Kasia Syty har pratat gränslösa influencers, underlivsångning och onödig konsumtion med regissören bakom den SVT-aktuella filmen Punani Steam.
Jag var inte riktigt mentalt förberedd på den smärtsamma synen av influencern Isabell som råkar brännskada sitt underliv under en inspelning för sina följare i Emma Pål Brunzells film. Regissören själv kallar underlivsångningsolyckan för ”ett element i filmen där huvudkaraktären skulle sättas ur spel”. Hon ville skildra det som sker bakom kulisserna hos en youtuber med psykisk ohälsa och kom på att hon såg en youtubevideo där en influencer testade vaginal ångning.
Har du själv testat att använda en vaginasteamer någon gång? Du har nämligen sagt att för dig är det en icke-produkt. Men är det din fördom om punani steam eller är din åsikt baserad på empiriska studier?
— Jag funderade ett tag på att testa, men läste fler och fler artiklar om personer som fått allvarliga infektioner och andra gradens brännskador - till och med några som behövt åka in akut till sjukhuset, så jag lät bli. Men jag skulle inte direkt säga att det här är en film som handlar om att ånga underlivet eller att jag är kritisk mot det. Produkten i filmen är snarare en symbol för företag som skapar en woke image för att kapitalisera på oss. Jag menar, det behövs inte en särskild pall och hipp förpackningsdesign för att ånga sin punani liksom. Vaginal ångning är en gammal tradition, som fanns långt innan industrialismen och efterföljande kapitalism. Sen visst, jag tror väl inte det är en toppenidé att tvinga in örter i känsliga slemhinnor, men den spirituella delen av proceduren kan jag ändå uppskatta. Precis som jag tror det är nyttigt att titta på sitt underliv med en spegel och säga ”hej hej, du är en del av mig och jag gillar dig”. Fast när vissa påstår att det skulle kunna hela sexuella trauman och liknande så blir jag rätt illamående, säger Emma Pål Brunzell.
Varifrån kom idén till filmen?
— Jag hade en vinterdepression och lämnade inte sängen på några veckor. Då föll jag ner i youtubehålet för första gången och det var väl ungefär samtidigt som det hade blivit riktigt hett med influencers i sverige. Jag har sedan alltid varit kritisk mot onödig konsumtion. Men det var svårt att inte ryckas med och vilja vara med dessa människor som explicit livnärde sig på konsumtionssamhället. Min hjärna orkade inte titta på varken film eller teveserier. Youtubers var det enda som fungerade: jag låg ju bara där i mörkret med datorskärmen som lyste upp min dubbelhaka (precis som miljoner andras). De fick mig att må bättre. Det sjuka var att jag först inte ens förstod att jag hade påverkats. Jag hade en självbild av att reklam inte biter på mig.
Huvudkaraktären spelas av Emelia Hansson som Emma såg för första gången när hon jobbade med castingen för en annan produktion.
— Jag tyckte hon var briljant och la hennes namn på minnet.
Att ha möjlighet att finansiera förarbete med skådespelare är sällan möjligt - men Emelia ställde upp ändå. Hon gjorde otroligt mycket förarbete för att komma in i karaktär, t.ex som att göra egna fiktiva youtube-videos som hon redigerade själv. Hon gick till och med med på att tjuvringa till vårdguiden. Vi iscensatte olyckan som sker i filmen och hon pratade med en riktig sköterska om den förnedrande situationen. Mycket av det som sas under det samtalet skrev jag in i manuset och är med i den färdiga filmen.
Varför tror du vi behöver det som DNs Saga Cavallin beskrev som influerarnas "skickligt konstruerade storytelling"?
— Min egen besatthet av youtubers växte ur ensamhet. Jag behövde sällskap, men kunde inte förmå mig att umgås med någon. När man tagit del av en influencers liv, följt med under kärleksuppbrott, barnafödslar och andra privata företeelser är man helt plötsligt investerad. Till slut påminner ens konsumtion om att sitta på en middag och bli underhållen av vänner som håller låda. De berättar om sina liv, samtalet flödar och man själv behöver inte ta något som helst socialt ansvar - är inte det det bästa som finns?
Men en lite mer dyster teori kan ju vara att det är en förlängning av rankism. Att det helt plötsligt finns ett nytt kändisskap dit vem som helst kan tränga sig in i om man har ett finger upp i luften och känner hur trenderna blåser. Det finns en ny generation av nobodies och somebodies. Alla vill in i kändisvärmen.
Följer du några influencers maniskt?
— Det går i vågor. Jag tittar fortfarande ibland när jag behöver prestationslöst sällskap - när jag känner mig ensam, men inte riktigt orkar umgås med någon i den fysiska världen. Therese Lindgren följer jag fortfarande maniskt till exempel. Jag gillar vardagsskildringar i vloggformat mest. Nu följer jag lite mer extrema livsstilar också, till exempel Isabel Paige - en ung yogi som byggt ett tiny house uppe bland bergen i Washington eller Hannah Lee Duggan som ofta reser runt ensam i sin husbil genom USA.
Din förra film På din Story handlar om två vänner som inte har råd med hyran och desperat (och på ett olagligt sätt) försöker få in lite pengar vilket de dokumenterar på sociala medier. Idén till den kom från att du själv blev rånad en sen kväll när du gick på Stockholms konstnärliga högskola. Har du nu upplevt något på sistone som du tror skulle göra sig bra på film?
— Jag upplever att det finns en (svensk?) ängslighet att man bara får göra film om saker man själv har upplevt. Det är en oro som även jag har men jag försöker långsamt befria mig från den. Nu försöker jag skriva rent fiktiva filmer, men jag utgår alltid från mig själv på något sätt. Att till exempel skapa karaktärer tycker jag nästan är omöjligt utan att ta in delar av mig själv. Och jag tar ju i princip alltid avstamp från det jag själv observerar i vår samtid och mina tankar om dessa fenomen. Jag inspireras mycket av populärkultur, sociala medier och den kontemporära kameran. Just nu håller jag på att utveckla min första långfilm och ytterligare en kortfilm med liknande tema.
Den bästa kortfilmen du någonsin har sett är....
— Jag gillar Nudisten av My Sandström.
Du har visat Punani Steam på många festivaler, nyligen på Bergmanveckan på Fårö. Nu har den också premiär på SVT och SVT Play. Hur mottas den av publiken?
— Filmen hade premiär i januari i år (Startsladden, Göteborgs filmfestival) och har fram tills nu inte kunnat ha någon större fysisk publik. På Bergmanveckan var första gången jag fick sitta bland människor som aldrig hade sett filmen innan. Det var så otroligt härligt att höra människors reaktioner i realtid igen. Många har dock sett filmen online och det blir väl ännu fler nu när vem som helst i Sverige kan titta på SVT Play. Jag får väldigt skilda reaktioner på filmen - vissa ser den som en ren komedi medan andra upplever ett bottenlöst mörker. Väldigt många tycker filmen utspelar sig i en skum och surrealistiskt verklighet, men det var också någon som trodde filmen var en dokumentär i några minuter. Allt detta gör mig glad. Inte helt oväntat så tolkar många filmen som en kommentar på sociala medier och vårt online-liv i relation till vårat offline-liv och det är väl en förlängning av kärnan - hur vi konstruerar våra egna fängelser. Jag har sett några klassiskt bittra kommentarer som ”är detta vad våra skattepengar ska gå till?”. Men jag är osäker på om de ens har sett filmen. Om de tänker att det är en film som enbart handlar om en influencer som ska ånga sitt underliv, så förstår jag verkligen deras skepsis.
Punani Steam finns på SVT Play.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 07, 2021.
