“Till Tokyo kan du inte åka, det är svindyrt. Jag menar, ett äpple? 150 kronor.” Citat: alla som aldrig varit i Tokyo.
Okej, jag brände två löner på lika många veckor, men det var mer en fråga om inställning än omständigheter. För det går att äta dyrt och dricka heligt i Tokyo om du vill. Men du kan också dra till Coins Bar där allt kostar 300 yen. Alltså 21 kronor.
Jag var nyligen i Tokyo, Japan i två veckor med mina kamrater (samt oerhört begåvade tecknare) Kim W och Jonna. Vi bodde i mangatecknaren Åsas kollektiv, och det bästa sättet att få en ultimat Tokyo-upplevelse är att leta reda på en snäll japan eller en inflyttad som kan språket. Annars finns det till exempel risk för överanvändande av ordet sayonara, vilket vi gick omkring och sa till höger och vänster innan någon påpekade att det betyder “hejdå för alltid”, det vill säga “hit till din affär kommer jag aldrig igen” eller “den här restauranten var trevlig men du behandlade mig så vidrigt att jag nu kommer ta livet av mig”. Och det här är mina tips.
Här bodde vi!
Koenji, det "nya Shoreditch".
Kim W Karaoke.
Vi bodde i “nya Shoreditch”, det vill säga där det snart kommer vara ballt att bo: Koenji. Gulliga gator och små äthål där du sitter utomhus på en stol stor som en kork. Gulligt (samt obekvämt). Fina barer och svinbra karaoke där du kan dricka hundra öl. Hundra öl kan du visserligen dricka var som helst.
I Shinjukku, där allt skiner, blinkar och låter, finns massa karaokekomplex av varierande kvalitet. För är det något du ska göra är det ju att sjunga ut. Din glädje, din sorg och din stora lycka över att alla sångställen har principen så många låtar du hinner på en timme, samt all you can drink. För ca 2-3000 yens. Svårt att veta vad du allra helst vill: önska flest tunez eller ringa in tusen G&Ts i rumsluren. Dock ska du känna till att sista tåget hem alltid går kvart över tolv-ish, så rikta in dig på att beslutet måste tas – är det en tidig kväll eller är morgondagen död i dina ögon?
Harajuku.
Flamingo.
När du handlar måste du gå åka till klassikern Harajuku (alltså på riktigt, du ska, det är ett tvång) och gå längs färg- och plastexplosionen Takeshita-dori. Som att äta sockervaddsburgare i marshmallowbröd (gott, men inte nyttigt i längden). Gillar du dessutom vintage och pynt finns en gata som jag inte vad den heter, men gå från sötaffären Kiddy Land i nordlig riktning så kommer ni att hitta de bästa second hand-affärerna och mest bedårande tingel-tangel-butikerna, speciellt Kinji Used Clothing och Flamingo. Dock finns sweeta beg-kläd-affärer på massa ställen.
Jag åt enbart tre saker:
1. Sushi från conveyer-belt, man bara plockar godsaker från ett band och betalar utifrån hur girig man har varit.
2. Tapas på Izakaya, som är en krog där du beställer in friterad tofu med miso, sashimi och edamame-bönor och delar. Så man äter egentligen inget. Men dricker som vanligt. (Pang så var man full.)
3. Onigiri från Seven (-Eleven? Svårt att veta om de hette det också, det var bara en sjua på.) Japanernas crappy fast food som såklart är svingod, säkert nyttig och assmart förpackad så att man alltid får färskt krispigt algpapper. Ta rullen med tonfisk och mayo.
Saker att skriva på att göra-listan:
Shimokitasawa: Om du vill vara med folk som dig själv, alltså svenska hipsters men också superjävlahardcore råhippa tokyoiter.
Akihabara: Gamla teknikmarknaden, bra om du vill köpa en miljard plastleksaker.
Nakano: Ta en drink på Juke 80s, där du drar fram pärmen och önskar musikvideor från 80- och 90-talet. Köpcentret Nakano Broadway, som loppmarknaden i Vårberg. Mycket skit, men bra om du vill köpa en miljard plastleksaer.
Arkadhallar: Jag och Kimbo spelade zombiespel och kissade ner oss av skräck. Bra om man vill spela om en miljard plastleksaker, som finns i klomaskiner som man kan vinna på (men som inte går att vinna på).
Fuglen: Om du vill låtsas vara en trondheimsk Don Draper. Hela stället är prydd i norsk femtiotalsdesign, andas internationellt och du kan träffa ägaren från Hardanger, två australienska läkare, en grafittiartist från Uganda samt plötsligt stå bredvid Takahashi Murakami eftersom det är hans stammisställe (och han tar limousin dit, obs, sant, för det hände när vi var där).
Roppongi: Skit i det, det var deppy deppy doo. Ärligt talat satte jag inte ens min söta tass på stationen Tokyo. Det närmsta jag kom “riktig” kultur (för jag vet inte var vi placerar detta annars) var Robot Restaurant, som för övrigt serverar noll mat. Det kostar 6000¥ att gå in, sätena är trånga, det är mycket tjejer i fluffiga trosor eller stål men värt varenda pesetas. Efter 80 minuter laser rakt genom huvet kan du inte greppa upplevelsen med hjärnan.
Asakusa: Gamla stan med lugn och ro (om inte alla turisterna hunnit komma). Hänger du dessutom runt Sensoji-templet och ser helt okej ut blir du med största sannolikhet tillfrågad att vara med på bild med härliga skoltjejer.
Department H: Första lördagen i varje månad är det fetischklubb på Department H. Medtag egen butt plug.
Mitt sista tips: säg sumimasen (ursäkta) till alla och var beredd på att det är en knasig stad, där ingen snor, polisen är snäll och allt säljs med hjälp av mangatjejer som typiskt nog inte skänkts underkläder i rätt storlek.
Josefin Johansson är komiker, skådespelare och ena halvan av podcasten Crazy Town. Sedan hon kom hem från Tokyo har hon hunnit hoppa av omtalade Amelia Comedy Queen, om vi nu behövde ännu en anledning att älska henne.
