Den 17 februari släpper Jens Lekman sin fjärde fullängsplatta - Life Will See You Now. En skiva full av glada rytmer, disco, calypso, samba och bossa nova. Men också ett album om rädslor, val och tvivel.
Allt började 2013. Turnerandet med skivan I Know What Love Isn’t var klart och Jens ville komma igång med att skriva nytt. Det hade tagit fem år för den förra skivan att bli klar och tanken på att nästa skulle ta lika lång tid kändes minst sagt olustig.
– Jag hade skrivit på lite olika teman och det funkade sådär. Men jag gjorde ändå klart någonting som jag skickade ut till några vänner och skivbolaget. Tyvärr var det ingen som tyckte att det var speciellt bra, vilket var lite knäckande. Men det var inte bra. I efterhand har det gått upp för mig att det nog berodde på att jag kan ha något i mig som vill förstöra för mig själv.
Hur menar du?
– Jag har en förmåga att ta mig an saker som jag vet kommer gå åt helvete. För att liksom bevisa för mig själv att jag är värdelös. Så jag tror att det var ett omedvetet försök att sätta krokben för mig själv.
Var det en dålig period i övrigt?
– Ja, och en hel del berodde nog på att förra skivan inte gick så bra. Det kom inte så mycket folk på spelningarna och jag sålde typ ingenting. Jag fick för mig att ingen tyckte om det jag gjorde.
En existentiell kris?
– Ja, jag har lite skämtsamt men ändå på allvar sagt att det här till slut blev min existentiella 30-årskris discoskiva.
Kände du på dig att det skulle bli en sådan platta?
– Nej, det fattade jag först för typ ett år sedan. Jag skrev på lite olika teman, i början försökte jag skriva ut mig själv ur mina låtar. Jag var så trött på den här Jens Lekman-karaktären. När jag ser tillbaka på det kan jag se något slags självförakt. Men det fanns också en lust att få slinka ner i andra personers tofflor och utforska hur det kan vara att se på världen genom deras ögon. Tyvärr blev det inte så bra, det saknades nån slags emotionell närvaro när jag skrev ut mig själv helt. Sen hade jag också regeln att jag bara fick skriva om manliga karaktärer, eftersom jag tidigare mest skrivit om kvinnor. Men det blev mest mörka, hopplösa och uppgivna låtar när jag kom in på maskulinitet och sånt.
Har du alltid tänkt så konkret kring dina låtar?
– Det är inte som en programförklaring i huvudet, men jag har alltid varit väldigt mån om att erbjuda något slags hopp i mina låtar. Det är som när man skriver om politik eller egentligen om vad som helst, det är så enkelt att bara presentera problem och lämna dem hos lyssnaren. Oftast söker jag någon ljusstrimma i berättelsen och ibland funkar det att hitta den i musiken. I ett durackord eller en rytm.
Om vi går tillbaka till 2014 - skivan var klar och responsen var dålig, vad hände då?
– Jag blev jätteledsen, för jag är så synonym med min musik. När den inte fungerar så fungerar inte jag, då är jag inte värd någonting. Så jag gick runt en höst och deppade, sen bestämde jag mig för att göra projektet Postcards. Det gick ut på att jag spelade in och släppte en låt i veckan. Det var lite som ett kontrakt på att jag skulle fortsätta skriva. Jag satt och svettades de första veckorna, men sen kom jag igång och då var det jätteroligt.
Jens berättar att han därefter gick vidare till att göra Ghostwriting, ett samarbete mellan en konsthall i Cincinnati och biennalen på Röda Sten i Göteborg. Det gick ut på att han skulle skriva låtar efter folks berättelser på tre olika teman – rädslor, kärlek och hemligheter.
Var det någon skillnad på de svenska och amerikanska historierna?
– Personerna var det ingen skillnad på men berättelserna skiljde sig åt. Känner du till Kurt Vonneguts “Story Graphs”? Han har gjort en avhandling om hur berättelser ser ut om man gör dem som ett diagram. Bland annat har han kommit fram till att Askungen och Nya Testamentet har typ exakt samma diagram. Det går uppåt, sen går det djupt neråt och sen går allt jättebra och alla blir lyckliga på slutet. Jag tror att berättelser skiljer sig lite mellan olika platser i världen. USA har ju det här med den amerikanska drömmen – jag har tagit mig igenom någonting och nu befinner jag mig här uppe. Medan här i Göteborg fanns det ibland ingen kurva riktigt, det var mer en beskrivning av en känsla eller ett tillstånd typ "jag är rädd för gamla träskepp” eller "jag bär på en sorg efter att min pappa gick bort”.
Så 2015 var minst sagt ett produktivt år.
– Ja, förutom Postcards och Ghostwriting gjorde vi en Sverigeturné där vi spelade i folks vardagsrum. Jag tror att allt det där var precis vad jag behövde för att låta skivan andas lite. När jag sedan tog tag i den i början av 2016 kunde jag se att det fanns en rad övergripande teman som jag inte hade sett innan.
Vad händer just nu, förutom förberedelserna inför turnén?
– Just nu håller jag faktiskt på att återskapa parfymen som jag sjunger om i första singeln What’s That Perfume That You Wear? Så jag har tillsammans med Collect & Bottle, som bland annat gjort Lorentz parfym, försökt att återskapa de olika dofterna jag sjunger om i låten.
Vad kommer den att lukta då?
– Den börjar med en ganska blommig doft, lavendel och jasmin. Men sen träder det fram en kryddighet med kardemumma, peppar samt även en träig underton i form av sandelträ och cederträ. Collect & Bottle utgick i stort sett helt från texten där jag sjunger om just de ingredienserna men satte ihop det till nåt som faktist doftar fantastiskt. Jag skulle kalla den ganska romantisk och lite sorgsen. Lite som låten, som ett minne av något som gått förlorat. Den är kanske inte gjord som ett försök att sälja en parfym i sig. Utan mer ett slags försök att återskapa en fiktiv doft och ge en fyrdimensionell upplevelse av låten.
Den 23 februari drar Jens Lekman till USA för att starta sin turné. I april når den Sverige med spelningar i Stockholm, Uppsala, Malmö, Örebro och Göteborg.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 01, 2017.
