Andreas Tilliander

Hur kul är det att frottera sig med spinkiga electronicaproducenter och ryska kammarmusiker på ett textilmuseum i yttre Västergötland under en helg i juli? Betydligt roligare än man tror. Utöver några musikaliska toppnoteringar innefattar Festival Rydal 2004 ett polisingripande när blandsaftpartyt blir för högljutt, ett hotfullt patrullerande medborgargarde, en efterfest på stadshotellet featuring rökdykare samt ett sentimentalt sammanbrott över en gammal Edvard Persson-schlager. Jag hade på min höjd förväntat mig en kraschad pc och vegetarisk buffé. Den stora behållningen är dock att se Andreas Tilliander komma ut som publiktjusande showman. Kanske händer det bara i min rockjournalistfantasi. Men ändå. Andreas är ju mest känd för sin minimalistiska arkitechno på albumen [I]Ljud[/I] och [I]Elit[/I]. Min bild av honom bygger på ett pressfoto där han har järnbrist och en stripig, hennafärgad antifrisyr. I mina öron har han varit en teoretisk kille med formelsamlingen nära till hands. Jag har haft fel. Här pumpar han kroppslig och tungt svängande dubtechno ur sina maskiner. Inte det minsta intellektuellt. För första gången dansar folk på textilmuseet. Andreas hojtar något genom hörlurarna och vrider upp ekot. Rundgång. Händer i luften. Han ser oförskämt snygg ut i rufsigt Nils Holgersson-hår, vitt linne och en melodicaslang i munnen. Lite som en electronicagenrens första pin-up. Det hinner bli höst innan jag får höra nästa steg i förvandlingen. Jag lyckas tigga till mig ett förhandsexemplar av albumet [I]World Industries[/I]. Det är ännu ett steg längre från de ödsliga klickanden som Andreas tidigare gjorde på skivbolagen Mille Plateaux och Raster Noton. Inte musik för smakfullt inredda betongbunkrar. Snarare för blinkande dansgolv. Jag vågar knappt spela skivan för någon. Den känns som en liten världshändelse som måste få detonera på exakt rätt klockslag. Kanske är det rockjournalisten i mig som freestylar igen. Men ändå. -- Jag har redan hört rykten om att jag är en sellout. Det gör ingenting. Jag lyssnar ju hellre på sådan poppig musik än jag lyssnar på minimal klickmusik, säger Andreas. Vi sitter i en underjordiska studio på Östermalm och klappar Håkan Lidbos två whippethundar. Det har slumpat sig så att tre sinsemellan väldigt olika Tilliandersläpp samtidigt landar på skivdiskarna: den plutoniumtunga dubtolvan [I]Dutty and Digital[/I], den bedövande vackra ambientplattan [I]FFT Pop[/I] under pseudonymen Mokira och så [I]World Industries[/I], som det vid intervjutillfället redan går massa rykten om -- "Andreas Tilliander har spårat ur och gör kommmersiell popmusik". Det är lite överdrivet, men visst: Singeln [I]Back to the USA[/I] är en Tracks-hit från ett parallellt universum, med David Fransson från Division of Laura Lee bakom sångmicken. [I]She Will Never Feel[/I], som Andreas sjunger själv, är ogenerad elektrondisco som får mig att tänka på beachvolleyboll. [I]Marychain[/I] har inget mer bröderna Reids rundgångssymfonier att göra utan är dub uppspeedad till, tja, tech-house i stompig shuffletakt. Och så vidare. Allt är så lekfullt producerat, med glassiga melodier upp och ner, avgrunder av bas och knapriga diskantljud som kittlar i örongångarna. Skivan är en perfekt kompanjon till den poptechno som sprutar ur den tyska etiketten Kompakt just nu. [B]Har du gjort skivan så här poppig för att bli av med clicks'n'cuts-stämpeln som du är så nära förknippad med?[/B] -- Nja, det där med clicks'n'cuts har nog att göra med att jag var en av de första som gav ut ett album som lät så. Det hade inte varit så märkvärdigt om det inte hade varit så många andra som gjorde samma sak ett par år senare. Men är det något ord som jag är trött på så är det laptopartist. Vafan, jag använder den bara i studion. Och all musik görs ändå med datorer idag så ordet beskriver ändå ingenting. En fråga som i electronicakretsar blivit så uttjatad att den blivit ett skämt är att kalla Hässleholm för "the hotbed of swedish electronica", eftersom även Sophie Rimheden, Tsukimono och Folie kommer därifrån. Liksom radiodåren Kjell Alinge. Efter spelningen på textilmuseet i somras försökte jag fråga om vad det är för konstigt i kranvattnet där nere, men jag fick inget vettigt svar. Istället började Andreas (aka Mokira, Komp, Lowfour, Rechord) och Axel Willner (aka Lars Blek, Porte, The Russian Lover) diskutera hur många alias man bör ha om man sysslar med elektronisk musik. Fast jag minns inte vad de kom fram till. [B]Använder du olika alias för olika slags musik eller hur funkar det?