Foto: Daniel Stigefelt

Gina Dirawi med paradiset i sin famn

09:00 24 Jan 2022

När tv-kamerorna riktades mot andra passade Gina Dirawi på att skriva en roman och färdigställa ett album. Nu är det dags för det senare att möta sin publik.

Den senaste gången Gina Dirawi syntes på Nöjesguidens omslag var året 2014 och hon var högaktuell med SVT-programmet Ginas värld. Vinjetten till programmet var Ginas singel Love och i samband med omslagsintervjun fick hon frågan: ”När vi gör det tredje omslaget med dig, kommer det då att vara för din musik?”
– Jag hoppas det, svarade Gina då och nu åtta år senare är det dags för precis det. Men däremellan har det hunnit hända en hel del.

I december 2019 visades Jane Magnussons dokumentär Vad hände Gina Dirawi? som skildrar hatet och hotet som följt Gina under hennes många år i offentligheten. När dokumentären släpptes hade hade det gått ett år sedan hon syntes i tv sist, och en del personer kanske upplever att hon dragit sig tillbaka från rampljuset. Till viss del har de nog rätt, men medan tv-kamerorna riktats mot andra har Gina bland annat skrivit en roman och färdigställt ett musikalbum. För två år sedan debuterade hon således som författare med boken Paradiset ligger under mammas fötter och nu är det dags för debutalbumet Meet me in Jannah att nå sin publik. När vi ses i Daniel Stigefelts fotostudio några dagar före jul ligger paradiset i hennes famn, i form av kanintaxen vid namn Jannah, som betyder just paradiset på arabiska. 

I slutet av januari ska Gina Dirawi leda Guldbaggegalan. Jag är nyfiken på vad som fick henne att sluta med programlederiet och vad som fått henne att gå tillbaka till det. 
– Jag tror att det var tajmingen som fick mig att tacka ja. När jag slutade med tv kände jag mig helt klar, det fanns inget i mig som ville. Jag kände att jag hade gjort det mesta man kunde göra och jag kände att det var en bransch som var starkt emot vissa förändringar som jag ville se. De ville ha det på sitt sätt och det fattar jag, men då kände jag att då ska jag nog inte vara här. Många påstod att: “vi vill ha dig, du är så rolig” men sedan när jag skulle göra mitt jobb så ville de ta bort alla delar som gör att jag kan göra mitt jobb bra.



 

Har du något exempel?
– Till exempel vilka skämt man får dra. Vissa män får gå ganska långt i hur de pratar, men med mig blev det alltid en diskussion om vad man får säga och inte säga. Jag tyckte det blev sådan dubbelmoral att jag till slut var såhär…det känns som att ni vill ha någon annan här. Det känns som att ni tycker om att säga att ni vill ha mig här, men ni vill inte det. Det kändes som att jag försökte förändra något som inte ville förändras, det var inte rätt plats att vara på. 

Vad är det som känns annorlunda nu?
– Jag tycker att jag står mycket mer i min kraft och min röst. Jag gillar att nörda in mig och få vältra i något. Med plattan har det varit som att få dyka in i en värld på riktigt. Så var det med boken också. Jag tycker att jag känner mig tydligare i min person, att jag fått tillåtelse att existera på ett annat sätt. Det är en annan sak att hålla på med sin egen konst jämfört med att jobba med ett kommersiellt tv-program. 

Att hon fått utlopp för hela sig i sina egna kreativa projekt är en av anledningarna till att Gina nu väljer att börja göra tv igen. 
– Jag har fått frågan innan men då har jag inte varit där. Nu har jag släppt min bok och snart min platta och känner att jag har min egna grej. Jag sa också innan: “Är ni medvetna om vem ni ska ha nu? Jag vill att alla är medvetna om vem ni väljer, och vill ni ha någon annan får ni gärna ta någon annan.” Det är skönt att jag känner att jag kan göra det här, men inte till vilket pris som helst. 

Mycket har förändrats i Ginas inställning till karriären. Det är inte så konstigt, eftersom hon precis hade gått ut gymnasiet när hon fick sina första programledaruppdrag.
– När jag var yngre kände jag ett stort ansvar eftersom jag var en av de första unga tjejerna, eller kanske den första med utländsk bakgrund att få ta plats. Jag kände att det var mitt ansvar, och gjorde många val för att det skulle öppna dörrar. Jag kunde vara ganska strategisk, men glädjen försvann tidigt eftersom det var en bransch som ena sekunden hyllade mig och som andra sekunden motarbetade mig. Det är svårt som ung person att hålla fast vid sin identitet och försöka kriga för den.



 

Hur ser du på din första tid i offentligheten nu? 
– Jag ser den som väldigt flerdimensionell. Det kändes som att allt var ett krig mot något hela tiden. Vara sig själv, hitta sin röst, få ta plats, få vara flera saker. Det känns som att någon drog bort flera lager hela tiden, som att man spelade ett spel och kom till nya nivåer med nya utmaningar hela tiden. Det var mycket oro för min del. I stunden njöt jag av det, och när man satt och pillade med sina skämt. Allt arbete älskar jag, att få skapa är min största glädje egentligen. Jag ser den tiden som en väldigt stor lärdom och läxa, men också väldigt kaotisk. När jag tänker på det kan jag känna: “Vem tog hand om den där tjejen?”

