Därför är brittiska kriminalare en svensk sommarklassiker.
Det är svensk sommar och jag befinner mig i en röd stuga med vita knutar i en oas av småländsk grönska när jag drömmer mig bort till det slitiga nattpasset i ett smutsigt Liverpool eller åtminstone till en lusbiten Londonlya som huserar MI5:s i särklass sämsta säkerhetsagenter.
Det finns något i den svenska folksjälen som gör att vi varje sommar bänkar oss framför brittiska kriminalare där någon i tweed måste förhöra en hoper fåraherdar för att lösa ett mord utfört i en idyllisk håla någonstans på den engelska landsbygden. Lyckligtvis är både Slow Horses (Apple tv+) och The Responder (SVT Play) två friska vindar i en genre som sällan brukar förknippas med fräschör.
I Slow Horses är det i synnerhet Gary Oldman som briljerar som försupen, elak och otrevlig chef inom den brittiska underrättelsetjänsten som förpassats till en grottliknande källartillvaro i vad som ser ut som en knarkarkvart i ett av centrala Londons mindre bemedlade områden.
Det är här alla avdankade agenter hamnar när de slarvat bort topphemliga dokument på pendeltåget, skickat ett olämpligt alla-mail eller på ett storslaget publikt vis sumpat en räddningsoperation. Det är agenterna som får göra skitgörat för höjdarna på högkvarteret i Regent’s park med förhoppningen om att en dag få återvända dit själva. Samtidigt som en försupen Oldman ständigt belönar deras slit med vällagrade fisar och utförliga monologer om att de är kompletta idioter.
För att spela huvudrollen i The Responder ser Martin Freeman ut att ha åldrats sju svåra år. Det är estetiskt passande eftersom hans figur, Chris Carson, är en sönderstressad snut vars familje- och yrkesliv har raserat efter korruptionsanklagelser har degraderats honom från inspektör till att ta nattpasset på gatan.
Nattlivet i The Responder visar Liverpool från dess sämsta sidor. Langare, uteliggare, kvinnomisshandlare och hämndlystna, fula poliser. Chris har sedan länge insett att han som polis inte kan göra gott, utan det bästa han kan åstadkomma är så lite skada som möjligt.
Det finns trots allt inget svenskare än att efter en het sommardag svalka sig med ett brittiskt mord i en nedpissad gränd. För på samma sätt som britterna hyser varma känslor för skandinavisk snutnoir och alla dess accessoarer av faluröda stugor och mönsterstickade tröjor tycks vi svennar ha motsvarande förhållande till deras kriminalare med gubbkepsar och rutiga polisbilar.
Men där nordiska krimare ofta gömmer det fula under en polerad yta är Slow Horses och The Responder tydliga med det fula från första början. Här finns inget att dölja, förutom mer skit. När underrättelsetjänstens bottenskrap i Slow Horses till slut lyckas med en stor insats är belöningen från Gary Oldman en välartikulerad svada om hur usla de är.
Det är, som du hör, alldeles ljuvligt.
Läs även: "Hur långt får ett tv-avsnitt vara?"
