Jag befinner mig stående med vatten upp till knäna iklädd Johannes Brosts sons pumashorts vid en sandstrand på västkusten. De smiter åt på ett oskönt, nästan stötande sätt kring midjan. Måste börja röra på mig när jag kommer hem igen, kanske springa lite i Lill-Jan skogen någon gång i veckan. Ska bara laga ipoden först. När jag vänder mig om ser jag Johannes stå och kisa inne vid strandkanten, kanske trettio meter bort, med handen som skydd mot solen. Han manar mig att gå längre ut. Hade detta varit en dröm skulle den vara så full av övertydlig symbolik att Freud ramlat av stolen. Jag går längre ut och tar ett par snabba simtag. Dels för syns skull, men även för det faktum att det vore lite fånigt att åka tåg till Sveriges längsta sandstrand och tillbaka på samma dag, sammanlagt tretton timmars resa, utan att komma hem med lite sand mellan skinkorna. Det är verkligen varmt och gött i vattnet, 25 grader enligt Johannes. Årets första dopp för mig. Långt ifrån för honom. Eller som han sa i bilen på väg ut till Mellbystrand: "Hade inte du kommit i dag hade jag legat här nere hela dagen." Inte irriterat på något sätt, nej nej, han verkar på så gott humör så. Bara ett konstaterande. Åtminstone är det så jag väljer att tolka det.
Johannes har sin sommarstuga här, en bit upp i land. Samtidigt spelar han krogrevy ett par kvällar i veckan på Laholms Stadshotell med hemliga gäster och allt.
- Härom kvällen var det Lasse Brandeby som knackade på fönstret mitt under showen.
Johannes har hållit på med sommarrevyer här i Laholm tidigare. Något år var det med Per Eggers, ett annat kom Tomas Bolme och Stig Grybe. Och så Kjell Bergqvist som har sin stuga alldeles intill Johannes.
- Fast nu tänkte jag göra något annat, så det blev en krogrevy inne på restaurang Gröna Hästen som heter Mitt i maten tillsammans med Nicke Wagemyr och Anna Nygren.
Och då käkar man också?
- Käkar tvårätters och så häpp (knäpper med fingrarna) kommer vi klockan nio. Då kör vi fyrtio minuter, sedan är det paus så att de får i sig lite dricka och så kör vi en halvtimma till. Och sedan kommer det då en hemlig gästartist. Det är jävligt kul.
Kjell Bergqvist har du gjort rätt mycket med.
- Ja, gud ja. På Parkteatern har vi gjort flera föreställningar, och så mycket på både Chinateatern och Vasateatern. Och sketchprogram i tv.
Har ni sett till att det blivit så?
- Nej, vi kan ju inte styra det så mycket. Men producenterna och regissörerna tycker väl om oss. På något sätt. De är nere på stranden nu, Kjell och hans familj.
Besökarna var ju rolig.
- Ja, den är faktiskt jävligt bra. Den håller faktiskt tycker jag. Sedan har man varit med i en hel del grejer som kanske inte håller samma. klass.
Du har 5 110 träffar på Google.
- Jaha, jag är inte alls någon sån där datakille. Där står det väl en massa konstigt, ja.
På Tradera sålde man din autograf för 25 kronor.
- Vem tar pengar för sånt, får jag ingenting?
Men Chevy Chases kostade 48 kronor. Gudrun Schymans kostade bara 19 kronor. Den konstigaste var Yrsa Stenius, den skulle de ha 60 spänn för.
- Äh? Det är ju ett riktigt nerköp!
Två och en halv Johannes Brost.
- Äh, fy fan.
