Full swing med Oscar Zia

Vad händer när Oscar Zia stänger dörren till sin lägenhet och är själv?  Nöjesguiden har svingat en golfklubba med en albumaktuell popstjärna.

Oscar Zia ser ner på golfklubban som han imponerande hårt svingat rakt ner i konstgräset, utan att träffa bollen.
– Det var kanske 90 000 år sen jag gjorde en intervju där man bara satt ner och pratade, säger han lite uppgivet.

Mitt försök att genskjuta Sveriges svar på Justin Timberlake genom att bjuda upp till AI-golf i Östermalmsgallerian har genomskådats. Men vad gör man, och vad pratar man om med en person som tillbringat ett halvt liv i rampljuset och vad det i alla fall känns som, pratat om det mesta? Golfsimulatorn var en slump, men det väckte iallafall minnen.
– Jag har extrema komplex för den här typen av sporter, all sport är liksom kopplad till någon form av manlighet för mig och jag var så himla okillig som barn. Sport och fysisk aktivitet var kopplat till det andra killar höll på med, det som jag inte höll på med, säger han.

Du har ingen annan hobby? 
– Jag försöker träna, alltså vanligt, på gym. Men jag har alltid tyckt att det varit så tråkigt med all form av fysisk aktivitet. Nu har jag en PT tre gånger i veckan, det är min enda stora investering i livet. Men det tog skitlång tid att ens våga gå till gymmet, och ännu längre att inse att “oj, jag är visst är en kille som lyfter vikter”. 

Du lät lite avslagen förut när jag sa att vi skulle prata om din nya skiva?
– Jag tänkte på det på vägen hit, att nu börjar det igen. Tidpunkten där albumet inte längre bara är mitt, utan då det även når andras mail. 

26 år gammal har Oscar Zia redan avverkat vad som inte kan ses som annat än en fullgod artistkarriär. Han scendebuterade på Nöjesteatern i Malmö som tolvåring, medverkade i den svenska upplagan av X-factor som 16-åring och 2013 uppträdde han i Melodifestivalen för första gången av tre. Vid sidan av sina musikaliska framgångar har Oscar skådespelat i tv-serier, dansat sig till en andra plats i Lets Dance och programlett folkliga tungviktare som Musikhjälpen och Melodifestivalen, två gånger om. I år har emellertid den egna musiken fått stå i fokus. Nya albumet Heartbreakmiljonär består av nio spår klubbig popmusik på svenska och för första gången är Oscar inte orolig för att släppa musiken ifrån sig. 
 – Skivan såg helt annorlunda ut för åtta månader sen. Det var andra låtar och fler människor som lagt sig i. Men jag fick en sån sjuk ångest över jul och under våren och kände att “fan att nu är jag där igen”, där jag bara har tagit in alla andras åsikter, säger han. 

Så han gjorde en räd. Rotade i arkivet av demos och hittade låtskisser han kom ihåg att han tyckt om. Han gjorde om allt och sen dess har det känts förvånansvärt bra.  
– Jag är inte alls rädd för den, det har jag varit för alla andra låtar som jag har släppt. Rädd för att misslyckas och för vad folk ska tycka och tänka. Nu känner jag mig självsäker och nöjd, det är en ny känsla, säger han.

Vägvalet har dock inneburit att han behövt tacka nej till andra erbjudanden. Efter att Oscar programledde Melodifestivalen förra året var det som att någon sparkat upp en dörr på vid gavel. Han beskriver det som att alla erbjudanden plötsligt fanns på bordet. Att ge den egna musiken den chans han länge längtat efter kändes lockande, men också lite vanskligt. 
– Under lång tid kände jag att jag hade pajat allt. Jag gjorde mig själv en tjänst genom att gå på min magkänsla men rent intellektuellt kändes det dumt. Om jag hade varit min egen agent skulle jag nog känt att “Vad dum du är, kolla på alla erbjudanden du nu sagt nej till”. Jag är ängsligt lagd och tänker att om jag säger nej till saker kommer de aldrig igen, säger han och fortsätter:

– Men någonstans resonerade jag som så att jag ville göra något som jag själv ville minnas och känner mig väldigt stolt över om 30 år. Jag har gjort mycket kul, och som du var inne på tidigare känns det lite som att jag gjort “allt”, men mycket av det kommer jag inte ens ihåg något av. Det har inte satt sig i mig.

Hur känns det?
– Det känns lite sorgligt att jag kanske inte riktigt varit där i stunden. Det beror nog mycket på att jag varit rädd för vad andra ska tycka. Jag var 16 år när jag började i den här branschen och mycket av det som jag drömde om att få göra har jag gjort. Det är som att jag levt i tusen olika epoker, tio år har gått i en blinkning. 

Vår golfcoach Lucas kommer in för att se efter hur det går för oss och uppmuntrar oss att böja mer på knäna. Vid det här laget träffar vi nästan alltid bollen. Oscar har en tendens att slå lite för långt och mina bollar går nästan alltid åt höger. 

