Vi anade det redan 2004 med den geniala I love Bees. Kampanjen som tog klivet från nätet ut i verkligheten och någonstans däremellan också suddade ut gränserna. Sedan blev det tyst. Oroväckande så. Tills för ett halvår sedan då masspsykos kring Halo slutligen bröt ut. Självklart omöjlig att värja sig mot. I synnerhet när några av senare års starkaste popkulturella ikoner förenas i sin kärlek till Halo.Alla som har spelat Xbox har en relation till Halo. Trilogin om den tystlåtne rymdkrigaren och hans digitaliserade AI-kompanjon Cortana har naglat fast över nio miljoner människor framför tv-apparaterna med samma intensitet som fick en hel generation innan att söka svaren på frågorna kring mordet på Laura Palmer.
Där de flesta storspel idag aldrig upphör att vara trivsam förströelse i tv-soffan har Halo snarare gått motsatt väg. Tack vare oräkneliga Microsoftmiljoner och en överarbetande PR-avdelning med fingerspitzgefühl för popkulturella trender har Halo vuxit till ett spelkulturellt fenomen utan motstycke.
Därför var det inte heller någon som ryckte på ögonbrynen när Microsofts Shane Kim med ett visst mått av storhetsvansinne någonstans på Amstel i början av augusti deklarerade:
— Halo handlar inte bara om ett spel, utan något som har potentialen att få samma tvärmediala spridning som Harry Potter eller Star Wars.
Visst-okej-fine, uttalandet gjordes inför den vanliga gruppen finniga individer i gränslandet mellan pojkar och män. Samtidigt går det inte att blunda för att det är på modet att tolka Halo.
Författare, filmregissörer, musiker, dansare och symfoniker – alla har en egen vision om Halo, och som av en slump vill samtliga presentera den precis samtidigt som den tredje delen släpps över hela världen. Ironiskt nog kan det vara en ganska traditionell förstapersonsskjutare och inte det postmoderna Killer 7 eller subtila Ico som tar spelvärlden in i den offentliga kultursfären
— Det känns fantastiskt roligt att överbrygga den klyfta som funnits mellan spel och de mer etablerade kulturformerna säger Orvar Säfström, arrangör och konferencier för Halo-konserten som ges på Berwaldhallen den 26 september. Under aftonen kommer Sveriges Radios Symfoniorkester och Backyard Babies, som har arbetat med specialsoundtrack till spelet, att ha stått på samma scen med en enda gemensam nämnare. Ja, ni fattar.
Dessutom kommer Daniel ”Babylonsjukan” Espinosas egna kortfilm producerad med Halos spelmotor att visas. Att inspirationskällan är Red vs. Blue är uppenbart när Espinosa byter ut hasch och hippiekollektiv mot kromvisir och tunga plasmavapen.
På andra sidan jorden är regissörskollegan Peter Jackson knuten till en kommande Halo-film och ett hysch-hysch-projekt i nära samarbete med Bungie Studios. WETA har dessutom, kanske mest för att de verkar vara ett sådant skönt gäng nördiga killar och tjejer, byggt en fullt fungerande warthog från scratch. I all hysteri kring fenomenet Halo blir det förstås lätt att glömma bort vad all fuzz handlade om från början: Spelet.
Men varför just Halo — en i ärlighetens namn ganska konventionell rymdsaga med klassiska machohjälte och ungefär den vanliga blandningen av aliens, stora vapen och ”fullt ös, medvetslös”-action?
Elaka tungor påstår (inte helt obefogat) att den första sidan av Halos framgångssaga mest handlade om rätt plats vid rätt tidpunkt. När Xbox den äldre släpptes fanns ju inte ett skit att spela på den förutom just Halo. För som spel betraktat har det egentligen aldrig varit tal om revolution. Snarare ett utmärkt spel och koncept som finslipats till perfektion.
Därför kändes det precis som vanligt, men ändå inte, när det första spelet släpptes. Plotens lätt bibliska tematik om den ensamme krigaren mot det överväldigande motståndet var förstås lika gammal som luntan själv. Men ringvärlden fascinerade och tempoväxlingarna var tajta. Nämn dessutom det sällsamt välregisserade stycket Truth and Reconciliation för vilken Halo-spelare som helst och se hur ögonen fuktas av nostalgi.
Och för alla de som tillsammans lagt över 750 miljoner speltimmar på Halo 2 och fortsätter att dagligen ta sig en multiplayer-deathmatch i Lockouts betongkomplex kunde inte symfoniorkestrar, kommande strategispelsspinoffs eller Sagan om Halo-långfilmer spela mindre roll.
När tonerna i Berwaldhallen sedan länge har tystnat, den sista sidan i romanen vänts och eftertexterna i både lång- och kortfilmerna rullat förbi kommer vi minnas Halo som fantastiska spel. Varken mer eller mindre.
Stad:
Kategori:
