De senaste månaderna har svensk film bjudit på Kvarteret Skatan, En gång i Phuket och Sean Banan inuti Seanafrika. Samtidigt emigrerar våra bästa skådespelare och landar Hollywoodfilmer i rasande takt. Quetzala Blanco tror inte att det är en slump.
Det svenska filmundret” pratas det om ibland. Vilket är väldigt märkligt, för om jag spontant tar tempen på svensk film känns det ungefär som i Magnus Ugglas Jag mår illa. I trailern till Sean Banan inuti Seanfrika ser vi Sean Banan, Doktor Alban och Kikki Danielsson i någon slags leopardmönstrad, tangaklädd, kräkgäll brakfest av fördomar och idioti. Det är fullkomligt barockt, smaklöst och osmart. Det är rasistisk dynga som förmodligen ligger helt rätt i tiden när det fullkomligen stormblåser sverigedemokratiska vindar, som rider på en nästan möglig mise en place som högern ställde fram för länge sedan.
”Men”, tänker du, ”Sean Banan inuti Seanfrika är ju inte en politisk satir, det är inte ens vuxenfilm, utan en barnfilm för ungar som vill koppla av och skratta”. Ja men, ännu värre. Det är sinnessjukt att Sean Banans åldersgräns är sju år. Jag skulle mycket hellre visa barn John Waters geniala Pink Flamingos, slutscenen i Saló, or the 120 Days of Sodom, eller kanske bara 2 girls 1 cup. Och skulle jag se ett barn i samma rum som en tv-skärm som visade Sean Banan skulle jag säga ”nu tittar vi på varandra, det här är för läskigt för dig”.
Bara för att något ligger rätt i tiden eller skildrar en osund samtid är det inte automatiskt en bra film. Framförallt om tiden är ute på världens längsta cykel-semester. Så vad har vi mer för löjliga ursäkter till filmer som har släppts i Sverige de senaste åren? Kvarteret Skatan? Ja men, svensken älskar ju att skratta så det gör vi film på. Göta Kanal? Ja, det var ju poppis för 900 år sedan så vi försöker igen. En gång i Phuket? Ja, svensken älskar ju att åka till Thailand så vi spelar in en film som alla kan relatera till. Och kryddat på det, släng in ännu några rullar av Richard Hobert. Bara för att Carema har glömt bort de senildementa har ju inte vi det.
Och de svenska skådisarna och regissörerna fullkomligen flyr landet. De springer för livet, så långt bort från Sean Banan de bara kan komma. Daniel Espinosa är fullständigt upptagen med att smälla jeepar och bränna jättebudgetar med Denzel Washington.
Malin Åkerlund gör vad hon är bäst på (pratar om sin karriär i svenska modetidningar) och Alicia Vikander glider mest runt och gör kostymdraman. Samtidigt verkar Hollywoodgubbarna besatta av att lansera de svenska skådisarna som nya actionstjärnor, de ska skjutas ut i yttre rymden, in i jordens magma, ner i fucking Marianergraven eller slåss i ståldräkter. Joel Kinnaman gör nya RoboCop, Alexander Skarsgård fightas i sci-fi rullen Battleship, Micke Nyqvist var bad guy i Mission Impossible: Ghost Protocol och Noomi Rapace bränner av storfilm efter storfilm – nu aktuell i kommande alienrullen Prometheus.
Det görs mycket smart och bra film i Sverige (Apflickorna, Play, Avalon), och vi är vassa på att rida på den paranoida vågen med spionfilmer, agenter och högt spel i maktens korridorer. Dit räknas självklart Millennium-serien, den underhållande testofesten Hamilton med Micke Persbrandt, journalistsuperhjälten i Nobels Testamente, kommande Fjällbackamorden och kanske även den gubbigt grå Tinker, Tailor, Soldier, Spy.
Men det räcker inte. Inte på långa vägar.
