariske bokförläggaren Bo Cavefors. En video i tre delar på varsin vägg. Han är Lou Reed, Kurt Cobain och 2Pac i ett. Så klart är det till ett rocksoundtrack. Det är bara att stampa i takt.

5. Christodoulos Panayitou

Galerie Nordenhake, Hudiksvallsgatan 8, Stockholm, till och med den 15 februari

En utställning med Marilyn Monroes mått som titel och som öppnar med röda mattor från Oscarsgalan handlar om myter. Igår, idag och för alltid.