Första musikvideon till debutsingeln Idfka landade en Grammisnominering, trots att det egentligen började med en totalt ratad uppgift i att skriva k-pop. Cobrah har gått sin egen väg och i vår kommer hennes debut-EP Icon ut.
Cobrah är musikprojektet som du säkert inte har missat. Hon har skapat ett uttryck fullt med kedjor, latex och uppmärksammade 3D-animerade videos till sina pulserande elektroniska låtar som blåst in över världen som en frisk fläkt. Det var under sin utbildning på musikmakarna i Örnsköldsvik som göteborgaren insåg att hon inte ville göra den klippt och skurna pop som deras uppgifter många gånger handlade om. Cobrah började ta form när hon istället började förstå värdet i att faktiskt göra något annorlunda, så på ett sätt lärde musikmakarna henne vad hon ville göra genom att utbilda henne i det hon inte ville syssla med. Men det var under den tiden som hennes debutsingel Idfka först skrevs. Klassen hade fått i uppgift från ett förlag att skriva låtar i genren k-pop, vilket ingen riktigt hade gjort.
— Det var ingen som ville skriva k-pop så alla hade gjort sin egen grej. När vi spelade upp låtarna för förlagspersonen som gett oss uppgiften blev hon jättearg. Hon skrek åt vår lärare och frågade hur vi kunde få betyg i det här när ingen av oss gjort uppgiften. Det var helt bisarrt.
Låten behövde även lite tid för att växa sig stark i Cobrahs egna öron. Många i hennes närhet under den tiden hade delade åsikter om Idfka, många tyckte om den och många var skeptiska. Efter ramaskrit i klassrummet över den misslyckade uppgiften spelade Cobrah även upp den för en annan person på ett annat skivbolag. Där fick hon höra att den aldrig skulle slå i USA på grund av mängden svärord. När hon då ställde motfrågan om vad de skulle släppa för annan musik härnäst insåg hon att det kanske inte hade varit en särskilt bra match ändå.
— Deras nästa låt var Edward Bloms När man festar festar man. Jag kände att jag inte riktigt kunde ta kritik från dem då, om det var där de satte markören för kreativ prestation. Plus att den där heller aldrig skulle slå i USA?
Bättre gick det dock tre år senare när låten väl släpptes på riktigt genom Cobrahs eget skivbolag. Låten fick sin premiär i den stora tidningen Paper Magazine och musikvideon landade en Grammisnominering. Just Grammisbiten hade hon tippat och hoppats på långt innan nomineringarna tillkännagavs eftersom hon var så nöjd med hennes och kollegan Erik Hellmouths verk. Ändå svarade hon inte i telefon när de väl försökte få tag på henne för att berätta nyheten. Vad Cobrah inte visste är att när Grammis ringer från sitt okända nummer så är det utan att lämna meddelanden om vart de ringer ifrån. Först vid tredje samtalsförsöket svarade hon.
— Jag tog det verkligen inte för givet att de skulle ringa, men det var ju extremt nonchalant gjort av mig. Efter tre uppringningar svarade jag och allt jag kunde få ur mig var är det sant?.
Att det var videon snarare än låten som blev nominerad tycker Cobrah stämmer överens med den artistpersona hon skapat. Enligt henne själv ser hon sitt artisteri som en split på 50-50 mellan musiken och det visuella, kanske till och med att det visuella är av störst vikt. För henne var det därmed en bekräftelse om att hennes konstnärliga idé både uttrycktes och uppfattades så som det var tänkt. I tidigare intervjuer har hon berättat att Cobrah dock är mer av ett liveprojekt än ett studioprojekt. När jag frågar henne om inte det visuella är mer studio än live egentligen medger hon att det i och för sig är sant. Hon poängterar att det uttalandet nog mer grundar sig i att hon tycker att spelningar är det allra roligaste, och att det är viktigt för henne att hennes musik uppfattas i det större sammanhang hon skapat för den. Om låtarna skulle stå nakna och ensamma skulle det vara som att bara få en tredjedel av kakan.
Själv har hon aldrig funnit något värde i att lyssna på musik som om det vore den enda faktorn. Hon ser det som en skyldighet för en artist att presentera sitt verk i en tillhörande värld, annars blir det inte intressant. Cobrah har valt att forma sina verk genom 3D-animerade videos, gifanimationer och bilder. Ett väldigt medvetet val som hon förklarar med en benhård devis.
— Jag har en fast tro på att alla idéer i hela universum har genomförts. Alla känslor, alla tankar, allting. Det är inte som att vi får nya känslor hundra år framåt i tiden. Varför jag då valde 3D är för att jag tror att det är det ända sättet att vara nyskapande på vilket är extremt viktigt för en artist. Att använda sig av de digitala hjälpmedel som inte fanns förr i tiden eftersom pensel är daterat på något sätt. Det betyder inte att man gör dålig konst om man målar, det betyder bara att det är hundra gånger svårare att vara nyskapande om man använder sig av gamla sätt att göra konst på.
