Tolv bidrag tävlar om pris när bästa utländska film ska utses vid den 19:e upplagan av Tempo dokumentärfestival. Undertecknad har sett fem av dem, och tycker sig skönja en trend: kvinnors uppgörelse med en svikande omvärld.
Måhända lite mindre PR-dugligt än festivalens officiella tema ”persona”. Se bara på Heiress of the Wind, där Gloria Carrión Fonseca gör upp med sina aktivistföräldrar. I 80-talets Nicaragua engagerade de sig i Sandinistarevolutionen, så pass mycket att de satte politiken före det egna barnet. Filmen går att beskriva som en vacker och informativ läkeprocess, där suggestiva, nostalgiska fragment med ruiner och trädgrenar varvas med generösa mängder material från nyhetsarkiven. Det är terapi och historielektion i ett, angränsande till fiktion i bildberättandet men med en nerv som bara går att nå i det dokumentära. Snyggt så det förslår.
Även taiwanesiska Small Talk bjuder på en konfrontation mellan förälder och barn. I centrum står Anu, regissören Hiu-chan Huangs lesbiska mor som hon aldrig lärt känna trots att de bor tillsammans. Trots det privata anslaget (med drag av släktforskning) rycks man med i regissörens ihärdiga kartläggning av sin mamma, där både älskarinnor och trångsynta släktingar får komma till tals. Det är också en film som gör en hungrig. Stora delar utspelar sig vid släktmiddagar, med aptitretande bilder på mat som följd. Efter 50 minuter avbryts filmvisningen på grund av teknikstrul. Då går jag och äter.
Efter besöket på Burger king väntar den tredje uppgörelsen, A Better Man, där kanadensiska regissören Attiya Khan söker upp sin expojkvän Steve. Han slog, mobbade och ströp henne tills hon bestämde sig för att fly, och i filmen får vi se deras försoningssamtal 20 år senare. Ett modigt experiment, där både Attiyas och Steves öppenhet väcker en naiv önskan om att fler ska ta efter deras exempel. Idén är dock i ärlighetens namn mer intressant än det filmiska resultatet, som i huvudsak består av utdragna scener hos en nästan parodiskt nickande och väsande terapeut, allt tryggt och statiskt filmat enligt konventioner à la Dr. Phil. Det hindrar inte filmen från att ändå ingjuta hopp, och påminna oss alla om vikten av att kommunicera.
Faktum är att hoppet lyser igenom i samtliga dessa filmer, trots tunga ämnen. Så även i ungerska A Woman Captured, om 52-åriga Marish som slavarbetar för en handfull cigaretter hos en dam och hennes tonårsbarn. Berättelsen är skickligt sammansatt av Bernadett Tuza-Ritter, som med sin korniga kamera sällan släpper Marishs rynkor och ihåliga ögon med blicken. I det härjade ansiktet finns en längtan efter något annat, hur hopplöst det än må verka. Det är skitigt och eländigt som i Lukas Moodyssons Lilja 4-ever. Skillnaden är att A Woman Captured faktiskt gör en glad, även om det tar tid.
Sist men inte minst en annan form av uppgörelse, nämligen serbiske Boris Mitic In Praise of Nothing. I filmen möter vi Ingenting, som är trött på att inte bli tagen på allvar och söker upprättelse genom ett försvarstal. Allt är skrivet på vers uppläst av Iggy Pop, och med hjälp av fotografer från 72 olika länder tas vi med på en jorden runt-resa i syfte att fånga essensen av Ingenting. Krälande larver, sovande hundar och egensinniga gatukonstnärer passerar revy. Det är konstigt men framförallt är det konst, dessutom väldigt rolig och finurligt tonsatt sådan. Men på vilket sätt är det en dokumentär? Jag frågar regissören. ”Spelar det någon roll?” blir svaret. I provokationsklassen har Mitic med andra ord redan vunnit.
