Är föräldrar sämre filmkritiker?

Stray Dogs.

Att ens liv förändras av att få barn är ingen nyhet, men hur påverkas kulturkonsumtionen? Sebastian Lindvall närmar sig frågan och undrar om hans föräldraskap har gjort honom till en sämre filmkritiker.

”Det går inte att förstå om man inte själv har barn.” Det kan gälla en pjäs, låt, roman eller film, men ni har säkert stött på någon variant av resonemanget: du har inte barn, och kan därför inte riktigt förstå eller ta till dig den emotionella vidden. Jag minns själv hur provocerad jag blivit när vissa kollegor, vänner eller bekanta diskvalificerat mina åsikter med hänvisning till just detta. Och än mer förbryllad när samma människor menar att de börjat nobba vissa typer av filmer efter att de fått barn.

Det är givetvis fullt naturligt att vissa berättelser och bilder väcker försvarsmekanismer, eller direkt anstöt, som en kanske inte frivilligt vill utsätta sig för i alla lägen. I min kritikerroll har jag oftast betraktat den sortens skyddsmur som en svaghet. Visst, det är en annan sak om filmtittandet bara är för nöjes skull, men om det tillhör ens faktiska jobb att ge sig i kast med verk, ibland utmanande och tabubrytande och kontroversiella, är ett öppet sinne helt klart att föredra framför egensnickrade brasklappar.

Och det här var jag fullt övertygad om – tills jag själv fick barn. Plötsligt känns hjärtat större, musklerna förslappade, mitt kritiska tänkande fördunklat. Jag har blivit en av dem. Successivt upptäckte jag även hur det färgade av sig på mitt skrivande, vilket flera gånger fått mig att undra: har föräldraskapet gjort mig till en sämre filmkritiker? Förpassat mig till salongens lättstötta föräldraklack?

Tidigare har jag haft som princip att jaget bör lämnas utanför texter för att istället fokusera på det faktiska verket. Men snart inbillade jag mig att det här med barn, och att just jag blivit förälder, är en storslagen symfoniorkester som bara måste få höras och synas. Så när jag dryga månaden efter min sons födsel skulle skriva om Tsai Ming-liangs sorgliga familjedrama Stray Dogs blev recensionen som en smetig sida ur en offentlig dagbok. Det spelade självklart in att filmen följer en man som försummar sina barn, ett upplägg som tryckte på rätt känsliga knappar och närmast bad om en redogörelse av mina biografiska kriterier.

Allt oftare har jag kommit på mig själv med att mina åsikter har börjat filtreras genom det här föräldraperspektivet. Men jag fick upp ögonen för ett annat perspektiv när jag läste artikeln ”Tumbling Into the Screen” (Slate, den 27 januari), där filmkritikern Dana Stevens beskriver hur dotterns filmvanor påverkat hennes sätt att se på film. Dotterns filmtittande har fungerat som en språngbräda för deltagande: filmerna ses fragmentariskt, hon spolar fram och tillbaka, hakar upp sig på vissa favoritscener, agerar ut dem i skolan och i vardagsrummet. Alltså den totala motsatsen till hur filmkritiker förväntas se på film. Och om vi läser mellan raderna kan det tänkas att det ”seriösa” sättet att se på film i själva verket är mer i linje med moralpanikens diagnoser över skärmberoende ungdomar. Vi är helt enkelt mer passiva, vi filmkritiker. Men i Stevens fall har dotterns lekfullhet smittat av sig. Det har resulterat i en djupare förståelse, eller åtminstone större uppskattning, för vissa sorters filmer hon enligt tidigare kriterier skulle ha föraktat och sågat längs fotknölarna (Mamma Mia uppges här som exempel).

Hittills är min sons tittarvanor tämligen begränsade till Fåret Shaun och Shrek, men i egenskap av hans trognaste filmsällskap har jag också tagit till mig filmerna, observerat deras pedagogik och dramaturgi, gått igång på att hitta påskägg som placerats ut åt vuxna tittare (som när stora stygga vargen i Shrek 2 blir påkommen med att läsa Pork Illustrated). Även om vi kanske inte uppnått dans- och karaokesessionerna som äger rum hos Stevens, har jag åtminstone börjat återupptäcka ett socialt förhållningssätt till film som jag helt glömt bort.

Min tidigare oro över barnens inflytande på kritiskt filmtittande har varit så fokuserat på begränsningarna och rädslan för att föräldra-rollen ska placera ögonbindlar, eller skapa ett tunnel-seende. I själva verket har jag blivit en mer tolerant och öppensinnad åskådare. Det kanske inte direkt var något som slog mig när jag såg Tsai Ming-liangs senaste film på Göteborgs filmfestival, men jag räknar med att det gör sig påmint på premiärdagen för Fåret Shaun – Filmen.