Men jag förstår precis vad Johannes syftar på när han pratar om "konstiga saker på internet". När jag inför mötet med honom letar runt för att hitta info, slås jag av den stora mängden teorier och spekulationer kring vad han sysslar med när han inte står på scen eller filmar. Väldigt lite konkreta grejer, mer av "Jahaja, det kunde man ju tänka sig" och "Jojo, den rumlaren". Villebråd är kanske ett överord, men Brost har definitivt hamnat i skottlinjen fler gånger än, säg, Bert-Åke Varg. Det mest bisarra var väl när Expressen skrev om "Rederietstjärnan" som misshandlat sin hustru. "Rederietstjärna anhölls. Johannes Brost: "Det här är väldigt tråkigt" stod det på löpsedeln...
- Det där var helt sinnessjukt, säger Johannes. En kollega i Rederiet hade bråkat med sin fru så att polisen kom. Sedan ringde tidningen mig och sa "Jo, det har hänt nånting här med din kollega. Vad skulle du tycka om det stämmer att han slagit sin fru?", "Ja, i så fall är det ju väldigt tråkigt, det är ju fruktansvärt", sa jag. Du vet, jag gick i taket när jag fick se tidningen! Så jag ringde till den här journalisten och skrek "Du din jävla idiotjävel, är du dum i huvet ditt jävla as?". Sedan ringde jag Leif Silbersky och så tog det 1 1/2 år innan de fälldes av Pressens opinionsnämnd, så jävla lång tid tog det. Då var skadan redan skedd.
Jag biktar mig för Johannes om när jag i början av nittiotalet höll på med en kvällstidningsartikel om Fångarna på fortet. Bakgrunden var en artikel i Hänt Extra med rubriken "Sexskandalerna i Fångarna på fortet" som jag nu skulle ringa runt till de medverkande och få dem att "rasa" över. Tanken var väl att utmåla veckopressen som illasinnade spridare av falska rykten. Rubriken till min artikel blev: "Sexskandalerna i Fångarna på fortet", dock med den lilla underrubriken i form av citatet "Det var ingen ormgrop på Fort Boyard" och så en bild på några av lagen.
Så berättar jag en liten anekdot för Johannes om hur man egentligen aldrig kan gå säker. När jag intervjuade Regina Lund för Nöjesguiden härom året plockade Expressen ut citat och drog upp på löpet, något om att hon pratat med Margareta Krooks ande. Sedan fick jag härliga sms från Regina där hon kallade mig sin bödel.
Så vad jag menar är att oavsett vilken tidning du ställer upp för så kan ju vem som helt citera ur den.
- Det hände ju för några år sedan att allt vad de heter ville göra såna här "sommarreportage" med mig och min familj, och jag sa nej. Då ringde Hemmets Journal och jag tänkte "Det är ju en snäll tidning, vi gör ett sånt reportage, så har vi gjort det". Och så veckan efter har Se & Hör gjort exakt samma grej, med samma bilder. Då ringde jag Hemmets Journal och sa "Vafan, jag sa ju att jag ville göra det med er och inte med dem!", "Ja, men det är ju en frilansfotograf och det är hans bilder, han får ju sälja dem till vem han vill". Jag vill inte fladdra runt i de här jävla pisstidningarna!
Apropå Kjell Bergqvist hade väl han och Tom Hjelte en numera smått klassisk schism en gång i tiden.
- Alltså den jäveln, ouscchhh! För flera år sedan var jag var på invigningen av en restaurang som en vän till mig öppnat. Medan jag stod där och sa "tjena, tjena" och åt snittar och grejer så dök en gammal god vän till mig upp, fotografen Peter Knopp från Aftonbladet. Och i släptåg hade han då Tom Hjelte. Då ställde jag undan snittarna och sa "Grabbar, om ni ska stanna här så vet jag inte vad jag kommer att göra, jag vill inte se ditt ansikte igen".
Hade han gjort något mot dig?
- Ja, han hade gjort något FRUKTANSVÄRT.
Johannes reser sig upp och börjar gå runt i rummet.
