Peppet är högt denna fredag torsdag i mars när The Similou ska ha sin releasefest och dessutom spela live på Café Opera i Stockholm. I stort sett hela redaktionen är som en krutdurk hela dagen och So Hot Right Now spelas oavbrutet på kontoret. Vilket den i och för sig gjort de senaste två veckorna.
Deras popdisco är det bästa svenska i sitt slag jag hört på evigheter och jag ångrar inte en sekund att deras debutalbum ärades med det allra högsta betyget i förra numret av blaskan. Allra roligast denna dag är dock att vår chefredaktör Daniel Sparr går igång totalt på tjejen som sjunger versen på Ladykillers, "tror att hon är skitsnygg, det hör man ju", tills en uppmärksam internetläsare kommenterar min recension och påpekar att det faktiskt är Erik som sjunger den. Daniel får ett moln på sin heterohimmel och efter att ha ifrågasatt sin existens straffar han sig själv med att käka en bögig quorngryta från Sthlm New Deli till lunch.
Klockan åtta ska jag och vår praktikant Jakub möta killarna på Caféet. Stället är vid den här tidpunkten på kvällen som vanligt fyllt med lagom tjocka businessgubbar med mysmulligt sällskap. Torsdagkvällar är dock undantaget som bekräftar regeln - framåt natten fylls lokalen inte av det sedvanligt brunbrända unga bratgardet, utan av ett lite mer alternativt utstyrslat gäng med okänd bakgrund. Lite lagom fashionabelt sent stapplar Erik och Joel, som utgör The Similou, in i lokalen. De ser snäppet utmattade ut. Det visar sig att de är lätt illamående efter att ha ätit en varm gazpacho. Detta väcker moderskänslan inom mig, så jag fixar hastigt fram ett bord så att de kan slå sig ner med en öl (kall) och ta igen sig. De ser lite roliga ut och verkar vara varandras motsatser. Erik påminner om en sjukt mycket snyggare version av Jimmy Jansson. Han spritter av energi och är, middagen till trots, på ett sprudlande glatt humör. Joel å andra sidan är väldans lik Rhys Ifans karaktär i Notting Hill, både till sättet och utseendet. Absolut nyduschad och av hans kallingar ser jag inte en skymt, men lika gulligt blyg, eftertänksamt rolig och med samma frisyr. Fantastiskt trevliga bägge två. Och så där avslappnat coolt klädda. Dock inte samma stil, Erik är en klassisk popkille av i dag med halvsunkigt och alldeles för stort linne (det är Calvin Klein! upplyser han mig stolt om senare) och glansig Adidas-jacka medan Joel bär en vansinnigt snygg svart duffelaktig sak.
Jag älskar er. Har ni tjejer?
- Vad kul. Nej.
Toppen. Ni är hemskt snygga. Har ni en stylist eller är ni födda med god smak?
- Vi har en Outfit Supervisor, Emma Wikström. Fantastisk kvinna.
Så. Ni två alltså. Hur fann ni varandra?
ERIK: På hål sju, Skatås Frisbee-golfbana. Och det var först när jag bevisat att jag kunde min hyzer som jag fick vara med i gänget. Sen började vi göra musik ihop, helt enkelt, och det var magiskt.
Jag tycker ni låter lite som Phoenix, är det ett bra betyg?
- Wow, det är ett bra betyg! If I Ever Feel Better är en av vår tids bästa poplåtar.
Vad lyssnar ni själva på och avspeglas det i er musik?
