Sist vi hörde något av Warren Spector var i fjolårets plattformsbagatell Epic Mickey – ett slags moralfilosofiskt tripp till ett havererat Disney Land. Nu visade sig spelet inte vara riktigt så fantastiskt som vi hade hoppats på. Anledningen till våra orimligt höga förväntningar? Deus Ex.
Tio år tidigare hade Spector ritat upp en dystopi förlagd till år 2059, där konspirationerna duggade tätt och det fria valet stod i centrum för spelupplevelsen. Än idag är det få spel som på den punkten kan mäta sig med Deus Ex. Spel som Bioshock, som släpptes sju år senare och hyllats för sitt binära moraliserande, framstår i jämförelse som, tja, lite gammalmodigt.
Warren Spector har själv inte varit inblandad i utvecklingen av nya Human Revolution. Istället är det i sammanhanget nya förmågor på Eidos Montreal som har fått ta över facklan. Det hade kunnat sluta hur som helst. Men fans av Deus Ex kan pusta ut. Fyra års mödosam utveckling har inte resulterat i ännu ett Invisible War (bespottad uppföljare till Deus Ex).
I ett tidevarv som utmärkts av militaristiska shooters som leder spelaren längs smala korridorer och strängt regisserade sekvenser är det upplyftande att se att Spectors frihetsideal hålls vid liv. Det märks att Eidos Montreal har detaljstuderat Deus Ex när man med stor omsorg dammar av dess grundbultar och sätter dem i en modern kontext. Med allt från konsekvenstyngda val till uppdrag med multipla angreppspunkter och förstås ett rejält stycke transhumanistisk snickarglädje – med diverse cybernetiska implantat.
Apropå det sistnämnda medför de en rad storymässigt intressanta motsättningar. Bland annat har frågan om vad det innebär att vara människa ställts på tvären sedan prestationsförhöjande implantat har blivit allmängods. Handling är också överlag mer genomarbetad än originalets, som stundom tog väl flummiga sidospår.
Spelets art direction förtjänar också att nämnas. Dystopier har som bekant en förmåga att begränsas till nyanser av grått. Här känns det som att man istället för att ha inspirerats av Blade Runner snarare har inspirerats av den japanska sci-fi-rörelsen som en gång inspirerades av Ridley Scotts genreepos. Resultatet är egensinnigt, lyxigt och galet bra. Det märkliga neo-renässansmodet (runda styva kragar) ställer jag mig dock tveksam till.
Rent speltekniskt finns det brister. Bland annat är de få bosstriderna genomgående föraktfullt imbecilla och kontrollen känns stundom ansträngd. Å andra sidan spelar man inte Human Revolution för dess tekniska finlir. Man spelar det för dess atmosfär.