- Det var någon gratistidning där han hade en spalt som hette "Tom Hjelte svarar på frågor" varav en var "Hur ska man göra för att bli så känd som Johannes Brost?", som han förmodligen hittat på själv. "Det är inte så svårt", hade han svarat, "det är bara att ragga upp några sextonåringar och ta hem dem och knulla dem så blir det hur bra som helst". Den där tidningen hade funnits i min dotters skola. Så när jag fick syn på honom på den där festen."Om jag får se dig här ungefär en minut till, då kan inte jag ansvara för mina handlingar". Johannes häller upp mer fläderbärssaft i mitt glas och slår sig ner i fåtöljen igen. Han tänder en cigarett.
Du gjorde inte så många andra roller under åren med Rederiet?
- Nej, det gick ju inte egentligen, det var ju åttamånaderskontrakt. Så jag hade stand up-jobb på helgerna. Men det var jävligt skönt och praktiskt.
Hur mycket i förväg fick du veta om handlingen?
- Vi hade ju kollationering var tredje vecka. Då läste vi tre avsnitt och så började det väl spelas in två veckor senare, men samtidigt skulle man ju läsa på det man höll på med. Men jag har ganska lätt för det där, att lära mig.
Fanns det något utrymme att ha synpunkter på hur karaktärerna utvecklades?
- Jodå, det fanns det ju. Jag gick upp till redaktionen och sa "Nu tycker jag att det är dags att Joker får en tjej alltså". Jag hade nämligen fått en idé - ja, den är ganska tragisk faktiskt. Det fanns en dövstum tjej, Daniella Josberg hette hon, som satt på tv för tio år sedan och gjorde teckennyheterna. Hon var ju jättesnygg. Så råkade jag träffa henne ute, och började snacka med henne. Hon hade en kompis med sig som tolkade. Daniella berättade att hon var skådis, och då sa jag "Va fan! Jag fick en idé!". Sedan gick jag till redaktionen och sa "Är inte det jävla fräckt om vi tar med en dövstum skådis?". Så började det planeras för det, men då hände detta fruktansvärda på Stureplan. Hon stod där i trappen, du vet hon hörde ju inte skotten, hon fick ett skott här (pekar på bakhuvudet) som gick ut i ögat. Så när hon kom till sjukhuset var hon dövstum redan från början och var totalblind och slog sig så illa att hon blev totalförlamad.
Men vadå, hon överlevde?
- Ja, hon låg fyra, fem dar, sedan tror jag föräldrarna kom överens om att det här kan ju inte vara någonting. det fanns ju ingenting kvar. Så hon dog i alla fall sedan. Men sedan tog vi upp den idén flera år efteråt. Då blev det en icke dövstum skådespelerska som fick gå hos Daniellas kompis och lära sig teckenspråk.
Har du drabbats av några Patrick Duffy-symptom sedan Rederiet-åren, att du inte har fått vissa jobb för att du varit för nära förknippad med Joker?
- Ja, lite grann är det så. Att vissa regissörer och producenter inom film har uppfattningen att om man har varit med i en sådan där serie så länge som jag har så är man stekt. Men jag anser att det inte behöver vara så, för då litar de ju inte på min skådespelartalang. Men det är vad de tycker.
När började du med ståuppandet?
- Det var säkert femton år sedan, och en ren tillfällighet. Jag fick ett brev från Uppsala Universitet om att de ville ha mig som gästföreläsare. Så jag ringde och sa "Vänta nu här, är detta rätt? Vad ska jag föreläsa om?", "Ja, om ditt yrke eller nåt sånt", "Det har jag aldrig gjort". Sedan glömde jag det, det föll bort. Så ringde de en tisdag och sa "Du kommer nu på torsdag, va? Det är slutsålt, fyrahundra biljetter".
Och du hade inte skrivit något?
- Inte ett jävla dugg! Jag satt uppe hela natten och tänkte "Vad i helvete ska jag snacka om?". Och så började jag tänka att det har ju hänt lite grejer i den här branschen ändå, det finns ju stories. Men det var jävligt nervöst.
Trots din skådiserfarenhet?
