Hatten är tillbaka på Hank Von Hells huvud efter nio års frånvaro. Efter att ha låtit Hans-Erik Dyvik Husby fått självförverkliga sig själv var det dags att plocka fram punken igen. Sen började räkningarna bli lite jobbiga också.
Efter att ha varit frontman i det norska dödspunkbandet Turbonegro i 16 år, sa Hank Von Hell adjö till ett rockstjärneliv fyllt av droger och fest 2009. Den karismatiske och spektakuläre sångaren chockade fanskaran genom att begrava sitt alterego, checka in på scientologisk missbruksklinik och börja skådespela i svensk storfilm för att sedan gå vidare till musikal och teater. Men mot förväntan bland fans, och kanske han själv till och med, är han tillbaka för att sprida ett kärlekens budskap i punk om hångel och rumpor.
Hank, vad var det som hände för nio år sedan egentligen?
– Ja, det var en idiot som heter Hans-Erik som tog över hela grejen och behövde realisera sig själv. Så Hank Von Helvete satte sig på en topp i de holländska alperna och vaknade inte upp förrän ett skivbolag ringde och ville dra ner honom från bergstoppen, förklarar Hank.
Så det var skivbolaget som initierade kontakten för att se om Hank Von Hell var redo igen?
– Ja, men det handlade mycket om tajming. Hade de ringt en dag innan hade jag velat slå dem på käften och om det hade blivit dagen efter hade jag bett dem fara till helvetet i första klass. Men du vet, när jag satt där och kollade mina räkningar så var det lite jobbigt läge, så att säga. Jag får så mycket dickpics från fans när jag är ute och reser att det käkar upp mobilens roaming och telefonräkningen skjuter i höjden. Så ja, det här var ett bra tillfälle för Hank att klättra ner och ta på sig hatten igen.
Förutom sitt smetiga smink och galna uppblick var just Hanks svarta hatt ett signum för honom. En symbol som bland annat dök upp på mystiska pins under Sweden Rock Festival och hintade om en stundande comeback. När han nu återvänder efter nio år är det istället med en vit hatt på huvudet och flankerad av den svenske gitarristen Cat Casino (Eric Bäckman). En svensk gitarrist med bakgrund i industri metal-bandet Deathstars som Hank fann genom sin producent A.W. Nine. Det var de tre som tillsammans skrev den kommande plattan Egomania.
Samarbetet inleddes i februari, när Hank började pendla till Stockholm i stort hemlighetsmakeri. Och redan efter fyra månader var albumet färdigt. Hank berättar att han i början kände sig något tveksam och fann studion jobbig, men att det snabbt lossnade och han fann sig sitta och arbeta i tolvtimmarspass utan någon tvekan eller breakdown.
– När jag började inse att jag var tvungen att ta mig an det här projektet på riktigt så behövde jag en gitarrhjälte vid min sida. En wingman, min Randy Rhoads. Så Cat passade fantastiskt. Han är som en gitarralv med sina riff, solon och licks. Sedan är han snygg också, vilket gör att vi kan ge upphov till lite trekantsdrömmar för våra manliga fans, säger Hank.
Hur kommer det sig att du valde att plocka fram hatten igen fast i vit färg?
– Det är lite som i Frodo-filmen, där han klättrar upp för en vulkan, du vet. Där finns det en trollkarl som heter Gandalf, han tar en hångelomgång med en Balrog-demon och efter det kommer han tillbaka i vita kläder. Det är jag, som i en reinkarnation.
Den kommande plattan Egomania släpps den 2 november på Sony och är en titel som Hank menar representerar honom själv. Det är en uppvisning i Hank Von Hells självupptagenhet och rock’n’roll-lagstiftning som har gjort det möjligt för folk att älska honom från första början, menar han.
Den första singeln Bum to Bum släpptes den 31 augusti och är vad Hank beskriver “en flagga som representerar hur jag ska förändra världen”.
– Som konstnär är jag mycket medveten om att jag har en konst och mitt budskap är att vi ska förändra världen genom att skaka rumpa. Jag borde få Nobels fredspris i matematik, litteratur och allt möjligt för att ha räknat ut detta. Du vet, alla har en sak gemensamt och det är ett rövhål. Utmaningen ligger i att alltid ha ett rövhål, men utan att vara ett rövhål, förklarar Hank.
Tror du att dina gamla fans i Turbojugend kommer ta emot dig nu när du återvänder till punkrocken?
– Turbojugend kommer att hångla. Jag har aldrig i hela mitt liv sett en så hångelvillig grupp av människor. De är sköna och jag älskar dem. Vi har inte sett varandra på alla de här åren, så att det lär bli lite stjärtkontroll också. Det är viktigt att hålla dem intakta och strama, så att vi kan skaka loss på vägen. Bum to bum så att säga.
Du var borta i nio år, hur länge har vi Hank kvar här nu?
– Jag måste erkänna att det här är min avskedsturné. Likt Kiss så är deras avskedsturné lång och sträcker sig över tre år, men i och med att jag är “larger than life” så håller min på i 30 år. Så det är viktigt att alla tar chansen nu att se våra konserter, för det är sista chansen.
Egomania släpps den 2 november på Sony. Dagen efter är det premiär för tidernas första Hank von Hell-turné på Slaktkyrkan i Stockholm, med avslut i Sundsvall.
3 Nov Slaktkyrkan, Stockholm
8 Nov Sticky Fingers, Göteborg
10 Nov Babel, Malmö
28 Dec Nojesfabriken, Karlstad
29 Dec Club Destroyer, Sundsvall
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 10, 2018.
