Foto: Rikkard Häggbom.

Den vuxna i rummet

10:00 21 Feb 2022

Jonathan Johansson har gått från att slänga alla heartbreakstråkar till ett album byggt på stråkar och beats. 

Jonathan Johansson svingar som en pendel i alla riktningar. Han pratar som han sjunger, med ett tempo och en eftertänksamhet som är svår att transkribera. Plattan Love & Devotion, som släpptes för fem år sedan, svingade åt det nästan förlöjligande och enkla poppiga. Scirocco blev som en överkorrektion, ett konstverk om terrorism, åldrande och det stackars lilla djuret människan. Snart släpps det sjunde albumet Om vi får leva, och det känns lite som att pendeln saktat ner. Under de senaste åren har han svingat mycket och kanske tappat balansen mellan okänd men ekonomiskt hållbar. Han är nästan som en kock som försöker hålla sig till en precis lagom acquired taste. Det sockersöta Love and Devotion vägdes ut med det beska och obeskrivliga umami i Scirocco.

Han debuterade förhållandevis sent, vid 29 års ålder. Otaliga intervjuer har handlat om hur det är att bli vuxen. Om vi får leva är kanske det vuxnaste albumet hittills, mycket tack vare att det blir det första där Johansson varit tvåbarnsfar under hela processen. Han har länge varit plikttrogen i sitt musikskapande, men sedan han blev förälder har plikten att skildra det mörka kombinerats med plikten att vara hoppfull. “Tänk om” har blivit “tänk att”, inte minst bokstavligt talat på titelspåret Om vi får leva. Om han innan har varit fokuserad på att peka på hur sjuk världen är, är det som om Jonathan på den nya skivan pekar på hur mycket i världen som faktiskt är vackert. 
— Jo, det finns stråk av det. Den enkla förklaringen till att det ser ut så är väl för att jag har de här två kidsen. Jag kan liksom inte strössla mitt mörker över dem på samma sätt. De tvingar mig att vara en annan person… än så länge. Det kommer säker pendla igen. Men just nu är det nog så att jag försöker mota in lite ljus i min och deras värld. Man kommer inte runt det faktum att det jag håller på med på jobbet påverkar min vardag.

Den kommande skivan Om vi får leva beskrev du först som stråkar och beats för att sedan ångra det uttalandet. Hur skulle du beskriva skivan om du inte utgick från talepunkter?
— Äh, man säger så mycket dumheter för att få till en bra hisspitch för ett projekt, som om det går att styra det från början. Men jag jobbar egentligen inte så. Skivan är mycket riktigt uppbyggd kring stråkar, men den bärs upp av tusen element musikaliskt. Varje låt kräver sin egen kostym. Och textuellt vet sällan vad plattorna ska handla om förrän ganska långt in i processen. Ofta tar jag en ganska lång skrivperiod där jag inte går till en studio utan till ett skrivbord i två till sex månader, varje dag. Skriver och ser vad det är som vill fram, och så hittar jag ofta någonting som tydligen vill berättas. Ofta är det väldigt nära livet jag lever men vissa ämnen utkristalliserar sig som någonting som behöver bearbetas.  Den här vändan var det såklart en reaktion på att jag gick ner i den sortens darkness jag gick ner i på Scirocco. Herregud om vi ska vara ärliga har jag varit inne på det under halva min karriär, att gräva i de vattnen. Jag har som sagt känt det som en plikt att låta det mörkret lysa över musiken och därmed mig själv och lyssnaren för att skärskåda våra liv. Men kom igen, det är väl ändå inte hela sanningen om mitt värv? Jag tycker det funnits en massa värme, humor, och kul/dumt nonsens insprängd i musiken jag släppt också? Eller?

Om du säger det så. 
Men ok, så himla mycket hopp kanske jag inte har jobbat med. Jag fick resignera inför det i den textmassa jag skrev fram inför plattan, mitt undermedvetna krävde det, krävde lite hopp. Man får en annan blick när man får barn. Det bara är så. Det är väl något djupt evolutionärt.

