Dag Vags uppgång och fall - äntligen på CD

09:39 26 Jan 2012

Under många år i Nöjesguidens barndom var Stig Vig en av de skribenter som med sina intervjuer och recensioner bidrog till att utveckla tidningens personlighet och ton. Igår avled han, 63 år gammal. Vi vill hedra honom genom att återpublicera det sista samtalet med Stickan, aka Per Odeltorp, som Nöjesguiden hade, år 2008 i samband med återutgivningarna av Dag Vags skivor.

- Tage, vinka!

Så skanderade vi där nere på klubben Underground under Sergels Torg, och när Dag Vags trummis, tillika Stig Vigs bror, generat lyfte handen till en hälsning jublade vi intensivt. Visst tyckte vi att vi var lite ironiska i vår uppmaning, herregud, vi var ju barn av punken, men vår kärlek till Dag Vag var djup och intensiv när vi följde dem till spelningarna på Underground, Mariahissen och Eriksdalshallen.

I Eriksdalshallen spelade de i november 1980 tillsammans med sitt syskonband Ebba Grön på den gemensamma turnén Turister i tillvaron. De hade hamnat i den lite underliga situationen att som Sveriges två största band spela förband till en inte helt etablerad brittisk popsångare. Så när de hade avslutat varsitt set, och spelat ett par låtar tillsammans som extranummer, klev en liten engelsman i för stora glasögon upp på scenen för att spela sånger bara enstaka i publiken kände igen. Undertecknad var alltså inte ensam att rycka på axlarna efter tre-fyra låtar från huvudakten och prompt gå därifrån - samma sak gjorde halva publiken.

-- Spelningen i Eriksdalshallen var rätt kul för oss också, om man säger så, minns Stig Vig idag. Elvis Costello var förvarnad av EMA att han skulle "värmas upp" av två av Sveriges för tillfället mest populära band, ändå går han in och kör tio (eller hur många det var) nya låtar på raken. I och för sig hade de flesta redan gått när han satte igång, men han var inte särskilt glad efteråt.

Att Dag Vag var det enda band i landet som kunde tävla med Ebba Grön i popularitet 1979-82 framstår förstås som obegripligt idag. Medan Ebba-mytologin har ökat år efter år, med återutgåvor, gamla liveinspelningar och boxar i en aldrig sinande ström, har Dag Vags 300 000 tusen sålda album, topplisteplaceringar och Rockbjörnar i det närmaste försvunnit i glömska. Det finns många att skylla på för den saken.

Den första är Dag Vag själva. Med ideliga party-återföreningar och nya inspelningar har de bidragit till att devalvera sitt minne - för ofta, för plojigt, för ointressant. Nästa skyldiga är landets alla efterföljande band, som haft Ebba Grön i bröstmjölken men vid intet tillfälle grubblat på om det finns influenser från progg-rock-reggae att integrera i sin musik. Dag Vags musik verkar ha varit en återvändsgränd, och deras arv har inte hörts i svensk musik sedan deras första nedläggning. Men störst skuld skall tillskrivas skivbolag och rättighetsinnehavare, som vid ett par tillfället har testat hur landet ligger med samlingsalbum, men som aldrig (säger aldrig!) låtit originalalbumen finnas tillgängliga på CD. Förrän nu.

Men nu äntligen kommer deras fem album innan nedläggningen 1983 nu på CD, med drivor av välmotiverade bonusspår, antingen alltihop ihoppackat i en liten låda eller var för sig, beroende på hur desperat fan man varit. Om det inte hade varit en sådan självklarhet att skivorna skulle finnas tillgängliga hade det varit en kulturgärning av sällan skådat slag, men det är också en perfekt illustration av ett av Sveriges bästa bands snabba uppgång och lika hastiga fall.

Debuten, som bara heter Dag Vag och som introducerar deras hemvävda reggaelogga som omslag, är ett riktigt riktigt bra genrep. Stig Vig, Bumpaberra, Tage Dirty, Zilverzurfarn och tidiga medlemmen Olsson blandar ska och reggae med lite blues, punk, stora doser folkrörelseprogg och en liten antydan av svenskt kulturarv (Elsa Beskow, minsann, och senare skivor fortsatte på det spåret med Dan Andersson, Evert Taube och Thore Skogman) på ett sätt som slog undan fötterna på avsevärt fler än bara mig. Inget annat ungt band skulle kommit på idén att inleda sitt debutalbum med en Träd, Gräs och Stenar-cover (och inget annat ungt band hade rott idén tryggt iland heller, för den delen), just när det var dags att göra upp med den svenska musikrörelsen, och Dungenfans gör klokt i att utforska bonusspårens tidiga jamversion av Tokna & Galna. Med den eventuellt drogliberala Jag Blev Inte Hög hamnade de för första men långtifrån sista gången i onåd hos etablissemanget (men blev å andra sidan en seriesida i amatörserietidningen Svenska Serier). Men mer än ett genrep var albumet inte, storverket återstod fortfarande.

