Tone Schunnesson satte sig på ett plan, landade i Stockholm, snörade på sig lackstövlarna och gick på klubb. Här fann hon Alliansens
samtliga väljare.
När jag landar på Arlanda är det mörkt. Jag sätter mig på t-banan från centralen, i en vagn fylld av tjejer under 17 som är på väg ut. Ingen av dem ser ut att någonsin ha haft problem med att bli ihop med klassens coolaste kille. De är långa och blonda, med håret i Lykke Li-knutar och allihop identiskt klädda med Elin Kling. Osminkad och trött efter flygresan gömmer jag ansiktet i händerna, allt för att tonåringarna inte ska se på mig och tro att jag är en loser.
Utanför tullarna möter jag upp en kär vän som hyr ett rum i en liten tvåa. Han och hans kille luktar båda lördagsgott, och jag sminkar mig snabbt men mycket. När jag har snörat på mig mina lackstövlar och klippt sönder en t-shirt åker vi.
Petter Wallenberg, redaktör och ginger, möter oss i porten till sin lägenhet. Han har inflyttningsfest. I hissen upp till hans nya våning speglar vi oss i lysrörens hårda ljus. Hans lägenhet är fortfarande sparsmakat inredd och för att få sittplatser åt alla sina gäster har han burit in en parkbänk i vardagsrummet. I köket serveras det bubbel och sovrumsväggarna är prydda med gladporr från dåtiden. I vardagsrummet presenterar han en vas som universums härskarinna Leila K har gjort och givit honom. Ute på balkongen hamnar jag i en hetsig diskussion om Lady Gaga kontra Britney Spears innan jag och mitt sällskap beger oss in emot stan.
Innan vi ska in på Marie Leveau gör vi ett kranstopp. Min personliga nattklubbsguide för kvällen ringer ett samtal och snart står vi intryckta i en gränd och drar i oss den senaste klubbdrogen, Fun. Fresh of the internet, och ännu inte olaglig. ”Det bästa av allt”, lovar killen vi får det av, ”är att det inte är någon come down!”
Väl framme på klubben kryper vi ner i en källare som påminner om mitt tonårsrum. Mörkt, svettigt och fyllt av unga killar. Ju längre in jag rör mig i kryptan, desto mer börjar jag känna av mitt Fun. Jag beställer två öl och ställer mig på dansgolvet. Jag känner mig tafatt. Publiken är ung och ser ganska loppis ut. Pjotr står framför ett galler och spelar festlig house, som ungarna dansar till. Jag vet inte riktigt var vi är, men antar att det är söder. Det luktar liksom unket. Två i vårt sällskap grips tag av kemikalierna och börjar panikhångla med varandra i en soffa. Mitt emot sitter en lockig kille som ser ut att ha plockat en del genusvetarpoäng på universitetet och stickar en jordgubbsmössa.
– Hallucinerar jag? frågar jag min kompis som försäkrar mig om att jag inte gör det. Illamående av tillsammansvibben bestämmer vi oss för att studenterna får festa vidare utan oss, och hoppar in i en bil som tar oss till Stureplan.
Allt som finns att säga om stämningen utanför Spy Bar är väl egentligen redan sagt. Som brunstiga tjurar andas männen genom näsan i den kompakta rainbowkön, och kvinnorna står stela, och söker med nitiska blickar kontakt med den avslappnade pointern. När jag närmar mig kön utanför klubben fångar jag en vakt och undrar vart man står om man ska in på listan. Han tittar irriterat snett ovanför mig och pekar med båda armarna över havet av människorna som trängs runt ingången: ”Välj plats själv.” Hans avmätta attityd gör honom inte lika häftig som han önskar. Jag ser på min medresenär, som verkar redo att ge upp. Själv hinner jag knappt tänka klart min självgoda tanke om att jag minsann på rekordlåg tid har tagit mig igenom alla köer i hela Paris innan den lilla, snygga i dörren pekar in mig och mitt sällskap. Trapporna upp till klubben tar mig med på en nostalgitripp – sist jag var här satt jag i en av sofforna i gubbrummet och kräktes diskret i min storasysters GT innan jag kröp alla trappsteg ned till utgången.
Förvirrat ser vi oss omkring när vi kommer upp i baren. Lokalen är fylld av dåligt klädda män som med stort allvar dansar med armarna vajandes i luften. Jag har svårt att fästa ögonen och låter blicken nervöst vandra – finns här ingen jag kan identifiera mig med? Är det som det verkar, att alla dessa människor var dem som var snyggast i högstadiet? Det måste vara så, annars har man inte en sådan självklarhet samtidigt som man ser så dum ut. Alla ser ut som mediokra kopior av den som står bredvid dem. Jag vänder huvudet mot gubbrummet och istället för ett gäng snygga människor i kön står där ett gäng medel-åldersmän vars garv överröstar Rihanna, som pumpas ut ur högtalarna. Jag tar ett par vacklande steg, söker desperat efter någon som i alla fall en enda gång under livet har ifrågasatt sig själv. Men jag finner inte vad jag letar efter och mitt sällskap verkar inte göra det heller, för utan diskussion vänder vi oss om och följer trapporna ner, ut genom dörren.