- Ja, men det är en annan grej. Då har man en roll, nu var jag bara jag, inför dem. Och så fick jag kliva upp på ett litet podium och det var folk vooof vooof vooof, överallt, det var mäktigt. Men det blev jättelyckat. Och han som var ordförande för studentkåren sa "Du, jag kan säga så här: Baren är fri!".
Och sedan började du med ståuppandet. håller du på fortfarande?
- Ja, det är lite företag och sånt. Jag berättar anekdoter från Rederiet, det vill ju vissa höra, och om teatern och även om livet.
Vilka är mest populära?
- Jag har ju några greatest. Min Kirunaresa, den går alltid hem, sedan har jag en story med Mick Jagger och en om första mötet med Herbie Hancock. Och så berättar jag även annat också, om de här unga jävla killarna som glider omkring på Stureplan i sina mercor och inte gjort ett handtag i hela sitt jävla liv.
Hur gör du med ståuppmaterialet, har du olika alternativ beroende på vilken publik du har, hur det utvecklar sig?
- Ja, för fan. Det måste man göra. Är de för fulla kan jag inte köra den långa varianten på vissa skämt.
Men är det verkligen så att en full publik är värst? Är det inte ännu värre om de är helt stiffa?
- Alltså, en full publik är jävligt tråkig. En som har druckit sådär lagom är ju däremot fantastisk. Men den bästa publiken är i alla fall kvinnor.
För att ditt material passar dem bäst?
- Ja, jag tror det.
Vad är det då som de tilltalas av?
- Jag vet inte men jag känner det, va. Det är mycket trevligare om det är övervägande andel kvinnor. Men det är ju väldigt sällan.
Vad gör du om ingen garvar då?
- Jag har inte varit med om det så mycket. Men ibland kan det vara så att chefen för något företag har sagt att det blir ingen sprit, det blir lättöl till maten. Och så är det fredagskväll, alla sitter där och tänker "Vafan gick jag hit för? Lasse och Olle har ju världens jävla fest och det är ju för fan UEFA-cupmatch och så sitter jag här". Men då är det ju liksom inte mitt fel.
Var har du blicken när du står där uppe?
- Jag kan ha den precis överallt.
Vilka andra ståuppare tycker du är bäst i Sverige?
- Henrik Schyffert är jävligt bra.
Du gillar Eddie Izzard.
- Ja, för fan. Bertil Goldberg som hade hand om S.U.C.K. på den tiden tog hit honom till Norra Brunn för flera år sedan. Och jag var faktiskt förband till honom. Han är helt enorm alltså! Det var ju smäckfullt där, trots att ingen jävel, bortsett från några ståuppkollegor, visste vem han var. Det är nog jävligt svårt att vara förband till honom nu, då gick det an.
Jag minns julkalendern som du var med i 1981, Stjärnhuset med Sif Ruud. Det var väl något av det första du gjorde utanför teaterscenen?
- Ja, det var ju då jag upptäckte det här med kändisskapet. Det kom flygande och la sig som en jävla filt över alltihop. Jag kommer aldrig att glömma när jag åkte tunnelbana den tredje december och en hel skolklass där borta bara "Öööööh!", de fick spel och jag tänkte "Vad fan är det nu för nånting?". De bara "Voooosch" så stod de där "Blblblblblblbl!". Jag fick fan knappt gå av. Då förstod jag tv:s genomslagskraft.
En del "kända ansikten" säger att det är jobbigt när folk tittar på en för man vet inte om det är någon gammal bekant som man borde hälsa på eller bara någon som känner igen en från tv.
- Ja, det är jättejobbigt. Men Rederiet hade ju 1 1/2 miljon tittare, man gick rätt in i deras vardagsrum.
Och folk som spelar svin som blir påhoppade på stan.
- När jag satt med Per Morberg i en taxi på Valhallavägen var det en barnfamilj med tre barn som stod bredvid vid ett rödljus. Så fick de syn på honom och bara "You fucking." (Brost gestikulerar obscena gester), och han bara "Vad fan var det frågan om?". Och han tyckte det var obehagligt, va. Att barn gör så till honom, det är inte kul.
