Hollys kväll med Sahara Hotnights

 

18.15 tittar inte slemgubbarna på mig längre. Istället är det en söt liten brunett som springer runt på puben. Hon sträcker sig över baren och frågar efter scenen. ”För jag gick nog igenom fel dörr”, skrattar hon. ”Jag tror jag kom till ett rökrum?”. Johanna Asplund är här. Jag halsar min öl, beställer en ny och slinker ner till källaren, där scenen finns, och hälsar på en Johanna. Dit kommer också två kartonger ridstövlar från Tretorn. Jag frågar om stövlarna är till ikväll, Johanna svarar att det är de inte och att hon fan inte vet varför budet skickades hit. Hon tar upp en stövel och vi stirrar på den tillsammans i ett par sekunder.
 – Jaha, säger hon och packar ner den igen.
– Var är de andra? frågar jag. 
Johanna svarar att hon tydligen är först men att de andra är på väg samtidigt som hon rotar frenetiskt i väskan. Vi har inget att göra och det påpekar Johanna.
– Kanske lika bra att börja dricka då! säger hon och jag håller upp min öl i luften.
– Du har redan börjat ser jag, svarar hon.
Jag nickar och säger att det kan ha något att göra med min traumatiska entré på stället. Båda skrattar.

– Varför just här? frågar jag.
– Det är väl lite tanken att det skulle vara otippad. Dessutom är det en liten spelning. Främst för våra nära och kära. Vi ville värma upp lite inför sommaren, men så kom vi på att fan, det är nog läskigare att spela på ett så litet ställe inför folk man känner! Det kommer bli som en riktig kalldusch tror jag.

För litet är det. Scenen är minimal och tillsammans försöker vi klura ut en lösning hur bandet ska få plats. Vi tänker att man kanske kan flytta ut högtalarna på golvet och så kan trummorna vara i hörnet. Eller nej. Maria får nog stå på golvet framför scenen istället. Jo, så får det nog bli. Johanna konstaterar att scenen på Big Ben blir den osmartaste de någonsin har spelat på.

En servitör kommer in i dunklet och meddelar att resten av bandet är här nu. Johanna ger upp sökandet efter nagelprylar i väskan och springer upp för spiraltrappan för att möta de andra. Jag skjuter undan bordet och följer efter. På gården står massor med väskor och cases och väntar på att få bli upplockade. Två skåningar stampar in på gården och hälsar hastigt. En lång och en kort antecknar jag, så att jag vet hur jag ska kunna skilja på dem. En kille med handkamera dyker också upp. Han filmar tjejerna.

Slutligen kommer resten av bandet. Maria Andersson, Jennie Asplund och Josephine Forsman. Jag får en liten klump i magen av tjejernas pondus och snygghet. Det visar sig ganska snabbt att de är ännu snyggare på nära håll, för att inte tala om att de är väldigt gulliga. För att vinna rockstjärnepoäng erbjuder jag att hjälpa till med att bära ner cases till scenen.
– Men inga tyngre, tack, tillägger jag och klämmer på mina lönnfeta armar.

– Gör det! ropar Johanna. Så får du en känsla av hur det är att vara i bandet.

Sagt och gjort, jag bär ner en svart låda som inte är tung, två gitarrer, en till konstig låda och två par svarta väskor. Tillbaka nere i dunklet har Jennie upptäckt ridstövlarna. Hon är lyrisk.
– Dem kan jag ha när jag, eh, rider!
Johanna sitter på huk på golvet och är frustrerad över ett case som inte vill öppna sig. Resten av tjejerna inspekterar puben och scenen. De gillar det. De gillar ”furutänket”, helt enkelt. Josephine pekar på sina fötter och anser sig passa in alldeles utmärkt med sina nya cowboyboots. Det snackas och fnittras konstant. Rummet bubblar av nervöst pirr. Man kan nästan ta på förväntningarna. Samtidigt som jag och skåningarna varsamt packar upp instrument undrar tjejerna om puben bjuder på vin.
-Inte här, muttrar någon. Snåla jävlar!

Tjejerna frågar sig själva om de ska kila ner till Systembolaget och smuggla in en flaska vin. Fast nej, det skulle bli konstigt. Men om Jennie som bor runt hörnet går hem och hämtar en flaska vin? Nej. Äsch. De bestämmer sig för att köpa in en flaska vin istället. Jennie är orolig över sin utstyrsel. Hon måste byta om, kom hon nyss på. Försiktigt sneglar Jennie mot de två skåningarna som jobbar stenhårt. De inte klara på ett tag, konstaterar Johanna, seså, kila iväg och gör en förvandling nu! Sagt och gjort, och så är bandet en blondin färre.