ERIK: Vi har båda ganska rika inre liv. Vi idisslar och smälter det vi hört, vare sig det är Nick Drake, Prince, Herbie Hancock, fågelkvitter, Talking Heads, nyckelprassel, kvinnoskratt. och ut på andra sidan kommer nåt som vi kallar The Similou. Det är kul med musik som känns vågad på nåt sätt. "You gotta be brave to get to the top... "
JOEL: Jag lyssnar även på filmmusik och kyrkklockor som ekar i gränder. Då tänker jag att det här kan man lägga beats på och så mår jag bra. Vi blir avbrutna efter ett tag av att fashion-elektromänniskorna i Fox'n Wolf kommer härjandes med en amerikan från ett glassigt amerikanskt nånting i släptåg. Han ska tydligen plåta spelningen och jag blir djupt imponerad av Similou-killarnas engelska. Själv mumlar jag ett "hello" och går och köper en öl. På något vis har rävgänget snott vårt bord när jag kommer tillbaka, jag vet inte riktigt hur det gick till. Caféet är ändå rätt dött än så länge, så jag föreslår att vi flyr fältet och drar mot Riche. The Similou är trots allt göteborgare, jag är lite orolig över att de ska tappa bort sig i Stockholmsnatten, så jag kräver att vi ska hålla ett samlat led när vi går över gatan. Fast detta är ju bara en ful fint från min sida. Ville egentligen bara hålla Erik i handen för han är så söt, men det visade sig vara svårt då han skuttar omkring som en ricochet mellan husväggarna. Fan.
Erik, vår chefredaktör tycker du sjunger som en tjej och hade en crush på dig innan alla fakta kom fram. Hur ställer du dig till det?
ERIK: Jag vet faktiskt inte. Tanken känns svindlande.
JOEL: Jag tycker det är coolt, jag har alltid velat jobba med en punkig tjej. Det här är nästan bättre upp.
Väl inne i värmen på Riche stöter vi ihop med övriga redaktionen och Daniel Sparr. Mötet mellan Daniel och Erik går över all förväntan. Mer sprit. Överlag tycker jag de dricker lite dåligt. Jag trodde alla göteborgsband snortade kola från trappavsatser och hade en back Heineken per medlem på sin rider. Jag ber bartendern ge dem sexor i smyg när de beställer. I alla fall i Eriks glas. Vår praktikant kommer på att vi måste plåta dem bland tournedos och bea inne i köket, vilket just då kändes helt logiskt, så det gör vi. The Similou poserar snällt i stekoset. Det märks att de trivs ihop. Så där fina och omtänksamma mot varandra. De verkar helt enkelt vara toppenkillar, i total avsaknad av hybris eller olater. Enda jag kan komma på är att Joel, mycket förläget, då och då snyltar av mina Marlboro Menthol. Och att de bara försvinner! För plötsligt är de som bortblåsta från Riche. Så en vinglig promenad senare är vi tillbaka där vi började. Jag hinner skymta en och annan skivbolagsrepresentant och fd Bomben-medlem, innan ljuset dämpas och jag pressas fram emot scenen och festen kan börja på riktigt. De gör en grym spelning. Så klart. Jag ser idel glada munnar i publiken. Inte en panna är svettfri. För de gör ju musik som är omöjlig att stå still till och det är däri som The Similous storhet ligger. I pop som idioter kan vifta bort som "lättsmält smörja", men då har de ju inte fattat nånting. Musik ska inte behöva vara svår och otillgänglig för att vara fantastisk. Den kan också med ett enda välplanerat skott sikta direkt på lyssnarens fötter.
Är ni nöjda med spelningen?
ERIK: Det var kul, fast vår nya fläkt funkade inte som vi ville. Det blev inte riktigt den där MACH3 effekten vi var ute efter. Inte alls som i "Stormvind".
JOEL: Jag böjde mig längre och längre fram över fläkten, men fick aldrig känna vinden i håret... däremot ansiktskanonen. Den gjorde så att jag fick lite färg. Efteråt på toaletten står två tjejer, som jag förmodar var här för spelningen, för de babblar högljutt om att "guuuu', vad bra dom var" och "de sitter därinne, helt sjuuuukt, ska vi gå fram". Lycka till brudar, tänker jag och ler i mjugg mot min egen spegelbild.
The Similou spelar på Allhuset i Stockholm 4 maj och på popaganda 27-29 maj.