Sörjer du att ha blivit av med blicken du hade innan?
— Det finns fortfarande där, herregud. Men inte lika hardcore. Jag ska ge dig ett banalt exempel: Min granne ringde och fråga om inte jag och min son skulle hänga med å åka skridskor. Det här hände faktiskt igår – eftersom det visade sig att min son va en sopa på skridskor och jag är en riktigt sopa till pedagog, la vi oss istället bredvid isrinken på en konstgjord gräsmatta och glodde på molnen. Jag sa “ser du att de rör sig?”. Han sa “Ja! Det är sant, de rör sig”. Genuint fascinerad, och det va liksom ett helt perfekt ögonblick. Men att va i det ögonblicket, utan att leta efter skuggor, det är nytt för mig.

Nu tittar familjefadern på migrerande moln en vinterdag. För några år sedan var det inte moln utan en Rosa Himmel som gjorde storsuccé genom Molly Sandéns tolkning. Originalet släpptes 2016 på plattan Love & Devotion, som är behaglig och ofta stryker medhårs men använder ironin som verktyg. Melodierna är “nästan infantila” men orden är ofta trubbig samhällskritik.
Rosa himmel är väl egentligen den mest politiska låten på den plattan, eftersom den är en skärskådning av the bitter and the sweet av Stockholm. Om vi nu ska snacka senkapitalistiskt helvete, en stad där ingen som inte har en fet lön får plats, inte har råd att bo. Det är per definitionen av ett skitställe. Och det är grundtonen i den låten. Från mitt håll är den skriven som en trojansk häst. Det är den mjukaste produktionen jag någonsin har gjort. Melodin är nästan som en barnramsa, men texten är ju inte det alls förutom just det här med “rosa himmel”, vilket väl för alla är en väldigt konkret, och rätt cheesy bild på någonting som är sweet. Men det är en rosa himmel över…det här jävla skithålet. Det är poängen med den låten. Men det är det ingen som gives a fuck about.

Med start den 29 mars i Göteborg åker Jonathan ut på en Sverigeturné av den större modellen. Dryga tiotalet spelningar i konserthus och på teatrar inför sittande publik ska avverkas. 

Det finns, som du själv har beskrivit det, folk som åker runt med laptop och mikrofon. Är du en purist som tycker att det bara ska spelas stråkar live?
— Nej, det har jag inte råd med. Skulle jag varit en mainstreamdinosaurie, som Håkan eller Maggio, är det klart som fan att jag hade gjort det. Men jag måste också betala hyran, så det går inte. Däremot så kommer jag hitta fram till en lösning live där publiken ändå kommer få den upplevelsen. Det kommer inte kännas syntetiskt eller pålagt. Det kommer att bli fett, jag lovar. 

Jonathan Johansson har också gått från Släng alla heartbreakstråkar till ett album byggt på stråkar. På nya plattans Varje regnbåge återkommer raden om att “alla städer ska tömmas”, såsom i debuten En hand i himlen från 2009. Han åker tillbaka till samma Amsterdam som i Blommorna, och i titelspåret Om vi får leva droppar han ”Vet att Stromboli brann, att vi hitta varann” som han sjöng om i första låten på Lebensraum.

Du har börjat bli självrefererande på ett nästan Hellströmskt vis.
— Jag tvekade som fan på om jag skulle öppna den dörren. Men jag kunde inte låta bli, för att den här processen handlade ändå om det i en bemärkelse. Att perspektiven har skiftat. Jag ville göra det så pass tydligt att jag vet vad jag har varit, men att jag nu är någon annanstans. 

Kom det med dina barn?
— När man hållit på såhär länge, och är på turnéer och spelar gammalt material kan man ibland känna väldigt lite för någonting man skrev för tio år sedan. Men det är en del av mig och min historia. Du ser det jag gör och tänker på Hellström. Irriterar det dig att jag gör den här grejen? Uppskattar du det? För det är helt jävla fine om du tänker “ah men kom igen”. 

Det är något uppfriskande med att en av Sveriges främsta artister kan sitta i en intervju och be andra sidan om feedback. Svaret var att det fanns några låtar där man tydligt hör att det behövdes pengar på kontot. Den första Nöjesguidenintervjun heter “Almost famous”. Den skrevs 2009, men titeln är lika sann än idag. 
Det är ändå ganska imponerande, är det inte det? Almost famous passar mig perfekt.