– Min tripp klarade inte det där, säger jag högt för mig själv. Allt är sockrigt och bubbligt, jag vill inte förstöra Fun med det nattsvarta hat som plötsligt föds i mitt bröst.
När jag föreslår att vi ska prova Hell's Kitchen slår min väns elitism bakut.
– Jag gör det inte, jag gör det inte, mantrar han, samtidigt som jag leder honom mot Sturecompagniet. Utanför är det om möjligt ännu värre än på Spy Bar. Och den här gången funkar inte ens min tanke om hur häftig jag har varit i Europa. Alla tjejer som omringar mig är tjejerna som fick kyssas under ryska posten. Och att jag blev utbuad under mimtävlingen i trean är något jag plötsligt minns. Killen, med hår så flottigt att det fläckat hans skjortkrage, som står tryckt mot staketet snett framför mig, vänder på huvudet och synar mina kläder från topp till tå.
– Kolla freaket! väser han sedan, lite för högt, till sin flickvän.
Fun, som hela kvällen har fungerat som en mjuk sköld kring mitt väsen, slås ut och jag fräser tillbaka.
– Du ser ut som en låginkomsttagare!
Det tar hårt på honom, det ser jag. I dimman förstår jag att jag inte är önskvärd här. Den enda som ser snygg ut är tjejen som står i dörren, och hon verkar upptagen med annat. Vi lämnar Hell’s Kitchen och klasshatet åt någon med bättre nerver och sämre smak.
Utanför Berns blir det äntligen lite Stockholmstjafsigt och jag får klart för mig att i den här staden är jag minsann ingen alls. Den korta, men arga killen i dörren, iklädd baseballjacka från BikBok, vill inte samarbeta.
–Jag skiter i vem du känner eller vilken lista du står på, häver han ur sig. Har du inget leg kommer du inte in.
Skamvågen är inte nådig. Jag sätter mig ner på en sten och röker tre cigg på raken, sur över att min vän vägrar ge upp och gå hem. Precis när min stolthet har slagit i botten byts vaktlaget ut och vi smiter in. Vid det andra repet, i källaren, är pointern smart och förstår hur bra smak jag har och vi blir insläppta utan att ens behöva sakta ner. Vi betalar cirka 600 spänn för två drinkar och cirkulerar runt dansgolvet. ”Allt är så stort” piper jag, men ingen hör mig. I havet av människor gör jag varken till eller från. Precis när jag är redo att ge upp på Stockholm öppnas en dörr. Och den dörren går in till Tommie X klubb i klubben. Tommie ser så fantastiskt white trash ut som bara han kan, och bjuder mig på en GT. När jag lutar mig tillbaka i en av sofforna är jag äntligen tillfreds. En tjej lika faghag som jag lyfter upp mina ben och luftknullar mig i takt med musiken. Långsamt låter jag mig själv landa från trippen på nyliberala nattklubbsbesökare och kemikalier, och låter mig istället invaggas i tryggheten att vara runt människor som alla gillar att sminka sig som transor.
Klockan är stängning och i Malmö betyder det svartklubb. Runt Stureplan betyder det istället Max och jag beställer in olika friterade rätter för 200 spänn. Min vän håller på att landa dåligt från kvällens upplevelser och lägger sig att vila på en bänk. Rösterna runt omkring mig är öronbedövande och jag känner mig klumpigt dum med min berusade malmöitiska.
Jag är kort på cash, så när mitt sällskap betalar taxin som har tagit oss hem passar jag på att kissa bakom en stor lastbil som står parkerad utanför lägenheten vi är på väg in i. Ljudet av bildörrar som smäller igen och sedan det välbekanta ljudet av någon som kräks. Landningen från kvällen var inte riktigt lika mjuk som det verkade när min vän tog en kort vilopaus på Max. Jag ställer mig bakom honom och klappar honom över ryggen. Taxibilen har inte kört iväg än, och chauffören tittar nyfiket ut genom fönstret vid förarsättet.
– Behöver ni hjälp? ropar mannen mot oss. Här, ta servetter.
Vi avböjer. Nästa morgon är det min tur att må illa och när jag hänger över toalettstolen funderar jag på om stammisarna på Sturecompagniet någonsin har bitar av pommes frites rinnandes ut genom näsan. Antagligen inte. Och i min utkorg hittar jag ett sms som jag inte minns att jag försökte skicka: ”AssÅ sThlmare… det är en myt att dom är Otrevliga. Nem visst fan är dEt dom som rÖstade på Allianssen, tror jaG.”