 ”Jag ville kompensera för bilden jag upplever

att människor har av mig, att allt är så jävla glatt hela tiden”

Du känns väldigt social. Vad händer när du kommer hem, stänger dörren och är själv? 
– Det är tyst. Under många år hade jag svårt med det men nu tycker jag om det. Jag har värdesatt mig själv efter vad andra tycker om mig, efter vad jag gör på kvällarna, om jag sms:ar med någon. Vilket inte är så konstigt, jag är uppväxt med att känna ett värde utifrån vad jag står på för typ av scen eller vad jag släpper för musik. Det har hela tiden varit prestationsbaserat. Ibland kan det vara så fortfarande, men väldigt mycket mindre. 

Hur lyckades du med det? 
– Det är nog en kombination av terapi och ålder. Sen insåg jag att det var skönt att göra saker som jag ville. När jag kollar på gamla intervjuer med mig själv tycker jag att allt har varit så himla tungt hela tiden. Jag satte på mig någon slags hatt där jag skulle prata om psykisk ohälsa eller hur jag mådde.

Kändes det som att det förväntades?
– Kanske lite. Och kanske för att jag ville kompensera för bilden jag upplever att människor har av mig, att allt är så jävla glatt hela tiden. Ett tag kändes det som att ingen trodde att jag arbetade på riktigt. Att allt var så lätt och att man kunde ringa in mig till vad som helst. “Vi stoppar in Oscar Zia så blir det kul. Tryggt och härligt”. Som att jag var någon gubbe i lådan. 

Hur var det för dig?
– Ett tag var det en stor bekräftelse, men jag förstod inte vad det var jag bra på. Den grejen har jag haft jättesvårt att sätta fingret på. Jag har ingen examen, inget diplom. Du kan få jobb för att du visar tuttarna, släpper ett sextape eller är en “het person”. Det finns tusen olika anledningar till att en människa anställer dig eller vill ha med dig i ett program. Jag har haft ett extremt stort imposter syndrome. 

Tar du mycket socialt ansvar?
– Hela tiden, jättemycket. Jag tycker det är roligt att säga saker folk skrattar åt och att vara the life of the party. På så sätt känner jag mig jättemycket som en straight man som vill ha uppmärksamhet, “titta hitåt”, det föder min existens på något sätt. Ett tag hade jag mycket fomo och tänkte att alla andra hela tiden gjorde saker, hade jättemycket vänner och jättemycket kärlek. Sen kom jag på att alla andra känner och gör exakt samma sak. Jag tänker jätteofta på hur många dagar det skulle ta innan någon knackade på dörren ifall jag dör i sömnen. 

En fördom jag har är att du har väldigt mycket vänner och en inkorg som smattrar med kul förfrågningar.
– Det är verkligen inte så! Det var mer så förut, jag var ute mycket och träffade mycket människor. Det är länge sedan jag var den personen nu och då smalnar allting av lite. Det är också rätt skönt att inte umgås med människor som inte skulle ringa och gratta en på födelsedagen.

Har du några vänner som inte är kända? 
–Ja, det har jag. Sen blir det ofta att man umgås med dem man stöter på i olika sammanhang. Ett tag umgicks jag mycket med människor som också arbetar med musik eller film, men jag tror att det blev lite för hård konkurrens. Eller jag var väldigt känslig för det i alla fall. 

Berätta om det?
– Det är sjukt att det ska vara så. Jag kan till exempel känna mig avundsjuk på min bästa vän Molly rätt ofta och det tog lång tid innan vi kunde prata om det. Generellt umgås jag mindre med människor där jag känner att det är för mycket samma. Det är jättekul med nya vänner, och jag har aldrig så kul som med folk som typ pluggar.

Din nya skiva, Heartbreakmiljonär. Har du otur i kärlek? 
– Jag har inte haft otur i kärlek men extremt lätt att fastna med människor. Jag är sällskapssjuk och tycker om människor väldigt snabbt. Det är flera dåliga erfarenheter som ligger till grund för låtarna plattan, men det har blivit något bra och att min senaste relation slutade bra var en ny upplevelse. Det finns både något positivt och negativt i orden och något starkt i att vara en heartbreak miljonär. 

Vad är dina kommande mål musikaliskt?
– Den här skivan var skriven med live i åtanke och jag är peppad på att utforska den klubbiga världen ännu mer, nästa skiva ser jag redan nu som ännu svettigare. Någon gång vill jag gärna göra en mer avskalad platta också, min mormor brukar alltid säga att “det är så fint när det bara är du och pianot”. Sen vill jag skriva mer texter, det har jag inte haft självförtroende för tidigare. På den här skivan var det många låtar jag trodde jag behövde hjälp med, men där jag ändå löste det. Det gav mig en liten push. 