Josephines oro nu är att ingen ska komma, tycker hon.
– Jag skrev ju en ”räd” på Facebook och sa åt alla att komma hit ikväll!.
– En ”räd”?, frågar jag.
– Ja, en rad… räd… rad.
– Det går inte att lita på Facebook, säger Maria.

 

Alla instrument är inte på plats ännu men tjejerna testar scenen och pratar skor. Svenska märket Hasbeens är populärt. Maria berättar att hon var ute på en mindre shoppingtur igår. Det blev en del påsar, men hälften ska nog lämnas tillbaka redan imorgon. Hon skakar på huvudet.

Calle från skivbolaget Universal gör oss sällskap. Tjejerna utbrister ”Grattis på födelsedagen!”. Han ser generad ut men uppriktigt glad. Det kramas och hälsas och kramas för fulla muggar. Josephine frågar hur mycket grabben fyller. 26. Hon suckar och säger att hon minns.
– Men du fyller ju också år snart? frågar Calle.
– Ja, hur visste du det? Har Jennie skrivit in det i schemat? frågar Josephine.
Calle nickar. 30 bast blir Josephine. Men hon tycker inte att det är en så stor grej, trots allt. Alla hennes vänner är snäppet äldre så hon kommer alltid att vara minstingen. Typ.
– Du då? Du är inte heller så gammal, ser jag, konstaterar Josephine.
– 21, svarar jag.
– Ungt! Men det kan man ändå inte tro. Det är nog ditt yrke kombinerat med dina glasögon, säger Josephine och granskar mig i dunklet.

 

Klockan närmar sig sju och soundchecket har fortfarande inte kommit igång. Jennie syns inte heller till. Istället sitter tjejerna och käkar popcorn och nötter i hörnet. Vinet har kommit in och samtidigt som tjejerna målar sina naglar staplar en bartender in. Han frågar oss på engelska när spelningen börjar. Nio, svarar jag. Han ser bekymrad ut. Matchen mellan Barcelona och Real Madrid visas på ovanvåningen. Klockan kvart i nio. Så rycker han på axlarna och säger att det är säkert många av bandets vänner som kommer förbi. Och så försvinner han upp till övervåningen. Ingen verkar berörd, och eftersom ingen kan komma ihåg vilka han sa skulle spela mot flyter diskussionen ut i vad ”offside” betyder. Det blir en gissningslek runt bordet.
– Äh, vafan! ryter någon vid bordet. De som jobbar med fotboll har säkert bättre koll på det.

 

Från fotboll till Peter Stormare. Tjejerna tror att skådisen har signat ett nytt band. Men vilka? Är det pudelrockarna i Dynasty? Eller? Tjejerna funderar medan de sminkar sig. Josephine får låna Marias nagellack och Maria äter överblivna pommes frites från Universals-Calles tallrik. På frågan om de har någon musik att spela innan spelningen så blir det tvärtyst i gruppen. Fan. Det hade de inte tänkt på. Johanna fiskar upp mobilen och ringer Jennie. Hon beordrar sin äldre syster att fylla sin Ipod med all möjlig musik. De andra tjejerna i bandet skrattar över Johannas fräckhet.

Tjejernas uppmärksamhet riktas mot två äldre killar, en med mer hår och en med mindre, men båda med filmkameror. De stiger in och tjejerna hälsar.
– Nyklippt? frågar Johanna.
– Inte sen 2007, svarar den med mindre hår och ler.
Det visar sig att dessa två snubbar är trogna Sahara Hotnights-fans. De har dykt upp på de flesta spelningar under de senaste tio åren. Alex och Johan heter de och är påtagligt äldre än tjejerna. De beställer in öl och myser ett par bord från oss.

 

Johanna visar en bild på bandets nya omslag i mobilen. Ett gäng tecknade brudar i flygvärdinneuniformer. Men tittar man lite närmare så ser man att det är dessa fyra vassa norrländskor. Tjejerna är stolta. De älskar det nya omslaget. Johanna visar nästa bild i fotoalbumet.
– Och det här är min hund! säger hon och fnitter uppstår.
Fokus flyttas till Johannas kläder. Hon visar upp en vit t-shirt, en t-shirt med tryck och en liten jeansjacka, och ber om råd. Maria tvekar inte en sekund när hon pekar på jeansjackan, och Johanna nickar. Dåså, då var det avklarat, och Jennie kommer tillbaka, nu i snortajta Acne-jeans och vass skinnjacka.

