Den okontrollerbara manliga lusten

"För många människor är livet en köttets tid, istället för en själens tid”, så beskriver en av Lina Wolffs karaktärer den moderna människans fördärv i Köttets Tid. 

I den nya boken berör Lina Wolff livets mest komplexa, oförståeliga och smutsiga känslotillstånd, vilka alla ryms någonstans mellan, och kanske också i, kärleken och döden. Men den handlar också om förlåtelsen och huruvida den, om än inte för lättvindigt, bör ges till den som ångrar sig. 

Om Lina Wolffs hyllade och prisbelönta De polyglotta älskarna har skrivits att boken gjorde upp med det manliga geniet och de sexuella rättigheter han anser sig ha. Även i Köttets tid finns det, som namnet avslöjar, något barbariskt över mannens och hans oförmåga att tygla sina lustar. Hur började berättelsen ta form? 
– För mig börjar det alltid med en titel. När jag väl hade den kände jag också en stark lust att skriva om svek, otrohet, åldrande och kärlek. Eftersom vi lever i en tid där nätet får allt större dominans och jag själv är ett stort fan av serier som utforskar fenomen i tiden, kände jag att det skulle vara roligt att skapa ett slags exklusiv men pöbelstyrd nättribunal där besökarna lägger sig i showens händer och där allt kan hända. Och så hade jag en av mina huvudpersoner, Lucia, och hennes personliga utveckling från slaktardotter till biktmoder som jag också ville få med. Det var lite pyssel med att korsa de här två till en intrig men till slut gick det. 

Boken berör stora ämnen som kärleken och döden, men också människans behov av andlighet. Framförallt behovet att känna mening. Hur är din relation till andlighet? 
– Jag är absolut en sökare, och jag känner ofta hur mycket bättre jag mår som människa om jag tillåter mig att tro att det finns dimensioner inom mig och utanför mig som inte kan förklaras på ett krasst vetenskapligt sätt. Förutom att allt blir outhärdligt tråkigt när det kan förklaras enkelt tror jag att människans som varelse berövas något stort och viktigt när hon inte får tro på något större. Men jag har fått kämpa med det här och då har mina år utomlands hjälpt mig mycket.  

Den nästintill okontrollerbara lusten är i boken ett mänskligt, och primärt manligt, tillkortakommande som leder till stora problem för vissa karaktärer. Som liten flicka får nunnan Lucia höra att hon aldrig ska ”låta köttet diktera villkoren för henne”. På frågan om människan skulle vara mer fri om hon avstod från "köttets lustar” svarar Lina Wolff att köttet kan ge en mycket gott, men att hon precis som Lucias mor tror att det kan få ödesdigra konsekvenser om man låter det diktera villkoren.
– Köttet har en egen agenda, och det styrs av uråldriga principer. I min roman gestaltas detta av Mercuro som tillåter sig själv att gå över alla gränser för sin egen tillfredsställelses skull. Men det går ju att hitta en balans där både köttet och själen mår bra, genom enkla saker som generositet och impulsiv godhet. Vid det här laget kan jag dock också se tillbaka på mitt liv och konstatera att när det gått kapitalt fel ofta varit en hel del köttslighet med i spelet. Jag tror på en sund skepsis mot köttet. 

De kvinnliga karaktärerna är starka, handlingskraftiga och stundvis en aning känslokalla, medan de manliga däremot är sjuka, olyckliga eller rent ut sagt galna. Det är inte utan att jag tycker lite synd om Mercuro stundvis. Förtjänar han att bli förlåten? 
– Det här är en lite öm punkt eftersom jag när jag började skriva boken gick in för att skapa goda manliga karaktärer. Jag är omgiven av goda, fina män och känner inte att jag vill skriva fram elaka sådana. Så spontant skulle jag väl säga att han förtjänar att bli förlåten, men jag tror att flera av mina kvinnliga karaktärer inte delar den åsikten. Själv hade jag nog gjort det, men tyckt att han kan få svettas lite först. 

Förlåtelsen gör en människa fri, och nunnan Lucias möjlighet att benåda, utmana och rent av straffa de personer som söker hennes hjälp fascinerar mig under läsningen. Helt beroende på hur hon anser att hon bäst kan lösa situationen för den mest lidande parten, något också huvudkaraktären Bennedith får uppleva. Det är något kuslig över den subjektiva godheten när någon bara vet att denne handlar ”rätt”, trots vissa moraliska frågetecken - hur tänker du kring detta? 
– Exakt. Det där är något som jag själv under processen tänkt på som lite av bokens kärna. Känslan av att ha rätt, och ”veta" att man gör "det goda". Det kan lätt bli rutin, och det goda kan urarta. Gränsen man passerar kan vara hårfin, och dessutom kan den vara förenad med en viss, mild berusning, som den är både i Lucias och Bennediths fall. Jag antar att det är maktens berusning, känslan av att vara den priviligierade instans som får fälla det slutliga avgörandet om en annan människas öde. 

Köttets tid finns ute nu.