Elis Monteverde Burrau: ”Cancern inspirerar mig”

Myrna Lorentzson 10:52 8 May 2020

En solig eftermiddag i mars träffar jag Elis Monteverde Burrau på Facebook Messenger. Han har precis släppt sin andra roman De äter ur din hand, baby å vi skulle egentligen setts på Krukan, en helt vanlig sportbar vid Mariatorget alla jag känner av nån anledning avgudar, men pga nått störigt jävla virus är irl-möten föraktade, och ingen av oss vill bli sedda som paria av flera 30-åringar med partners och vackra hem som inte för sitt LIV kan förstå hur det kan vara så svårt för folk att bara hålla sig hemma?!

Hej Elis! Läget?
– Ganska bra! Har väldigt ont i bakhuvudet pga drack massa georgiskt vitt vin igår för att förtränga Montelius obegåvade recension i Expressen, men annars bra. Äter en salamimacka.

Det leder mig direkt in på min första fråga: Jag var ju och lyssnade på när du intervjuade Sara Villius tidigare i år, du frågade henne om det var något hon ville få sagt innan intervjun. Nu har den turen kommit till dig.
– Jag biter mig lite i tungan nu. Den offentliga responsen (bortsett från gulliga smicker-Babel) har ju hittills bara varit en recension som inte ens behandlade det som står i min bok. Jag känner mig alldeles för revanschlysten (sexigt ord) och patetisk just nu för att komma med en värdig gardering på förhand. Ett bra tillstånd när man skriver skönlitteratur, men inte när man svarar på frågor i intervjuer.

Beskriv De äter ur din hand, baby!
– Jag och min fru var i tokyo på bröllopsresa. Hon är konstnär och väldigt fascinerad av det japanska så kallade hikikomori-fenomenet. Lite kort: en generation ungdomar som istället för att gå ut i arbetslivet isolerat sig i sina pojk- och flickrum pga psykisk ohälsa. Det inspirerade (vidrigt ord) mig. Jag började fantisera om en karaktär som liksom valt att barrikadera sig i sitt rum, fast det skulle inte vara på grund av apati/depression utan mer på grund av militant övertygelse. Flickrummet blir scenen för romanen. Sen skriver hon massa olika typer av text och är totalt förvirrad. Jag tyckte också det var intressant att den isoleringen krävde en infrastruktur, ska du stänga in dig själv måste du ändå vara lite privilegierad, ha föräldrar som betalar räkningar och ger dig mat, Cindys föräldrar har precis slutat med det. Hennes svammel excellerar pga näringsbrist. Det är en vacker kreativ begränsning. Allt det här hade jag i huvudet när jag skrev, texten skulle ha energin från ett politiskt manifest men vara helt meningslös. Som att himla med ögonen.


Jag är nyfiken på hur du är när du skriver, kan du berätta lite om det? Har du några knep för att upprätthålla skrivandet?
– För att skriva just De äter ur din hand, baby var jag tvungen att vara ensam och isolerad och liksom inte distraherad, en del av det skrev jag i Grekland 2018. Fokus var att fylla den här fiktiva karaktären med språk. Så jag satt i ett mörkt rum och drack retzina ur 2 liters flaskor och läste Sarah Kane och blev Cindy. Sen gick jag ut och det var 40 grader varmt så då kom all poetik om att hata solen av sig självt. Så höll jag på i två veckor. Sen snodde jag en montaigne-bok från husets bibliotek och åkte hem och redigerade hela hösten. Efter det har jag nästan bara kunnat twittra och skriva korta dikter. Jag måste tvinga mig att skriva längre projekt och det går bara ibland. Jag vill skriva min nästa roman, barncancergalan, i henning mankells gamla stuga. Men jag har inga knep förutom att läsa sig själv jättemycket. Det lilla man har, då muterar det inifrån. Språket triggar sig själv. Snöbollseffekten. Det är ganska äckligt. Det, och läs andra.

“Jag förväntar mig ingenting förutom lite, lite respekt. “

Vad för typ av författare vill du bli sedd som? Jag frågar för jag tycker du är en speciell typ av författare, känns det bra eller dåligt för dig? Att jag (och kanske andra) tycker det? Eller vill du va en vanlig jävla författare lixom?
– Bra fråga! Poserande svar: jag vill vara en ödmjuk författare. Jag förväntar mig ingenting förutom lite, lite respekt. Men såhär: Dagen då någon annan skriver det jag vill läsa. Dagen någon annan skriver som den där scenen i spring breakers när James Franco sjunger everytime på stranden. Då blir min fastnålade tweet "jag ska aldrig mer göra något" äntligen sann, då funkar det konceptet. Jag vill mest bara underhålla mig själv och är rörd över att det finns andra människor som också tycker om det jag skriver. Det gör mig uppriktigt gråtfärdig.

“Nu har jag omfamnat det garderade, hycklande och lismande i min stil. Nu står jag upp för min ryggradslöshet. Jag har integritet i förhållande till min brist på konstnärlig integritet.”

