Bilsemester

"Jag köpte en ljusblå Studebaker av en bilhandlare jag kände, den hade gått över 16 000 mil och hela underredet var sönderrostat, men jag skulle inte behöva den länge." Studebaker? Stig Larssons debutroman [I]Autisterna[/I] (ur vilken ovanstående citat är hämtat) utkom år 1979. Kanske var det på den tiden ännu möjligt att hitta en nerkörd, rostig Studebaker hos någon mindre nogräknad bilhandlare, i dag är det med allra största sannolikhet nästintill omöjligt - finns det någon är den helrenoverad och kostar antagligen skjortan. Studebaker slutade tillverkas i början av 1960-talet. Alexander Ahndoril skriver även han om bilar. I hans tredje roman, [I]En människas tal[/I] från 1992, finner man exempelvis följande tänkvärda rader: "En enorm Pontiac Chieftain Six med glänsande svart lack glider bredvid Sam och Pallas en lång stund innan den skjuter fart igen och försvinner." Och på andra ställen i samma roman nämns såväl "en parkerad mörkgrön Buick Roadmaster" som "en vacker mattsvart Cadillac 62 Eldorado, prutad och klar". Pontiac Chieftain Six. Buick Roadmaster. Cadillac 62 Eldorado. Studebaker. Det låter lite som Åke Hodells [I]Spirit of Ecstasy, Racing Car Opera[/I] från 1977 där poeten pratar-sjunger-ljudar fram en kaskadliknande ström av olika bilmärken - alltifrån nuförtiden helt bortglömda sådana som Packard och Nash till mer profana fabrikat som Opel och Volvo. Vad är detta? Studebaker har inte tillverkats på evigheter och bilarna i Ahndorils roman är uppenbarligen av sen 1950-talsmodell. Till saken hör kanske att både Larssons och Ahndorils romaner rör sig i ett slags mer eller mindre helvetiska, litterära drömlandskap; landskap där bilar som dessa fortfarande verkar trafikera gatorna, låt vara att de är lite rostiga undertill. Men ändå: varför inte bara ta en bil direkt ur samtiden? Varför dessa besynnerliga fabrikat? (Själv skrev jag en gång att "en man har parkerat sin hög-gula Lotus Esprit utanför det allra djupaste garaget", men det berodde bara på att jag hade drömt en dröm där det förhöll sig på det viset.) Det verkar alltså vara viktigt vilken bil man väljer att köra i drömmar och fiktioner. Gäller samma regler för båtar? Cyklar? Och vad skall man i så fall skaffa sig för fordon i verkligheten? Kanske kan man rekommendera en Corvette Cab från 1970? Eller varför inte en Chrysler Valiant 64? VW-bubbla 67, något rostig? Kanske moped? Barnvagn? Listan kan ju göras hur lång som helst och det skulle inte vara någon mening med att fortsätta uppräkningen. Åke Hodell, för att nu återknyta till honom och hans "Racing Car Opera", avslutar med en dialog mellan Pontiac och Spirit of Ecstasy; "Vem är du?" frågar Pontiac (som nyligen har brivit fri) och Spirit of Ecstasy (stående på en Rolls-Roycekylare) svarar (med vad jag föreställer mig är att likna vid en tordönsstämma) att: "Jag är Spirit of Ecstasy. Du är fri store hövding Pontiac. Du kan gå hem till den Store Anden i Klippiga bergen. Det finns inga fåglar mer. Det rullar inga bilar mer. Min extas är dödens extas." Eller omvänt, som när Ville i [I]Ville, Valle och Viktor[/I] i ett tillstånd av extas plötsligt utbrister: "Ja! Vi bygger en bilfabrik!" Illustration Dennis Eriksson