[B]Oh april, april, april[/B], denna vackra, till synes helt oförargliga månad. Så full av vår, liljor och ljus. Luften värms sakta upp och barnen springer ut och leker utan mössa och vantar.
Så också kulturjournalisten. Kulturjournalisten springer ut och leker med andra kulturjournalister. Men vårskenet bedrar och snart sprids bakterier i luften. Små New York Times-, Philip Seymour Hoffman-, Jonathan Safran Foer-, Woody Allen-, Brokeback Mountain- och Marie Antoinette-virus. Och snart är alla kultursidor, bloggar och redaktioner smittade. Kulturjournalisten diskuterar Woody Allens Match Point, drar paralleller till Sofia Coppola, pratar Brokeback Mountain-mode och analyserar flanellskjortan. För det är vad den svenska kulturjournalisten gör. Sitter i runda ringar och letar trådar och fenomen. Kulturjournalisten älskar trådar och fenomen.
Räkna hur många gånger Sofia Coppolas Marie Antoinette nämns innan premiären i december senare i år. Det är en roligare sysselsättning än att följa vuxna människor, på fullt allvar, debattera mejlinglistor.
Sofia Coppolas Marie Antoinette är kulturvärldens fågelinfluensa.
Och för att skydda mig mot fransk paljett- och fågelmaskerad har jag tagit på mig mössa och vantar, ställt fram giljotinen och vaccinerat mig med fransk mjukporr. Emmanuelle närmare bestämt. Den kvinnliga motsvarigheten till - och ja, jag vet att jag tjatar, men det är för ert eget bästa - Brideshead Revisited.
Emmanuelle har, likt Evelyn Waugh, rört en del av mitt hjärta som tidigare var orört. Fina klipp från koloniala platser, engelska sportbilar, tunna Savile Row No:1-kostymer och jämnvita Silk Cut-cigaretter blandas med erotiska lekar. Jag kan inte komma på något som skulle glädja mig mer än att få vara delaktig i en Emmanuelle-film. Kommer det att hända?
Emmanuelle är den viktigaste kulturyttringen just nu. En total motsats till runda-bordet-diskussioner om något någon har läst och översatt ur en utländsk tidskrift.
Emmanuelle är viktigare än alla New York Times. Det finns något djupt estetiskt i att se en ung, naken kvinnokropp i en flätad korg och veta att en erotisk och väldigt subtil handling kommer att utspela sig i en himmelssäng minuter senare.
I Emmanuelle utbyts blickar, någon tappar en servett, en kjol dras upp, hud exponeras och i bakgrunden står en Aston Martins insmorda läder och andas i solen. I Jonathan Safran Foers värld skruvar någon fast en liten satellit på en balkong i Williamsburg.
I Emmanuelle spelar de racket-ball i vita små Lacoste-kjolar, faller ihop tillsammans på golvet efter en serve och gör obeskrivliga saker med sina tungor. I Brokeback Mountain samlar de in får.
Jag nämner särskilt racket-ball i kombination med erotik för att fånga upp en större krets för den strålande aktiviteten racket-ball. Det är något, jämte konståkning, som alla borde prova på. Inte sitta i en ring och diskutera Sofia Coppola och Woody Allen. Det har vi gjort.
Men jag väntar mig ingen effekt. Jag väntar på Emmanuelle-epidemin. Kan ni se mig ligga bredvid nakna kvinnor på ett soltak insvept i ett Fendi-lakan, citera Hamlet och badda halsen med Chanel no 5? Klart ni kan.Stad:
Kategori:
