Vi skickade ner Rasmus Blom till falafelns högborg Malmö. Han må inte ha funnit meningen med livet, men desto bättre: en klubb där man kan virka sitt eget iPod-fodral.
Malmö centrum. Klockan är åtta och jag sitter livrädd i en taxibil på väg till restaurang Hipp för kreddigt mingel och omtalad förfest. Chauffören mumlar något om att det är hans första körning någonsin, att han aldrig egentligen hört talas om adressen och att det är lite vajsing på bilens GPS.
–SVÄNG!
–Uj, uj, uj.
–Nu höll du på att köra rätt in i väggen.
–Jo jo, men det steod rakt fram på kartan.
Den nonchalanta malmöitiskan, omöjlig att hata, omöjlig att älska. Taxibolaget ser ut att vara erkänt och chauffören känns trots allt sympatisk. Kanske är han bara lite full.
–Är det nära Triangeln, frågar han.
–Jag vet inte, svarar jag.
–Så ni är ente härifrån skeånetrakterna.
–Nej, sväng, sväng, sväng, fan.
–Uj, mumlar han och tvärbromsar framför en trottoarkant. Haha, vilken jävla resa.
Det regnar när jag står utanför restaurangen. Ser Hipp i vackra bokstäver, inga dolda budskap, raka rör. Men där inuti är det alldeles tyst och tomt, förfesten är slut, folk har gått vidare. Jag går upp för gatan, jag har vatten i skorna. Alla cyklar runt omkring mig. Det cyklas liksom anspråkslöst, som om ingen var på väg någonstans. Någon gör det hela övertydligt genom att vissla. Man ser nyfiket efter min taxi, som om man har sett en bil för första gången. Eller ”fyrhjuling” som man säger i Malmö.
Jag hade verkligen räknat med Hipp, det måste jag säga. Stället vi är på väg till nu pågår tydligen i ”rum Sinnet”. Det är en ”engångsfest”, vilket ska vara ungefär som en svartklubb. Jag försöker hålla masken men någonstans tvivlar jag på att Malmö kan svartklubbar så som vi känner dem hemma i Göteborg. Tydligen ska man titta på dokumentärfilm och virka... Det stod på fullaste allvar att man skulle virka, att det var trevligt att virka och att man till exempel kunde virka sitt eget iPod-fodral. Vem gör något sådant? Jag går in på en gård, där sitter två härliga hippies vid ett träbord. På bordet finns alla de rätta komponenterna – en plåtbox till bredden fylld med skrynkliga tjugolappar, ett papper som avskriver festen allt ansvar vid eventuellt polisbesök, en smutsig stämpel och en handskriven gästlista.
–Jag står på listan.
–Okej, vänta lite.
–Är det mycket folk?
– Sådär, dokumentären visas nu, vad heter du?
–Rasmus Blom.
–Du står ente på listan.
–Jag ska stå på listan.
–Du står verkligen ente på listan.
–Det var då fan… Vad kostar det?
–60 kreonor.
–Okej, jag kommer tillbaka efter filmen.
Jag vänder mig om och ska aldrig någonsin komma tillbaka. Malmös största loser är en göteborgare som inte ens kommer in på en virkningskväll. Jag börjar gå bort mot Adelgatan där nästa klubb ska hålla till, tydligen inte långt ifrån stadens stora torg – Stortorget. Förutom ytterligare några cyklister står gatorna fantastiskt tomma för att vara en fredag kväll strax efter löning. Jag frågar två gubbar, vid ett ensamt gathörn, om vägen. De sjasar bort mig så som man sjasar iväg en strykarkatt och ryter något på ryska. Och jag får, på riktigt, springa därifrån. Jag blir inte klok på den här kvällen. När jag har slutat springa får jag se tre killar med varsin sotarmössa lätt på svaj, snygga skor, spontana skägg och tidsenliga gångstilar. Jag, som har någon timma att slå ihjäl innan klubben på Adelgatan börjar, väljer att smyga efter. Det är en idiotsäker plan. Efter två kvarter svänger de in på en bar – Syltan.
Stämningen är varm, den är snäll och vill mig inget illa. Jag slår mig ner i baren helt genomblöt, beställer en mellanöl och börjar titta på två muntergökar som spelar musik. ”Simon & Garfunkel”, önskar någon. ”Nej, Kalle och Erik”, hojtar en av trubadurerna, de båda fnissar så att de håller på att ramla av stolarna. Stämningen blir dämpad. Folk utbyter blickar, jag ursäktar mig och går på toaletten. När jag kommer tillbaka har en skånejävel tagit min plats. Han sitter och gnider sig mot min stol, fingrar lite på min öl och låtsas att han är jag i största allmänhet. Jag går fram och säger: ”Ursäkta, du sitter på min plats”. Han synar mig från topp till tå och svarar sedan: ”Jähä? Och?”. Jag backar så några steg tillbaka, osäkrar min .44 Magnum och lyckas träffa honom precis mellan ögonen. Så går tankarna, sådana scener rör sig i mitt huvud, jag har det i mig och vill släppa lös det. Jag kan till och med föreställa mig hur jag i rättegången förklarar att det inte var vad han sa, utan sättet han sa det på som fick mig att fullkomligt blåsa huvudet av honom. Men i verkligheten tar jag bara min jacka och går därifrån. Malmös största loser fortsätter sin turné.
Klubben på Adelgatan 2 heter Fashbinders, där lyfter vakterna lätt på sammetsrepet när jag kommer. Kåta hipsters torrjuckar mot varandra på dansgolvet, tapeten föreställer två zebror med mularna i en kvinnas genitalier (eller i ”triangeln” som man säger i Malmö) och två dj:s har kört upp basen på max så att det skakar i hela huvudet. Jag går för kvällens erbjudande i baren, en Heineken och en Ga-Jolshot för 88 spänn. Efter ett tag har jag tagit del av erbjudandet så mycket att jag bara pekar på skylten när jag behöver mer. Hipsterfamiljen på dansgolvet har just avslutat förspelet när jag tröttnar och går därifrån.
Natten är rå, och jag ringer upp Malmös klubbredaktör Tone som tipsar om Babel. Jag hoppar in i en taxi där jag sätter mig höger bak, jag läste någonstans att alla fina människor, av någon anledning, sätter sig höger bak i taxibilar, jag har aldrig kunnat släppa det.
Babel ser ut som en kyrka, kanske är det korset som gör det, förmodligen så. Jag går förbi köerna, förbi vakterna och förbi garderoberna. Det kryllar av människor. Jag tittar på dem och tänker: Här har vi dem – socionomerna. Malmös framtida socialarbetare är här, allihop. Jag hittar Tone och vi går ut och röker en cigarett. Sedan går jag in och tittar på Gnucci Banana, hon står bredvid dj:n och rappar. Hon är skitbra på alla sätt och vis. Jag dansar lite. En snubbe bredvid har glasögon utan glas i. Han är ett hån mot alla synskadade på det sättet. Jag kan inte på något sätt förstå hans motiv. Det är som att jag skulle bära kryckor utan att behöva det. Den hetaste accessoaren just nu – kryckor. Jag skrattar för mig själv och dansar vidare, dansar bland tatueringar och mohikanfrisyrer. Alla luktar hasch och falafel. Inne på herrtoaletten berättar någon om Köpenhamn, att många åker över och festar i något som heter Kødbyen – Köttbyn – i det gamla slaktarkvarteret nära centralstationen. Jag lockas av tanken, går ut på dansgolvet igen och frågar en tjej om det är någon idé att åka över till Köpenhamn nu, hon svarar att det är för sent. Mitt stackars bakfylle-jag ska senare tacka mig för att jag slapp vakna upp i Danmark.
Babel börjar stänga, lampor börjar tändas, musik börjar tystna och malmöiterna ska cykla hem och odla hasch. Själv går jag runt gathörnet och köper en falafelrulle. Den kostar nästan ingenting alls. Men den smakar desto mer. Jag har aldrig ätit något starkare. Eld, tabasco, chili och peppar i en salig blandning. Malmöiterna bredvid ser helt oberörda ut när de äter helvetet. Jag får kämpa för att inte avslöja mig. Tårarna rinner, svetten rinner, ansiktet är rött och vattnet är naturligtvis slut. Jag äter halva och går därifrån.