 

Alla är samlade och klockan är mycket. Johanna testar trummorna och det låter ruskigt bra. Gitarrer stäms och tjejerna gnabbas över vilken låt de ska köra först. Maria står som planerat på golvet och river av riff och soundchecken är igång. Två timmar försenad. men ändå. Människor från ovanvåningen blir nyfikna på väsandet och dyker upp bredvid mig. Ingen säger något. Alla stirrar på bandet framför oss. Ljuset släcks och framför oss står fyra tjejer som för ungefär fem minuter sedan bara var helt vanliga. Ett gäng ovanligt glada norrländskor. På scenen har de faktiskt förvandlats. De ser stenhårda ut.
– Det låter skitbra, säger den lille skåningen och nickar.

Med ljuset släckt förflyttas vi återigen till bordet i hörnet. För ett ögonblick, med näven bland popcornen, får jag en känsla av att vara på hemmafest. Det pratas vardagsliv. Maria har haft bekymmer med sitt bredband i lägenheten ett tag och informerar om hur hon gick tillväga när hon ringde företaget i fråga. Sen skrattar hon.
– Se, så här avslappnade är vi tillsammans med Nöjesguiden, säger Josephine och klappar mig på axeln.

Färgglada vänner droppar in och återigen kramkalas. Vännerna får all uppmärksamhet och blir allt fler. Jag sitter fortfarande kvar vid bordet och pratar lite smått med Josephine. Hennes parfym är riktigt påtaglig. Jag frågar henne om det är någon av ByRedos parfymer hon har på sig. Josephine gapar.
– Ja! Hur visste du? Alltså den mannen måste vara ett geni! Dofterna bara sväller timme efter timme.
Maria håller med. Hennes favorit är La Tulip. Johanna rotar återigen i väskan. Hon hittar inte sin mobil. Hon vänder sig mot Jennie.
– Men gör något! Typ. Ring min mobil!
Sagt och gjort, Jennie ringer och Johanna finner sin blinkande mobil i väskan. Jennie skrattar och tittar på mig.
-Det här blir ju lite som ett releaseparty. En månad för tidigt! Vet du, vi ska göra samma sak i Malmö imorgon. På Metro.
– Jaha? Vad roligt. Har ni vänner där också? frågar jag.
– Min pojkvän bor där, svarar Jennie.
– Oj, långt!
-Jo, fast innan dess bodde han i Luleå så…
– Varför vill ni inte bo i samma stad?
– Äsch, det är fortfarande nytt…

Tjejerna dricker Corona med citronklyftor och lokalen fylls med högljutt tjatter från alla håll och kanter. Det börjar bli fullt. Riktigt fullt. Stämningen är på topp och klockan närmar sig halv tio. Maria börjar bli nervös. Så nervös att hon glömmer att kissa, konstaterar hon senare med en grimas. Tjejerna peppar varandra samtidigt som Alex och Johan filmar oss.
– Nu kör vi, säger någon och tjejerna halsar ölen.

Skåningarna står på scenen och testar ljudet en sista gång. Alla riktar sina blickar mot den lilla osmarta scenen.

– Välkomna! Vi tänkte köra lite nya låtar ikväll och få testa dem på er! skriker Johanna. Ett stenhårt riff dundrar i lokalen och publiken tjoar nöjt. Längst fram vid scenen blir det trångt med både skåningarna och tre personer med filmkameror. Och så jag. På sidan. Högtalaren är inte nådig. Inte Maria heller. På golvet framför scenen rockar hon hårt. Axelbandet på gitarren åker av under första låten och den våldsamt dansande Maria får ny gitarr halvvägs genom låten. De följande fem låtarna är kokheta och konserten avslutas med gamla hiten Cheek To Cheek. Jubel. Applåder. Busvisslingar.

 

Fyra svettiga tjejer stiger av scenen och möts av ivriga fans, vänner och syskon som alla vill gratulera bandets spelning. Det pussas och kramas och skriks. Mitt i all kärlek står jag och undrar vad som händer härnäst.
– Nu stannar vi nog här, säger Josephine. Alla är här ju! Det kan inte bli bättre! Fan vad bra det känns nu.
Jag blickar bort till scenen där skåningarna redan börjar flytta undan instrument. För första gången ikväll upplever jag mig själv som otroligt påträngande. Jag reser mig upp från bordet och tackar för ikväll. Tjejerna reser sig upp och jag får både kramar och klappar. Vi hörs, säger vi och jag tränger mig förbi folkmassan som börjar krympa. Kvar är väl vännerna, tänker jag. Uppför trappan och till en helt annan värld känns det som. Ovanvåningen som var så läskig tidigare ikväll är knäpptyst. Det är inte många här. Den där matchen mellan Barcelona och Real Madrid som bartendern trodde så mycket på drog inte överdrivet mycket folk. I alla fall inget ös. Vem som vann? Vem bryr sig? Jag tillbringade kvällen med Sahara Hotnights.