André Vaara: ”Jag ville undersöka vår blick på manlig vänskap”

10:13 26 Apr 2021

Nöjesguidens filmredaktör går till botten med varför den unga svenska regissören vill se Gällivare brinna.  

André Vaaras kortfilm sticker ut i mängden. Det är svårt att sätta fingret på varför den inte kan avfärdas som en till ångestfylld och trasig coming of age-skildring. Men det är någonting med det drömska fotot och den oförställda och odramatiska vänskapsrelationen som får det att knipa till i hjärtat. 

I Jag vill se Gällivare brinna träffas två vänner, spelade av Adrian Guerrero Wretljung och Jonas Bergdahl, på fjället under midnattssolen. De strosar runt och fördriver tid tillsammans. Jag känner att jag måste berätta för André att han på blott tretton minuter lyckas framkalla en sådan ömhet inför tonårstiden och den välbekanta småstadsinstängdheten att den består långt efter filmens slut. 

Vad har Gällivare gjort dig? 
– Jag är ärrad för livet av Gällivare, haha. Nä, jag var väl mer ute efter att skapa en titel som beskriver en tonårig känsla inför en hembygd - en slags upprorisk käftsmäll. Och jag tänker att den också säger någonting om att inte riktigt höra hemma på en plats. För mig kändes det spännande att kontrastera den här mjuka berättelsen mot den hårda titeln.

Vad fick dig att göra filmen?
– Jag har själv bott i Gällivare fram tills jag var sexton och varit omgiven av både uttalade och outtalade förväntningar på mäns intressen och tillvaro. Det skulle vara motorer, sport och senare arbete i gruvan, medan jag hade fastnat för dans, musik och längtade till en storstad. 

André berättar att han började fundera på hur det hade format honom som person att växa upp på en sådan plats och redan i ung ålder känna att han inte ville följa den där upptrampade stigen.
– Så med utgångspunkt i min egen uppväxt började jag skriva ett fiktivt manus om gränsöverskridande tonåringar, långa sommarnätter och att skapa sina egna sammanhang.  Med filmen ville jag låta alternativa killar ta plats och röra sig i miljöer som i tidigare filmsammanhang främst har rymt klassiska machomän. Jag ville också undersöka vår blick på och definition av manlig vänskap.

Jag vill se Gällivare brinna har skördat en hel del priser på olika festivaler. Vad tror du själv är dess dragningskraft? 
– Jag tror att många har fastnat för de här killarna som filmen handlar om och att de är så oförställda och lätta att tycka om. Sen tror jag att det här universumet som de befinner sig i är en fin plats att få besöka en liten stund. Det blir som att resa till sin egen tonårstid och hänga med den där personen som betydde världen för en.

Du har, utan att säga för mycket, fångat in känslan som man försöker jaga hela livet när man har blivit vuxen. Hur skulle du beskriva den? 
– Jag tror att både filmen och känslan handlar om att känna sig levande. Att befinna sig i nuet och uppleva att allt ligger helt öppet för en. Frihet är kanske ordet vi söker. 

Är du en nostalgiker? 
—Det skulle jag nog säga. Det finns ibland en längtan hos mig till det som har varit - ett slags skimmer i det gamla. Men jag tror också att det är en försköning, för skulle jag få välja skulle jag inte återvända till de där darriga tonåren och tiden då man inte riktigt fick tag i sig själv. Det är rätt skönt att det är förbi.

Det är en så fin kemi mellan dina skådespelare Adrian Guerrero Wretljung och Jonas Bergdahl. Har det varit lätt att få till den? 
– Kemin och deras sätt att ta in varandra fanns där från början. De gick in i det här arbetet med väldigt mycket ärlighet och sårbarhet och hade mod att vara vidöppna inför mig och varandra. De litade på berättelsen och hur vi skulle berätta den. För mig var det en fröjd att jobba med dem och rama in det här speciella samspelet de hade.

Filmen sticker också ut med sitt otroligt vackra midnattsolsfoto, utan att det någonsin blir pekoral eller pretentiöst. Hur hittar man den balansen? 
– För mig var det viktigt att skådespeleriet hela tiden skulle gå i första hand och fotot i andra. Jag sökte en slags rå, nästan dokumentär känsla i bilden och ville inte rama in Gällivare i planerade utsnitt utan mer följa skeendena med kameran. Jag ville fånga fumligheten i att sminka någon för första gången och guppigheten i att köra med en go-cart-bil nerför ett berg snarare än att visa hur vacker naturen är i varje bild. Den inre upplevelsen skulle helt enkelt skildras före det yttre landskapet, och det tror jag gjorde någonting med fotot.

Vilka filmare är dina största förebilder? Och finns det någon film därute som har inspirerat dig till att själv bli regissör? 
—Det är som att det hela tiden går i vågor vilka man ser upp till, men just nu är jag inne i en Andrea Arnold-period. Sen inspireras jag också mycket av stillbilder och gillar konstnären Erik Johanssons verk som blandar något verkligt med något drömskt.

Jag har läst att ditt favoritord är sårbar. Du sa: "Jag hoppas att jag alltid kommer vara modig nog att stå i min sårbarhet och ha kontakt med den i både de ljusaste och mörkaste av stunder." Det låter väldigt fint men hur lyckas du med det i din vardag?
—Jag tror verkligen inte att jag lyckas med det alltid. Men jag tror det handlar om att behålla en slags öppenhet inför allt. Det är så lätt att trycka undan saker som gör ont istället för att våga vara i dem, och jag försöker nog stanna upp i det där och inte skynda vidare när jag möter smärta. Jag tror att närvaro ibland kan vara ganska läskigt för oss, det är lättare att göra sig upptagen av massa annat runtomkring istället.

André Vaara Foto Robin Iborn

Dina filmiska framtidsdrömmar? Var ser du dig själv om fem år?
—Jag tycker kortfilm är ett så jäkla roligt format och kommer jobba vidare med det ett bra tag framöver. Sen hoppas jag förstås att jag kan gå över till att arbeta med långfilm längre fram. Casting är också en av de roligaste saker jag vet, så det vill jag också hinna jobba mer med.

André har även uppmärksammats som en av Roy Anderssons likbleka skådespelare. I Anderssons senaste film Om det oändliga spelar han killen som föreläser om termodynamiken. 

Du själv var inte så förtjust i Roy Anderssons filmer innan. Har du lyckats ändra inställning efter det här skådespelaräventyret?
– Ett äventyr var det verkligen. Jag skulle säga att min blick på hans filmer förändrades en hel del under inspelningarna. Jag gillade dialogen i scenen som vi jobbade med, den fångade upp någonting i mig och blev en slags ingång till den poesi och fyndighet som finns i Roys filmer. Jag tycker Om det oändliga blev väldigt fin och är i slutändan oerhört stolt att jag fick göra just den scenen i den filmen.

Jag vill se Gällivare brinna har premiär den 28 april på Draken Film.

Stad: 
Kategori: 
Publicerad i tidning: 

Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 04, 2021.

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

 

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!