Med den liveinspelade uppföljaren Scenbuddism peakade Dag Vag. Avsevärt säkrare på vad de ville och hur man åstadkom det (och med ett liveljud som vida överträffar debutens studioljudkvalitet, även i remastrade versioner) spelade Dag Vag in en riktig klassiker.

- Då åker vi, inleder Stig Vig en lång tagning av den nu tvärsäkra och hypertighta färdiga versionen av Tokna & Galna, och åka blev det. Han och Tage Dirty, aka bröderna Stig och Lennart Odeltorp, tog med sig alla sina erfarenheter från att reggaeifera svensk folkmusik med Peps Perssons Kapell. De tog dessutom med sig landets hetaste organist Bumpaberra, Brynn Settels, som var av-och-tillmedlem i Dag Vag under hela bandets existens. Till de hade de letat upp den unge gitarrhjälten Zilverzurfarn, eller Johan Zachrisson, idag mest känd som far till Lykke Li. Nytillskottet Beno Zeno, eller Kenny Håkansson (ingen relation till sin namne i Hellacopters och på Nöjesguidens skivredaktion) som han kallades i Mecki Mark Men och Kebnekajse, var en veteran från den tiden när svensk musikrörelse var mer intresserade av kraut och progressive än av kamp och progg, och tillsammans fulländande de Dag Vags flummigt gungande och samtidigt sylvassa musikrörelsereggae. Fattiga & Rika, barnramsan Pär i Hagen och inte minst Dimma i en hårdsvängande komplett bandversion - Scenbuddism är den bästa svenska liveskivan någonsin.

Deras tredje album, Palsternacka från 1980, var mer en räkmacka än en rotfrukt. Den majestätiska inledande programförklaringen Musik var en bicicleta i öppet mål, och visst fanns där fler fina stunder. Men Palsternacka var också början till slutet. Dag Vag tillät sig att slarva i banddemokratins namn, bland annat i Rulla På som aldrig borde nått utanför replokalen Kapsylen. Likaså Vaskarubli, en sunkig svarscover på Ebba Gröns tagning av Flyger, sitter väldigt obekvämt i Dag Vags knä.

När det var dags för 7 Lyckliga Elefanter hade vi vuxit ifrån varandra, Dag Vag och jag. För min del hade de hjälpt mig upptäcka att det fanns en hel musikvärld utanför Stockholms län att utforska, och för Dag Vags del var det i ärlighetens namn ett rätt oinspirerat ögonblick. Kanske var det omgivningen som styrde koncentrationen i andra riktningar, tillsammans med Talking Heads och Grace Jones vid Compass Point på Bahamas, där skivan spelades in. Influenserna från andra delar av Västindien hördes visserligen till exempel i pigga Ge Bullen Ett Ben, men en översättning av Generation X och Billy Idols Dancing with Myself blev mer än lovligt fånig, och några engelskspråkiga försök som är påhäftade här gör fortfarande ingen mänska glad.

Deras femte album Almanacka var en gåva till de trognaste fansen, i form av en andra liveskiva som inte ens en gästande Don Cherry lyckades lyfta, och med samma Träd, Gräs och Stenar-cover som de började sin albumkarriär, fast baklänges, lade de ner verksamheten och sagan var all. Dag Vags fall blev lika snabbt som deras hastiga uppstigande.

Men även om kvaliteten sjönk på de sista skivorna, och även om Scenbuddism så fullständigt utklassar resten av Dag Vags katalog, innebär nu inte det att man kan snåla in och nöja sig med en separat CD istället för boxen. Dels är boxen ett tidsdokument av det enda lyckade mötet mellan progg, punk och Västindien, med äkta guldklimpar spridda över alla fem skivorna. Dels finns det ett maffigt bonusmaterial på alla skivor, framför allt i form av bandets mäktiga singlar. Den fornelektroniska debutsingeln, Sånt Är Livet, Selecter-översättningen Trycke E För Mycket och vad som närmast var Per Cussions soloprojekt Kinesiska Muren. För att inte tala om chansen att få alltihop signerat, genom att beställa via Dag Vags hemsida. Det slår till och med att få Tage att vinka.

----

Ursprungligen publicerad den 6 oktober 2008

Foto Dag Vag 2005: Mattias Hedström

Stad: 
Kategori: 

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nöjesguidens nyhetsbrev


 

Missa inga nyheter! Missa inga fester!
Anmäl dig idag!