När nyheten om att den sockersöte soulpojken Christian Walz rustar upp för att göra comeback nådde Nöjesguidens redaktion blev det liv i luckan. Efter att ha gett oss Lovin Is Allright, Wonderchild och Maybe Not har Christian Walz stor press på sig att leverera ytterligare ett par smöriga falsetthits till massorna. Vi skickade iväg Daniel Ekwall på uppdrag att supa ner svärmorsdrömmen för att få veta alla hans hemligheter.
När nyheten om att den sockersöte soulpojken Christian Walz rustar upp för att göra comeback nådde Nöjesguidens redaktion blev det liv i luckan. Efter att ha gett oss Lovin Is Allright, Wonderchild och Maybe Not har Christian Walz stor press på sig att leverera ytterligare ett par smöriga falsetthits till massorna. Vi skickade iväg Daniel Ekwall på uppdrag att supa ner svärmorsdrömmen för att få veta alla hans hemligheter.
Hur skriver man en hitlåt? Frågan plågar mig. Christian Walz nya singel låter som en blivande hit. Den innehåller de ljud som genererar radiospelningar och nedladdningar och som i förlängningen säljer skivor och konsertbiljetter. Vad ligger bakom en hitlåt? Hårt arbete? Musikalisk begåvning? Tidsenlig produktion? Kontakter? Jag har ingen aning. Mitt mål den 20 november 2008 är att ta reda på hur man skriver en hitlåt, och Christian Walz är mitt medel. Jag anländer vid 18-tiden till Christian Walz replokal och kontor på Östermalm, där han och hans band håller på att repa in singeln – som heter What’s Your Name – inför en radiospelning morgonen därpå. Det låter bra. Låten är kanske det mest direkta och sorglösa Christian Walz har gjort. Den är baserad på en melodi som fastnar efter en lyssning. Jag försöker mig på en regelrätt intervju med Christian:
Jag tror att din nya singel What’s Your Name kommer att bli en hit. Hur gör man egentligen för att skriva en hit?
–Jag gör inte en hit på det sättet, jag gör låtar som verkar fungera.
Fungera för vem då?
–Alltifrån musiknördar till folk som inte alls är musikintresserade. Jag vet inte hur man skriver en hit.
Jag förstår på Christians ganska motsägelsefulla svar att han inte vill avslöja något för mig. Han vill vara ensam med informationen. Orden ”Alltifrån musiknördar till folk som inte alls är musikintresserade” ekar i mitt huvud på samma enerverande sätt som låten Wonderchild. Jag fortsätter på ett annat spår:
Det finns en tråd på Flashback där någon efterfrågar smaskig information om dig, men ingen verkar ha någon. Det konstateras istället att du är en helyllekille. Stämmer det?
–Ja, eller så är jag bara inte tillräckligt dum för att snacka om det. Helyllekille? Det ska du inte fråga mig om. Fråga mina polare. Om det fanns smaskiga detaljer skulle jag inte sitta och prata om dem. Jag har lyckats hålla saker för mig själv. Det är inte så himla komplicerat.
Christian har en oklanderligt professionell attityd som jag inte kommer förbi, så jag bestämmer mig för att strunta i intervjun. Istället tar jag och Christian en taxi mot Café Piastowska på Tegnérgatan tillsammans med Christians manager Daniel Sporre och de två medmusikerna Christos Gontevas och Andreas Levander. I taxin pratar vi fotografering. Jag och Christian har likadana kameror. Jag visar hur man genom att vända på ett objektiv kan fota i makro, alltså i extrem närbild. Christian blir road och fotar en kroppsdel på managern Daniel Sporre med mitt objektiv bakochfram. På Café Piastowska beställer vi surkålsgryta, öl och en polsk vodka. En man tolkar Nils Ferlin-dikter på ett barockt fiolliknande stränginstrument vid kortändan av vårt bord. Mannen spelar kvartstoner, något som normalt inte används i västerländsk musik. Diskussionen runt bordet blir – som många gånger under kvällen – musiknördig. Jag antecknar det. Kanske har det att göra med hur man skriver en hit. Mannen med stränginstrumentet kommer hursomhelst inte att slå. Jag konstaterar att det beror på att han använder kvartstoner och att han knappast lägger någon tid på produktion. Efter en stund blir den anakronistiska atmosfären på restaurangen för mycket. Vi tar en taxi till Odenplan för att gå till karaokebaren K, där Christians kompis har födelsedagsfest. K Karaoke har vissa ytliga likheter med en bordell (heltäckningsmatta, dunkel belysning, avskilda rum) och Christians kompisar sitter i ett av karaokerummen när vi kommer dit. Tre av dem – Nathalie, Harrison och Jonas – gör musik i popbandet Capetown, som har en hit med låten Mr Telephone just nu. De dricker öl och drinkar och sjunger karaoke-versioner av hitlåtar som Cyndi Laupers Girls Just Wanna Have Fun. Vi slår oss ner. Det är fest! Christans medmusiker Christos Gontevas gör en fantastisk tolkning av R Kellys I believe I can fly. Nu är det uppenbart att jag är omgiven av människor som vet hur man gör en hit. Christos, som medverkar på skivan The Corner, tycker att det är viktigt att jag framhäver Christians roll som producent. Det låter som ett bra tips. Christian berättar att produktionen är allt.
–En dålig produktion är värdelös. Den betyder allt. Det är det som folk bryr sig om. Kolla på all hiphop som görs. Det har med produktion och budskap att göra – en vibb man får. Det sitter i produktion och ljudval.
–Det går att göra en skitlåt och producera den så att den blir okej, men om du har en jävligt bra låt som du producerar dåligt, så kommer den inte att bli bra.
Jag känner att jag börjar närma mig svaret på min fråga. Christian beställer in öl åt alla i rummet. Hitlåtarna strömmar ut ur karaokerummets högtalarsystem med samma frenesi som de gjorde från skivan Paint by Numbers år 2004. Christian är kanske inte en lika rationell hitmaskin som karaokeskärmen framför oss, men de verkar besitta samma förmåga. Gränserna flyter ihop när Christian sjunger Nellys billboardetta Hot in Herre.
Text och foto: Daniel Ekwall