[/B] -- Mer och mer så, faktiskt. Komp var det första alias som jag gav ut ett eget album under. Nästa var Mokira och det skilde sig något alldeles oerhört mellan dem. Strax efter det så gjorde jag den första Andreas Tilliander-skivan. Det är ingen större skillnad där egentligen. Det var på två olika bolag och det fanns en liten konflikt där, så jag kunde inte ge ut det på två håll under samma namn. Jag fick hitta på ett nytt. Och det var dumt att ha två olika namn som gör samma musik. Så jag började utveckla det mer och mer. Idag skiljer det något enormt. Mokiraskivan och Andreas Tilliander-albumet har ingenting gemensamt. Det finns inget vettigt svar på varför Andreas sprutar ur sig så många skivor under sina olika pseudonymer. "Det skulle vara tråkigt att bara göra en sorts musik", är den bästa förklaringen jag får nere i studion. Allt spelas in parallellt, ges ut av en rad olika skivbolag och det är inte alltid skivorna har distribution här hemma. Bara i år har han sprätt iväg tre album och ett par tolvor. Jag klagar inte. [I]World Industries[/I] är en utmärkt partyplatta. Mokiraskivorna [I]FFT Pop[/I] och [I]Album[/I] är perfekt kuvöslyssning för dagen efter. Hur den kommande [I]Muscle and Hate[/I] låter har jag ingen aning om, men döper man en tolva efter ett Nitzer Ebb-slagord så kan den inte vara helt värdelös. Utöver den egna överproduktionen ägnar sig Andreas även åt några samarbeten med andra artister. I vintras släpptes [I]Standard Klickmusik[/I] av, eh, electronicasupergruppen Minimalistic Sweden som består av Anderas, Stefan Thor (Folie), Anders Martinsson och Anders Nordgren (Pfeffenbauer). Skivan är vad den heter på alla sätt. Och i somras drog Andreas tillsammans med Johan Skugge och Per Hagman igång ett aningen mer osannolikt projekt -- Sabrina Boys. [B]Att någon som du gör musik med Per Hagman och döper bandet efter eurodiscosångerskan Sabrina Salerno är hyfsat bisarrt.[/B] -- Absolut. Men det är på riktigt. Vi har gjort två låtar och Per sjunger på den ena. Eller pratar... Johan spelade in när han säger nåt i stil med "oh sexy eyes, take me". Och sedan lade han vocoder på det. Per var som ett litet barn efteråt. Nu har han sagt att han ska skriva texter till mina vanliga låtar, och varför inte? Jag gillar hans böcker och jag kan ändå inte skriva texter. Inte för att popmusik överlag har bra texter, men även banala texter har jag skitsvårt att skriva. [B]Frågan är om det inte är svårare att skriva riktigt bra banala poptexter än en Jocke Berg-text.[/B] -- Kanske. Att göra experimentell instrumentalmusik är hur enkelt som helst. Poplåtar med sång däremot... [B]Men när du släpper så här mycket grejer och är med i andra konstellationer så måste det finnas saker som du är mindre nöjd med.[/B] -- Ja, min Komp-skiva tycker jag inte är fantastisk. Men det var ju sex år sedan. Minimalistic Sweden-skivan... ibland kan jag tycka att den är skitbra, ibland tycker jag att den är skitdålig. Men den var aldrig så seriöst menad. Det var bara fyra kompisar från Hässleholm som träffades över julen, drack folköl och spelade in. [B]Ni har ju sejfat lite i titeln -- Standard Klickmusik.[/B] -- Det är inte ironi alltså, vi tycker att den är bra. På den här dansföreställningen jag har jobbat med nu så spelar jag 40 minuter från den skivan. För att koreografen tyckte att det var jättebra. Vi som har lyssnat på den här electronicagenren känner nog "ah det här är inte så kul". [B]Hur var det med det där Lil' Kim-ryktet häromåret, förresten?