Jag tror att han har valt det. Han visste att Scirocco inte skulle vara en superkommersiell slam dunk, och på samma sätt hoppades han att Love & Devotion skulle bli det.
Men du tyckte det var riktigt jävla äckligt när jag släppte Come Whatever, eller hur?

Ja, det var vidrigt.
 Jag va extremt kluven. Men jag ångrar inte det heller, fast det är orent. Varför ångrar jag inte det då? Man ska inte underskatta hur nice det är att få bekräftelse från 60-plus-folk, alltså mamma och hennes kompisar. Äntligen! Det var ändå en grej att få tillgång till ett helt annat klientel. Det var inte helt omysigt alltså. Men det är orent, det är det!

Orent behöver kanske inte heller vara något dåligt. Jonathan Johansson har ångrat att hans tidigare musik inte var smutsigare.
En hand i himlen har inte ett komma fel. Det är kanske styrkan med den också, men det är väldigt polerat och högstämt. Det är Tranströmerskt nästan, i sin avvägning.

När ska du få Nobelpris?
— Det kan väl börja med att jag får en Grammis någon gång. Men det kommer aldrig hända. Det kan ju inte hända om man ska vara “almost famous” hela vägen in i kaklet. Men om jag vinner, vad ska jag säga då? Det var någon gammal skådespelare som blev negligerad tills han var 60, så fick han till slut sin Guldbagge. Han gick upp och sa “Jaha, ja det var ju på tiden. Tack, då” och så gick han ner. Så skulle jag göra.  

Skådespelaren Jonathan refererar till är Johannes Brost, som tog emot baggen för sin insats i filmen Avalon. Men apropå tidigare nämnda smuts finns det komman och andra fel i det nya albumet. I Amerika nämns exempelvis den kända Paris Hilton-tröjan med texten STOP BEING POOR. På originalet står det egentligen STOP BEING DESPERATE.
— Det är nästan bättre.

Jag tycker det är spännande att du i högre utsträckning än andra jämförbara artister får frågan om “ekonomin går ihop”. Vad kan det bero på?
— Jag tror att jag varit lite mer transparent än andra. Jag har känt det som en uppgift. Ok, jag kanske syns på något omslag någonstans, jag kanske är med i tv osv, men det betyder inte nödvändigtvis att jag får ihop till hyran. Jag var en av de få som pratade om att jag fortfarande hade ett brödjobb när de första två plattorna släpptes. Jag jobbade inte mycket, men jag hade ändå kvar en fot. 
Och jag valde väl att prata om det i en nån slags reaktion mot den här äckliga samtiden där vi alla lever med speglar som för oss illa, sjuka ideal om pengar och framgång. Även det som en slags plikt. Typ “Ja okej, jag är en framgångsrik artist, jag fotas i snygga vinklar och skit, men jag är i alla fall inte rik”. Men nu är det ju faktiskt extremt relativt såklart. Det beror ju på med vem man jämför men, jag är ju rik, eller, alltså det går ju bra.

Går ekonomin ihop?
– Den gör ju det! Den gör faktiskt det…tror jag.

Ibland hamnar en pendel mitt i prick. Det betyder inte att den har slutat gunga.

Om vi får leva släpps den 11 mars. Alla intäkter går avkortat till att ingen någonsin ska fråga Jonathan Johansson om ekonomin går ihop igen.

Turnédatum våren 2022

29/3: Göteborg, Stora teatern

30/3: Jönköping, Jönköpings teater

31/3: Växjö, Växjö teater

1/4: Helsingborg, Dunkers konserthus

2/4: Örebro, Örebro konserthus

21/4: Umeå, Väven

22/4: Skellefteå, Sara Kulturhus

23/4: Östersund, Gamla teatern

27/4: Malmö, Slagthuset

28/4: Kungsbacka, Kungsbacka teater

29/4: Gävle, Gävle konserthus

5/5: Uppsala, Katalin & All That Jazz

6/5: Falun, Magasinet

9/5: Stockholm, Stockholms Stadsteater

Stad: 
Kategori: 
Publicerad i tidning: 

Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 02, 2022.

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nöjesguidens nyhetsbrev


 

Missa inga nyheter! Missa inga fester!
Anmäl dig idag!