Du fick vad de flesta skulle säga är drömuppdrag som väldigt ung. Tänker man på vad det är man tackar ja till? 
– Nej! Man fattar inte heller. Den här branschen är som ett slukhål, man kommer in när man är ung och, som för mig, används överallt och man går ju med på det, för man tänker att det är väl det man ska göra.

Och allt är en ära.
– Allt är en ära! Jag skulle vara så tacksam, men vi är väl två? Vi är väl tacksamma för varandra? Det är som att: “Här har du, men håll käften och ställ inga krav”. Man ska känna att man har blivit blessed by Jesus, men så är det inte riktigt. 

Som ung i tv-branschen och dessutom den första att plockas in från Youtube hade Gina svårt att navigera i sina uppdrag. Hon beskriver en stress över att det inte fanns föregångare att lära av. 
– Man var hela tiden rädd att göra fel. Vad är jag och vad är dom, hur håller jag fast vid mig själv, kommer jag vara besviken på mig själv och känna att jag blivit någon jag inte är? För mig har det varit viktigt att inte förlora vem jag är. Samtidigt blev jag väldigt starkt bevakad i en ålder där man förändras och håller på att bli en vuxen person. Det var komplicerat. 

I den gamla programserien Ginas värld reste Gina runt i världen för att träffa människor hon var nyfiken på. När hon några år senare fick nog av tillvaron och jobbet i Sverige tog hon återigen till resandet. 
– Jag kände att jag inte kunde spegla mig själv i Sverige. Alla visste, men jag visste inget om någon annan. Jag kände att jag vet inte vem jag är, jag vet inte om jag är en skön människa, jag vet inte om jag är snäll eller elak. Jag vet bara att folk behandlar mig bra för att jag är offentlig. Jag började resa mycket för att jag ville spegla mig själv i någon som inte vet vem jag är, bara för att se vem jag är. Jag ville se om någon ville vara min kompis, om någon tycker att jag är snäll. Uppleva människor på ett annat sätt. 

Vad har resandet gett dig? 
– Jag tror att jag gått tillbaka till vikten av relationer.Varje gång som jag kommer till naturen minns jag vem jag är utan allt det här och kan hitta tillbaka till min kärna på något jävla vänster. Min längtan efter nära relationer med människor och djur, det var därför jag skaffade Jannah. Jag behöver något som alltid är där och som jag alltid måste vara där för. Jag har vänner och familj, men med mitt liv är det så lätt att jag kommer hem, jobbar, känner mig kvävd och så drar jag igen. När jag rest har jag fått uppleva mig själv och nästan växt upp på massa olika platser. Jag gick ifrån att vara väldigt bestraffande mot mig själv och att ha höga perfektionistiska krav i typ moraliska frågor till att bli mer tillåtande. 



 

Gina förklarar:
– När man blir känd redan som ung och blir bedömd av alla börjar man tänka allt de tycker om sig själv: “Jag kanske är som de säger att jag är och det är därför jag får ta emot det här hatet”. Det kändes skitviktigt för min utveckling att se att det här lilla livet jag har i Sverige, det behöver inte alltid vara så. Det var hundra procent en flykt från allt, mitt resande. Jag tror också att jag bara åkte runt för att se var jag vill bo, vad som ska bli mitt hem och min trygghet. Men också för att jag är en äventyrslysten person och har ogillat att vara på samma plats för länge sedan jag var barn. 

Om resandet varit ett sorts upptäckande, har musiken varit ett annat. Det är fint att höra Ginas passionerade utläggningar kring upplevelsen av att skapa sitt debutalbum. 
– Med plattan har det inte varit krig mot någon någonsin. Det var bara flow. Processen att vara runt människor där vi bär varandra, där alla är överens och har ett gemensamt mål. Där det inte är en massa tramsagendor som ska in. Det har varit en så jävla vacker upplevelse för man blir så mycket bättre, allt blir bättre. Allt blir roligare, man blir som ett barn. Varje gång jag skulle gå till studion var det sådan lust och glädje. 

Albumet har Gina skapat tillsammans med Björn Yttling och Freja Drakenberg, men det tog lång tid innan hon hittade rätt. 
– Jag sökte och sökte, träffade olika personer och åkte till London och LA. Det här var något som malde på som en ångest i tio år: varför kan jag inte bara hitta mitt folk? Var är min tribe? I mars 2020 var jag ute och gick klockan fyra en natt och hade sådan ångest för jag kände att nu går ett år till och jag gör inte det jag ska göra. Jag hade mejlat så många människor och sökt och kände att jag orkar inte mer. Jag lyssnade på en Lykke Li-låt som jag såg att Björn Yttling hade producerat och bara: “Just det, Björn!” 