[/B] -- Öh, det var lite överdrivet. Men jag gjorde faktiskt tre låtar. Lil' Kims bolag hade varit i kontakt med Mille Plateaux och ville att jag skulle skriva några låtar till hennes album. Jag gjorde tre låtar och fick svar via Mille Plateaux att de gillade det. Sen fick jag höra att de ville använda det, men att jag skulle vara tvungen att signas till BMG. De skulle förlora pengar om jag låg på ett annat förlag och så. [B]Trist.[/B] -- Ja, och jag var inte intresserad av det. Även om jag hade blivit signad där fanns ingen garanti att låtarna skulle släppas. Och då jag hade hamnat på ett stort förlag som inte hade nåt intresse av min musik. [B]Tanken på att Lil' Kim sitter hemma och chillar till [I]Ljud[/I] och [I]Elit[/I] måste annars vara väldigt smickrande.[/B] -- Faktiskt. Jag vet att Martin Gore någon gång har sagt att att han gillar plattorna, och det kanske är lite mer förståeligt. Men Lil' Kim... haha! [B]Du brukar referera till din favoritmusik i låttitlarna. Är det någon som ser det?[/B] -- Ungefär ingen. [B]Det är lite som vitsar på skivomslag till musik som annars inte är så humoristisk. [I]Let Booty Loose[/I], till exempel.[/B] -- Just den titeln var det någon som plockade, "är det en Nitzer Ebb-cover"? Det var väl kanske det vitsigaste jag har gjort. Annars brukar jag bara ta en textrad rakt av. Jag vill berätta vad jag lyssnar på för musik. I de flesta intervjuer pratar jag om My Bloody Valentine som min största influens. Och det hörs ju egentligen väldigt sällan i musiken. [B]Fast jag inbillar mig att jag hör det i [I]FFT Pop[/I].[/B] -- Ja, i första låten hörs det. Egentligen är hela den skivan gjord efter slutet på [I]Only Shallow[/I] av My Bloody Valentine... när allt svänger fel och svajar. [B]I somras sade du att de skivor du släpper i år är inspelade för två år sedan. Varför tar det så lång tid att få ut skivorna?[/B] -- Ibland när jag har fått ihop fyra riktigt bra låtar så kan jag känna att de är för bra för att bara ge ut på en tolva. Då fortsätter jag tills jag har ett album och det tar tid. Men oftast är det skivbolagsstrul. Den här [I]FFT Pop[/I] skulle ha kommit i november förra året. Samma grej med [I]World Industries[/I]. Den skulle ges ut på Force Inc, men de gick i konkurs. [B]Hur låter det som du spelar in nu, som kommer om två år?[/B] -- Det låter lite som Front 242. Jag har kommit in på fula digitala 80-talsljud som låter mer som body music. Sen har jag spelat in med Johan Skugge och Mikael Stavöstrand nu, en tolva. Ska väl komma i höst på ett bolag som heter Telegraph. [B]Hur låter det då?[/B] -- Väldigt kaotisk techno. [B]Det låter inte riktigt som nåt man brukar förknippa dig och Mikael Stavöstrand med.[/B] -- Det är lite som Cabaret Voltaire. Det är så mycket missar i den musiken. Vi spelade in fyra timmar, la på grejer hela tiden och allt var för högt och för lågt men när vi klippte ner det så lät vi misstagen vara kvar. Det är väldigt stökigt och slarvigt. Och det är ganska skönt. Min techno låter ju för det mesta lite för... bra. [B]Vilket gäller för mycket techno.[/B] -- Men det vill jag komma ifrån nu. Jag om någon har problem med det. Några dagar senare får rockjournalisten i mig uppleva lite befriande stökighet. I ett hörn av Tranans källare i Stockholm står en salongsberusad Andreas Tilliander och dansar bakom några musikmaskiner. I en av dem är en penna nerkörd. Runt omkring spills öl och det är som att vara i en boogierockpub. David Franssons röst sjunger [I]Back to the USA[/I] ur en sampler och det rektangulära synthrifffet studsar mellan högtalarna. Ljudet är ganska kasst och det låter som energiska gnuggningar som nöter bort en clean minimaliststämpel från Andreas hud. Han gör konstiga reptrick med ljudkablar som träs härs och tvärs mellan instrumenten. Samtidigt håller han på att tappa brallorna. Mer och mer av sidenkallingarna tittar fram för varje taktslag tills den skäggige killen från Pluxus tränger sig fram med ett skärp. Det ser ut som underhållning. Och det är det.