Hur ser processen ut? 
– Den här gången har jag jobbat mycket med Sebastian Atas. Vi gjorde miljoner olika demos. Ibland hade jag en jättetydlig tanke vad det skulle handla om och ibland inte alls. Jag tror att min process är jävligt lång, jag är absolut inte snabb och otroligt upptagen med att tvivla. Det är det som tar all min tid. 

Det var uppfriskande att höra att Cascada var en referens, hur gick tankarna med ljudbilden? 
– När vi skrev Tiotusen gick vi igång på att det skulle låta “gammalt”, nästan lite omodernt. Då kom Cascada upp som en referens och jag bara skrattade, för man har suttit i otaliga låtskrivarsessions och alla referenser är i princip alltid samma, det är alltid en och samma låt som refereras till.  

Vilken? 
– På senaste tiden har det varit Post Malones Circles. 

Harry Styles känns som folk gillar att slänga in där med?
– Absolut! Och ett tag var det Troye Sivan och Lauvs I’m So Tired… Jag kände att det var något som blommade ut i mig när Sebbe tog upp Cascada, det var lite bögigt, lite disco. På den här skivan har jag lyft sidan av mig själv som fanns när jag var tolv år och mimade framför spegeln till Britney Spears. Det är dags för den killen att blomma ut nu.

Vi har lagt ifrån oss golfklubborna, konstaterat att golf är rätt kul så fort man lärt sig träffa bollen, och gör nu det Oscar efterlyste i början, sitter ner och pratar. 

Vad skulle hända om du blev cancelled? 
– Fan vad intressant, jag tänker faktiskt på det rätt ofta och har jag kommit fram till att det nog vore skönt. I ett halvår, sen hade jag nog blivit helt galen. 

Vad skulle det rimligtvis vara för?
– Typ att jag råkat skicka en bild till fel person. 100 procent något sånt. Skulle det komma typ ett bög-metoo… Så rädd. Haha. Jag har skrivit mycket sjuka saker när jag var ung och i garderoben, men alla var ju i den situationen. Annars skulle det nog vara något jag gjort för länge sen i typ åttan eller nian. Jag har inte gjort så mycket dumt, men något sånt kanske.

Lider du av åldersnoja? 
– Inte åldersnoja men 26 är en jättekonstig ålder. Jag har gått från att känna mig som den unga killen, “en ny begåvning”, till att i vissa rum känna mig som en antikvitet. Men jag har också en typ av erfarenhet som är skön. Man har sett nya 20-åringar komma och falla lika snabbt. En Tiktok-etta och sen dumdumdum. Den stressen har lagt sig.

Du är 26 och har programlett Melodifestivalen två gånger. Borde du ha väntat?
– Kanske. Samtidigt tror jag inte det, eller gud jag vet inte. Såhär, jag känner ett visst antiklimax för vad fan jag ska jag göra nu. Men jag vet också vad jag ska göra, jag ska göra den här skivan och jag hoppas att jag ska göra många skivor till och att det kanske är just därför jag har gjort allt det här innan. När jag började ville jag göra allt, det var aldrig så att jag tänkte att jag bara skulle göra musik. Jag ville bara stå på en scen och hoppade på det som gick. Sedan dess har musiken och dess betydelse vuxit i mig. Jag har lärt känna den, vad den gör med mig och vad det betyder att få skapa den. Det känns som att det är nu min resa börjar.

Hur har det påverkat dig att du klev in i rampljuset så pass tidigt?
– Jag kan inte se mig själv jobba med något annat än det jag gör, men det kan kännas sorgligt att det har skapat en självkänsla som är så pass hopkopplad med andras bekräftelse. Senast igår sms:ade jag min mamma om hur det känns som jag aldrig får bekräftelse att det jag gör bara räcker, att jag bara hoppar in och ut ur olika karaktärer. Det tror jag är den största effekten av att jag började så tidigt. 

Vem är Oscar Zia om tio år? 
– Om tio år åker hoppas jag att Oscar Zia åker på turné en gång om året, eller vartannat, och släpper en skiva var tredje, så att jag hinner göra saker ordentligt. Jag hoppas också att jag har släppt stressen av att hela tiden behöva förnya mig själv, och känslan att jag behöver dela med mig av saker. Att vissa saker kan få vara privat. Jag kanske har något program en gång i veckan? Någon sån där Sen kväll med Luuk-variant som går i 15-20 år.

Kommer du ha programlett Allsång på Skansen?
– Nej. Dels för att jag tror att Pernilla kommer att vara där tills hon dör och dels för att det inte lockar mig att göra de där färdiga koncepten. Då är vi där jag hamnade igen. Om tio år hoppas jag att jag får utlopp för flera av mina sidor, min intelligens, min erfarenhet och min syn på livet, samhället och världen. 

Det känns som att du har bestämt dig. 
– Jag har bestämt mig. Jag vill göra saker som jag själv känner att jag utvecklas av, som den här skivan. Med den gjorde jag något som jag var rädd för, men jag genomförde det. Nu ska den ut, och sen får vi se.

Heartbreakmiljonär släpps den 13 oktober.