Gina hörde av sig till Björn Yttling på vinst och förlust och stämde träff med honom och Freja Drakenberg i studion.
– De var så fina, inga stora egon, utan bara jordnära snällisar. De spelade, jag började sjunga och det var som när man var barn och lekte. Inte någon som sitter med tracks och så ska jag leverera. Man bara leker och sedan blir det något skitfint. 

Leken har resulterat i ett nio spår långt album med texter på både engelska och arabiska. Efter många år av tvivel och komplex kring sitt musikskapande hjälpte Björn och Freja henne att återfå självförtroendet och lämna perfektionisten bakom sig. Gina beskriver perioden som “det lyckligaste jag varit”.
– Det var verkligen att gå in i en mer tillåtande och fri fas som inte handlade om leverans utan mer om utforskande. Det var en av de roligaste upplevelserna jag haft – att söka och leta, det var inget som var satt och det fick bli vad det blev. 

Hur kom det sig att du började göra låtar på arabiska?
– Vi jobbade på ett sätt som jag inte hade fått göra innan. När jag var yngre och bodde i Sundsvall sjöng jag mycket och uppträdde, det var band och man höll på. Sedan blev allt elektroniskt ett tag och jag märkte att jag inte klickade med det. Nu med Björn och Freja var det tillbaka till att bara spela och sjunga, och jag sjöng på ett sätt som jag inte sjungit på innan. Då kom det arabiska av sig själv. 

Gina fortsätter: 
– Jag kände att: “Shit, jag måste skapa något som innehåller hela mig.” Igen det här om jag skulle efterlikna andra eller skapa mitt eget. Hur låter jag i ljud? Eftersom jag är en person med mycket komplex över rösten och att jag inte är lika bra som andra på att sjunga är det ännu viktigare att ha sin egen identitet, för då tävlar du inte med någon annan. Jag visste från början hur jag ville att det skulle låta, sedan blev det ännu mer tydligt att jag inte ville ha något konstlat. Arabiskan blev en väldigt naturlig del i det. 

 

"Jag längtar efter någon sorts död och återfödelse."

 

Jag tycker du låter som en annan person när du sjunger på arabiska, som att det är två olika delar av dig. 
– Ja, jag kände också bara: Vem är det här? Ibland när jag sjunger på engelska känns det som att jag inte får. Det är något speciellt när jag sjunger på arabiska, även om mitt första språk är svenska, sedan engelska och tredje arabiska. Det är något i mig som känner som att det är mitt hemliga, tillåtande språk. 

Stråkar, drama, rop och skrin är några av orden Gina använder för att beskriva albumet. Ett melankoliskt väsen i längtan efter något. Hon säger att hon ser “grått och havet” när hon ser sig själv i ljud och bild. Jag påpekar att man kan höra havet i form av vågskvalp i en av låtarna. 
– Jaja! Jag ville få in mycket naturelement. I texterna är det mycket så, och mycket prat om havet och att drunkna. Titelspåret Meet me in Jannah flörtar mycket med väsen som typ Näcken – “Follow me to the river, let’s drown in our tears”. Mycket små svenska sagoreferenser som jag älskar. Jag tycker att typ alla svar finns i naturen och det är där som jag under min resa hittat alla svar. När jag hamnat i stunder där jag inte orkat med är det dit jag gått. Sedan har det liksom kommit in i musiken. Det är många referenser till frön och blommor och att försöka så sina frön i en jord som inte vill ha en. Om hur jag upplevde att mina blommor dör på den här platsen och kände att: Varför kan jag inte växa här? Varför når jag inte fram? Mycket om kretslopp på något sätt, reflekterar Gina.
– Just att allt föds och dör, meet me in Jannah. Möt mig på den här platsen där det inte finns någon sorg och lidande, möt mig på platsen där vi bara kan få ro och ha någon slags glädje. 

I sina låtar beskriver Gina en längtan efter döden samtidigt som man är fast i livet, men inte vet hur man ska leva. 
– Det kan vara död-död, men också en andlig död, eller att döda delar av sig själv för att kunna gå framåt. Som en orm som ömsar skinn. Under min karriär har jag verkligen förstått att i ett liv så föds och dör man flera gånger och man är flera personer. Jag har kanske haft ett motstånd ibland att lämna vissa delar bakom mig. 

Hur menar du? 
– Jag blev tidigt förknippad med väldigt många identiteter och stereotyper: “Du är den här muslimtjejen" eller "Du är den här Sundsvallstjejen”. Man blir bara en massa epitet och när man väljer att man inte vill ge dem plats längre kan det finnas motstånd – ibland från omvärlden och ibland från en själv. Vem blir jag utan de här sakerna? Överger jag något om jag inte är i det där längre? Alla de där tankarna. I låtarna är det en person, eller jag, som längtar efter någon sorts död och återfödelse. Död av det här ledsna och viljan att komma till något annat.



 

Meet Me in Jannah släpps den 18 februari.

Stad: 
Kategori: 

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

 

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!