Men nu med alla dokusåpor så är det folk som är sig själva, som är svin på rikigt, det är kanske inte lika konstigt om de utsätts för sånt.
- Det är ju jävligt märkligt att det är svinen som blir populära nu. Jag kan titta på det där i fyra minuter, där har jag maxgränsen. Sedan börjar jag få illamåendekänslor av allting. Det är fruktansvärt.
Men du har å andra sidan själv varit med i Fångarna på fortet mer än någon annan?
- Ja, jag tror att jag har något rekord där. Men vad fan, det var ju jävligt kul att åka ner dit en vecka. Men när TV3 tog över sa både jag och Kjelle först nej, för vinner man inte får man ju inga pengar. Det är i alla fall ett jobb. Så då sa vi "villkoret är att vi får ta med oss hela familjen och de ska bo på hotellet den här veckan, och så vill vi ha gage också". Och det gick de med på. Så det var en veckas semester, och man jobbade en dag. Inte så farligt.
Vad sa de andra deltagarna då?
- Ja, de undrade väl. Men vi sa inget.
Ser du någon linje i vilken typ av roller du erbjuds?
- Nej. Jag har gjort väldigt mycket olika. Du vet i Black Jack var jag polis. Och sedan i Besökarna var jag...
Ghostbuster.
- Ja, precis. Och däremellan finns väl ett ganska stort spektrum.
Och i Jönssonligan var du gangster med järnarm och gjorde något med nacken sådär.
- Ja.
Vilka är dina starka sidor som skådespelare?
- Det där är ju en riktig klyscha, men varje roll man gör är en utmaning. Nu ska jag till exempel spela pappa till Travolta-figuren i Saturday Night Fever. Då tänker man "Jahapp, då var det dags med papparoller".
Vilka tycker du är bra filmmakare idag? Moodysson?
- Jag vette fan, jag tror inte att han är intresserad av mig.
Nej, men jag menar överhuvudtaget, vilka du uppskattar generellt.
- Killinggängets Fyra nyanser av brunt är ju fantastisk och Torsk på Tallinn var jävligt bra.
Sparar du allt du gjort?
- Nej, jag har väldigt svårt att kolla på mig själv.
Och har alltid haft?
- Ja. Det finns flera skådisar som liksom "titta här" och visar sig själva i olika sekvenser, men jag kan inte det.
Är det samma sak med recensioner?
- Vi skådespelare läser ju dem som fan läser bibeln, va. Objektiviteten är liksom väck.
Vad är du mest nöjd med? Något du inte mår illa av att se?
- Jag vette fan.
Vad hade du gjort om du inte blev skådespelare?
- Min mamma var ju skådespelerska och jobbade ihop med Bergman i flera filmer. Sedan blev han kontnärlig ledare för Malmö Stadsteater och tog med sig en klase skådespelare dit. Så när hon erbjöds fast anställning som ensamstående med en son tackade hon ju ja, för att vi skulle få en bas och slippa flacka runt. Jag är uppvuxen på en teater. Men när jag blev äldre tänkte jag att "är det något jag inte ska bli är det skådespelare", det hade man ju sett bakom kulisserna, på privata fester och allt det där.
Menar du negativt eller bara att det inte var särskilt spännande, att det inte gjorde något intryck?
- Nej, men de stod ju och gjorde sig till, jag gillade inte riktigt det där. Så jag tog en massa andra jobb istället. Ett tag var jag vårdare på mentalsjukhus, men där fick jag sparken, sedan var jag servitör på Savoy och sedan stuvade jag i hamnen. Och så tänkte jag faktiskt att jag skulle åka ut på sjön, jag satt där nere i hamnen och väntade på fartyg som behövde folk. Inte idag, nehej, så gick man hem igen. Så efter ett tag sa de "Stella Polaris, där behöver de två unga killar, den går Medelhavet ner". Men då kom två riktiga gamla sjömän fram till mig och sa "Du, gå inte på den båten", "Jasså vadårå?", "Bara bögar", viskade de "Akta dig du, de har nyckel till hytten". Så jag sket i det. Men så gick jag något år i en privat teaterskola i Malmö och sedan sökte jag till scenskolan, och när man väl kom in där var det tre år och bara "Paff, jaha det var så det blev ja".