Man skulle kunna påstå att dina böcker rör sig framåt mer med hjälp av språket än av en kronologisk berättelse. Hur hittade du “din stil”?
– Jag tror jag har varit tvungen att liksom förlika mig med min stil om du fattar vad jag menar. Acceptera den. När jag började skriva dikter och olika misslyckade prosaförsök var jag väldigt ängslig och sneglande väldigt mycket på andra. Missförstå mig rätt: jag tycker att den ängsligheten är fin. Man ska utnyttja och polera och visa upp sin ängslighet, sin ytlighet osv. Men det blir ofta inte så bra när det är... Fegt. Nu har jag omfamnat det garderade, hycklande och lismande i min stil. Nu står jag upp för min ryggradslöshet. Jag har integritet i förhållande till min brist på konstnärlig integritet.

Jag vill fråga om parentesen, som du använder dig så mycket av. Vad betyder den för dig?
– Älskar parentesen. Den är dryg och mystisk. Omständighet är vackert, det lite krystade och styltigt spastiska, och när man jobbar med kontraster och associationer så är parentesen ovärderlig. I De äter ur din hand, baby blev den extra viktig efter att jag och min förläggare bestämde oss att ta bort alla citattecken och alla kursiverade ord. All text skulle existera på samma nivå, även om det var ironi eller stölder eller dialog etc. Parentesen fick vara kvar som en liten kompromiss. En liten... Sjuk... Kompis.

“...att ha cancer som tonåring är verkligen en bitterljuv erfarenhet som sipprar in i allt jag gör.”

Vad är cancern för dig?
– Cancern inspirerar mig! Det är banalt men jag har omfamnat det nu också. Kanske en sån grej som gjorde min tidiga stil lite ängslig: att jag liksom tassade som katten kring het gröt (gröt = cancer, katten = jag). Man får vårda sina trauman och man får strunta i dom. Jag har inte så många, men att ha cancer som tonåring är verkligen en bitterljuv erfarenhet som sipprar in i allt jag gör. Att ligga och kräkas i en sjukhussäng i ett år istället för högstadiet var väldigt "formativt", den upplevelsen utnyttjade jag när jag skrev fram Cindys självvalda isolation. Man måste liksom ha hemskt magiskt tänkande för att överleva mentalt.

Nått enkelt att uppskatta är dina lekar med språket: “Ett verk som sätter huvudet på liken”, “smycket vill ha mer”, “cysta i jeans”, “våra bästa sår”. Vad tycker du de gör för dig som författare? För på det sättet lyser du ju igenom, trots att huvudpersonen är någon annan?
– Jag skulle kunna skriva en essäsamling om min vibrerande hatkärlek inför att leka med språket (sic!). I mina diktsamlingar har jag försökt skala bort det värsta av det där. Sökt mig mot en ganska krass enkelhet istället. Men i den här boken kändes det viktigt att försöka använda mig av ordlekarna just eftersom cindy, som är instängd i sitt rum och i sin hjärna, inte har så mycket annat att arbeta med än sitt äckliga språk. Hon citerar jelinek som skriver: genom ordlekar förlorar man raskt verkan. Cindy vill förlora verkan. Inledningsvis. Hon vill dö, men göra det magnifikt, go out with a bang. Som ett pekfinger mot världen utanför, den abstrakta världen. Det är därför hon skriver den här boken överhuvudtaget. Men kampen är att göra det vidrigt hurtiga karamellodikt-på-gränsen-till-ordvitsandet till mörk, cynisk och alienerad prosa.

Nån gång för flera år sen frågade jag dig hur man gör för att ta sig själv och sitt skrivande på allvar, ställer samma nu igen, och lägger till om du tycker det är enkelt?
– Det är väldigt enkelt, som mantra. Man måste bara repetera det för sig själv några gånger om dagen, lika ofta som man måste repetera att man hatar sig själv och att man älskar sig själv. Om jag twittrar typ "pizzeria bellman" så är det skrivet med bibliskt allvar.

“...min dröm är att ge ut en liten bok vartannat år för en trogen läsekrets på cirka 100 personer.”

Oki finalen! Hur vill du utvecklas som författare?
– Jag säger det hela tiden till min fru här hemma: att nu, nu ska jag dra mig tillbaka. Hon skrattar alltid rått och kallar mig för idiot när jag säger det. Men min dröm är att ge ut en liten bok vartannat år för en trogen läsekrets på cirka 100 personer. Varannan diktsamling varannan roman kanske? Har redan pratat om barncancer-romanen, att den ska bli ett tjockt epos. Jag skulle bli väldigt stolt om jag lyckades producera 800 sidor tät magisk realism om ett situationistiskt cancerbarn som gör barncancergalan (priset för svenska humorister) till någon sorts performance för kollektivt självmord. Jag har den boken i mig, men för en gångs skull ska jag inte ha så himla bråttom. Det vore trevligt med ett sexsiffrigt förskott. Jag skulle vilja skriva en pjäs om john lennon och yoko ono också. Ett drömspel. Och spela in mer popmusik.

Elis Monteverde Burrau är poet och författare, född 1992 och bosatt i Stockholm. Han är utgiven av Albert Bonniers förlag och har tidigare varit Nöjesguidens litteraturredaktör. Hans första roman Karismasamhället utkom 2018.

Stad: 
Kategori: 
0 Kommentera

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!