Diana Orving visade inte upp någon kollektion under förra modeveckan i Stockholm, och har under det senaste året slitits mellan att syssla med konfektion, konst eller kostym. Sanna Samuelsson träffar upp Nöjesguiden-favoriten som äntligen har landat.
Vi sitter i Guldfoajén på Kungliga operan i Stockholm. Det är sen eftermiddag och den bleka aprilsolen lyser in genom de tunga gardinerna. Den speglar sig blygt i de gigantiska speglarna och kristallkronorna, men skäms inför guldprakten och flyr ut igen. Operan är inte en plats för minimalism och naturligt ljus. Så kommer en man in, häller upp ett glas champagne och börjar spela på flygeln som står i en hörnet. Han är klädd i guldlamé. Vi är på en visning signerad designern Diana Orving. Hon medverkade inte på förra modeveckan, men visar nu upp höstkollektionen och även en ny speciallinje.
Dansarna kommer in med fyra klädställ. De klär av sig, klär på sig. Dansar. Skriker. Andas tungt. Färgerna är dammiga, infärgade och bleka. Som en solkig ballerinasko. Eller en kostym missfärgad av svett. Dansarna bär stora krinoliner som guppar som insektskroppar. En av dansarna är Hervor Sjöstrand, en dansstjärna som varit med sedan sextiotalet. Sedan börjar operasångerskan sjunga. Vissi D’arte ur Puccinis Tosca. Rösten är öronbedövande. Att en kropp kan hålla så mycket röst, tänker jag med tårar i ögonen. Men de klassiska styckena övergår till ett rabbel av italienska ord. Donatella Versace! Funghi, funghi!
Jag träffar Diana några dagar tidigare. Vi dricker kaffe i hennes ateljé. Det har varit tänkt att vi ska göra den här intervjun länge. Men allt har varit lite osäkert kring om Diana ska fortsätta med konfektionen, söka sig mer till konsten eller kostymen. Nu har hon bestämt sig för att hon inte behöver välja.
– Jag har upptäckt att det är viktigt att jag får göra olika saker. Att jag får jobba i kostym- och scenformatet. Och med fria ickekommersiella projekt där jag jobbar med kläder som är mer formexperiment. Installationer gör jag också. Men även de säljbara kläderna, kollektionerna, är viktiga.
Diana har nyligen varit i Japan och träffat en agent. Kontakten har legat på is ett år efter jordbävningen. Men nu vill de komma igång igen och Diana beskriver stämningen där som hoppfull. Samtidigt har hon arbetat med koreografen Giovanni Bucchieris föreställning Kom ni döttrar på Operan som pågår nu. Det var där idén om en dansvisning kom till. Det var en korsbefruktning.
– Till visningen har jag tänkt mycket i former av ritual och ceremoni. När jag har arbetat med Giovanni och hans föreställning har det överdrivna från Operan liksom sipprat in i min värld.
Att arbeta på Operan och med kostymarkivet innebär också ett ökat fokus på både kroppen och handarbetet. Kroppen som ett av Dianas eviga teman och som central i dansen. Men även hennes egen kropp, händerna, i arbetet med plaggen.
– Det jag kan sakna i arbetet med kollektionerna är att jag inte får vara där med mina händer. Nu har jag tagit ut svängarna och bearbetat materialet, gjort handinfärgningar, smält grejer och skulpterat. Överlinjen med ateljésydda plagg kommer att finnas utöver den vanliga kollektionen. Men allt hör ihop.
När Diana för fem år sedan började arbeta med att producera kläder i fabrik var hon nervös. Att släppa ifrån sig kläderna kändes märkligt då hon under sju år sytt allt själv.
– Nu är jag så noggrann med mönstren jag lämnar ifrån mig och syr så exakta förlagor att det var en obefogad rädsla. Men nu har jag hittat nya dimensioner med plaggen som jag gör för hand, som jag inte har en aning om hur jag skulle kommunicera till en fabrik. Det är något som är privat, som handlar om ren improvisation och intuition. Men jag får mycket idéer av det som jag kan ta med mig när jag jobbar med nästa kollektion.
Dansarna springer barfota med tunga steg på träparketten i spegelsalen. Giovanni Bucchieri i guldlamé vid pianot klinkar tyst och varje frustande andning hörs. Plaggen är tunna och flyter och svänger med rörelserna på dansarnas ben. Överdådiga fynd från kostymarkivet har passats in i plaggen. Tunn genomskinlig plast har bränts till ett mönster som påminner om skir spets. I kontakt med dansarnas hud blir det en intim färgskala. Dammig som sagt. Jag vet inte om jag inbillar mig men min dammallergi gör sig påmind. Men antagligen är det färgpaletten snarare än Guldfoajén. När visningen är slut kommer Diana ut hand i hand med dansarna. Vi klappar in dem två gånger. Vi är ändå på Operan.