Därför ser hon även att streams, som idag har blivit den internationella måttstocken för musikalisk framgång, mest är tomma siffror. Streamingtjänsterna pacificerar lyssnandet menar hon, speciellt när det finns nog med kommersiella krafter som gör att musik mer och mer handlar om pengar än om kvalitet. Samtidigt var det aldrig en fråga om att ha eller inte ha sin musik tillgänglig på det viset eftersom genren hon rör sig inom ändå är så nära pop. Och de som gillar pop är inte de som gräver i skivbackar eller hänger på forum för att hitta nästa nischade guldklimp. Hon poängterar dock att hon själv ser en tydlig distinktion mellan hur folk streamar musik idag, antingen aktivt eller passivt. Aktivt är när en målmedvetet går in på en låt eller artist för att lyssna, passivt är att till exempel sätta på en lista som heter något i stil med piano coffee house music. Siffrorna är desamma för alla låtar hur de än spelas upp, men Cobrah har en förstahandsupplevelse av skillnaden.
— Jag släppte en låt min första vecka på musikmakarna under ett helt annat namn i en helt annan genre som har ungefär en halv miljon streams. Den spelades ungefär en gång i veckan på ställen som Intersport och 7 Eleven, men jag skulle aldrig göra en konsert under det artistnamnet. Det är ingen som skulle gå på det. Nu under Cobrah gör jag det för att det är så här passiva och aktiva streams skiljer sig. Det är inte siffran utan det är vad som ligger bakom det.
Den hårdhudade attityden till sitt artistiska uttryck har formats både under tiden på musikmakarna men sträcker sig även tillbaka till barndomen. Uppväxten tillbringades mestadels i Skintebo strax utanför Göteborg, vilket är ett område som är rätt så överklass. Som barn var hon ganska ledsen, och tidigt i skolgången förstod hon att det var något i det sociala sammanhanget hon inte förstod sig på. Att vara den som alla kände till utan att att hon hade några vänner var inte det lättaste. Det har präglat henne starkt som vuxen, men redan då blev ett annorlunda sätt att klä sig och uttrycka sig en viktig del av hennes sätt att hitta sig själv. I gymnasiet försökte hon sig på att tona ned punkstilen för att hitta sin vuxna stil som hon kallar det, men hon insåg då att som vuxen tycker folk snarare att man är skitcool om man har annorlunda stil. Det kändes heller inte särskilt konstigt för henne, eftersom hon varit van vid att sticka ut sedan hon var liten.
Det var även i ungdomen som Cobrah hittade dansen. Hon tog klasser fem gånger i veckan långt upp på gymnasiet i olika stilar. Till och med cheerleading höll hon på med och vann faktiskt sm en gång. Dagarna med korta kjolar, våfflat hår och blå ögonskugga är dock långt bakom henne. Idag är hennes stora passion vogueing, vilket hon testade för första gången i ungefär samma veva som cheerleadingen var på tapeten. Hon fastnade från lektion nummer ett och har nu ett enormt stort intresse för både dansen och den tillhörande musikstilen. När Cobrah började voguea var det inte särskilt populärt, men i och med program som RuPauls Dragrace har det fått ett uppsving under senare år.
Ursprungligen har dansstilen sina rötter i Harlem i New York bland unga, utsatta homosexuella män på åttiotalet. För Cobrah som inte delar denna bakgrund började fascinationen enbart i dansen, men nu är hon som ett uppslagsverk som dess historia. Hon gillar stilen just för att den är så egoistisk och artistisk och vogue-musiken har inspirerat flera låtar på hennes kommande EP Icon.
— Jag repeterar mycket text i mina låtar för att det gör man i vogue-musik från åttio- och nittiotalet. Så därför till exempel i Wet så repeterar jag ordet wet jättemånga gånger för att det är en referens och det går att voguea till. Igår så var det en drag queen som hade kört till låten Idfka i Toronto, och det är så fett att det också kommer in i de kretsarna.
Namnet Icon som hennes EP heter har även det kopplingar vill vogueingen. Bland dansarna på åttiotalet var en del av uttrycket att klä ut sig till och imitera personer i andra livssituationer. I intervjuer hon sett så talas det mycket om hur många som voguear drömmer om att vara någon annan, och att se upp till något så annorlunda från en själv tycker hon har mycket med begreppet ikon att göra. Titelspåret har med ljud som är direktsamplade från ikoniska vougeelement säger hon, vilken skrevs två dagar efter att Idfka haft sin premiär. Dagen innan hade hon firat släppet med att gå och se filmen Bohemian Rapsody, som handlar om musikikonen Freddie Mercury.
— I samband med att vara bakis och se Bohemian Rapsody så blev det väldigt tydligt att japp, det är Icon min EP ska heta.
Det är totalt fem spår på Icon som sträcker sig över 13 minuter. Låtarna ligger strax under tre minuter var, och Cobrah liknar själv längden vid att riva av ett plåster. Hellre 13 riktigt bra minuter än 15 helt okej känner hon, för när de försökt experimentera med att förlänga låtarna har det aldrig blivit helt rätt. Poängen är att fånga en känsla under låten och inte låta den vattnas ur. Precis som för de tidigare singlarna är tanken att släppet ska ackompanjeras av hennes typiska 3D-animerade figurer, som faktiskt är modellerade efter henne själv. Den lite nervkittlande, äckliga estetiken vill hon också hålla fast vid, eftersom hon tycker att det blir intressant på ett obehagligt sätt som gör att en inte kan kolla bort.
Icon släpps den 29 mars och strax efter kommer ännu en musikvideo.