Det bara blev som det blev?
- Ja, och så kom barnen poff poff poff poff, och nu har man ju en liten tjej. Men det är underbart, det gör att man är så jävla alert. Hon är sju år, hon är som en jävla fjäril. Hur många barn har du? - Allt som allt har jag fyra. Tre tjejer och en kille. Två bor hemma, det är med samma. [B]Barnbarn?[/B] - Nej, det tror jag inte.
Är det någon som håller på med samma som du?
- Nej, och det är väl inte heller något att rekommendera.
Varför säger alla skådespelare så?
- Min morsa sa ju det, "Gör vad som helst, men håll inte på med detta, det är så jävla slitigt". Det är kvällar och det är nätter och det är fan, man jobbar när alla andra är lediga. Men sedan när jag väl kom in på scenskolan, då stöttade hon mig till hundra procent.
Men det måste ha varit en trygghet under Rederietåren, från att ha varit frilansande, att inte veta hur det ser ut om en eller ett par månader.
- Ja, det är klart. Det är ju det. Det är jävligt jobbigt det där, särskilt när man har barn. Ensam klarar man sig på något sätt, men har man barn så.
Hur långt framåt vet du nu vad du ska göra?
- Nu har jag Saturday Night Fever med premiär i september, sedan går den hela vintern och våren, och så kanske den ska ut på turné efter det. så nu kan man ju ta det lugnt.
Kan du dansa?
- Jaja, visst. Jag gillar det. Sjunga och dansa är jävligt kul. Det är det! Kasta stolar och se förbannad ut i vardagsrum, det kan väl vem som helst göra, men sjunga och dansa är fan ta mig större konst.
Efter mitt dopp i böljan den blå letar jag reda på högen med mina kläder. Då kommer Kjell Bergqvist traskande genom sanden i shorts och svart adidaskeps.
- Tjenare.
En redan surrealistisk situation har nu uppgraderats avsevärt. Johannes presenterar mig och berättar för Kjell att vi pratat illasinnade löpsedlar och han drar sig till minnes den där incidenten med Hjelte.
- Importerad skvallerkäring kallade jag honom, säger Kjell och ler, ja fy fan, den jäveln. Johannes tar upp fallet med en annan "Rederiet-stjärna", den som sprang omkring med munskydd och sprayade mystisk vätska på småtjejer samtidigt som han påstod att det skett ett giftutsläpp i närheten. Och ännu en gång hade Johannes namn dykt upp i spekulationerna om vem det kunde handla om. Något som han till slut blev så less på att han i radioprogrammet RIX Morronzoo förra året "avslöjade" vem det i själva verket handlade om.
- Han dömdes ju i tingsrätten för sexuella övergrepp mot minderåriga, men friades i hovrätten. Jag fattar fan inte hur han bar sig åt. Men han är ju helt stekt nu, och rökt med, säger Johannes.
Innan johannes skjutsar mig tillbaka till tåget delar vi en capricciosa i hans lilla trädgård. Han vill inte ha mer än en halv, om en timme ska han och Kjelle med familj grilla entrecôte. Och detta må låta som en stilistisk efterkonstruktion, men det är faktiskt först när jag står och väntar på tåget vid Laholms osedvanligt trista station som jag kommer på vem den där kändisen var som jag ringde upp angående "sexskandalerna" på Fångarna på fortet för elva år sedan. Hur jag fick tag på honom när han gick hemma och dammsög och var måttligt upprörd, han hade inte ens läst artikeln. Hur jag budade över den till honom för att någon timme senare ringa och fråga "Är det inte för jävligt? Va? Va?" och han svarade "Jorå, det är det väl.". Johannes Brost hette han.
