Deus Ex: Human

Johan Hallstan 12:03 2 Sep 2011

 

Sist vi hörde något av Warren Spector var i fjolårets plattformsbagatell Epic Mickey – ett slags moralfilosofiskt tripp till ett havererat Disney Land. Nu visade sig spelet inte vara riktigt så fantastiskt som vi hade hoppats på. Anledningen till våra orimligt höga förväntningar? Deus Ex.

Tio år tidigare hade Spector ritat upp en dystopi förlagd till år 2059, där konspirationerna duggade tätt och det fria valet stod i centrum för spelupplevelsen. Än idag är det få spel som på den punkten kan mäta sig med Deus Ex. Spel som Bioshock, som släpptes sju år senare och hyllats för sitt binära moraliserande, framstår i jämförelse som, tja, lite gammalmodigt.
Warren Spector har själv inte varit inblandad i utvecklingen av nya Human Revolution. Istället är det i sammanhanget nya förmågor på Eidos Montreal som har fått ta över facklan. Det hade kunnat sluta hur som helst. Men fans av Deus Ex kan pusta ut. Fyra års mödosam utveckling har inte resulterat i ännu ett Invisible War (bespottad uppföljare till Deus Ex).
I ett tidevarv som utmärkts av militaristiska shooters som leder spelaren längs smala korridorer och strängt regisserade sekvenser är det upplyftande att se att Spectors frihetsideal hålls vid liv. Det märks att Eidos Montreal har detaljstuderat Deus Ex när man med stor omsorg dammar av dess grundbultar och sätter dem i en modern kontext. Med allt från konsekvenstyngda val till uppdrag med multipla angreppspunkter och förstås ett rejält stycke transhumanistisk snickarglädje – med diverse cybernetiska implantat.
Apropå det sistnämnda medför de en rad storymässigt intressanta motsättningar. Bland annat har frågan om vad det innebär att vara människa ställts på tvären sedan prestationsförhöjande implantat har blivit allmängods. Handling är också överlag mer genomarbetad än originalets, som stundom tog väl flummiga sidospår.
Spelets art direction förtjänar också att nämnas. Dystopier har som bekant en förmåga att begränsas till nyanser av grått. Här känns det som att man istället för att ha inspirerats av Blade Runner snarare har inspirerats av den japanska sci-fi-rörelsen som en gång inspirerades av Ridley Scotts genreepos. Resultatet är egensinnigt, lyxigt och galet bra. Det märkliga neo-renässansmodet (runda styva kragar) ställer jag mig dock tveksam till.
Rent speltekniskt finns det brister. Bland annat är de få bosstriderna genomgående föraktfullt imbecilla och kontrollen känns stundom ansträngd. Å andra sidan spelar man inte Human Revolution för dess tekniska finlir. Man spelar det för dess atmosfär.
 

Plattform: 
Utvecklare: 
Stad: 
Genre: 

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler spelrecensioner

80 Days

 

80-days.jpg

80 Days är en slags interaktiv novell, där du samtalar dig över kontinenter – med målet att varva jorden på under 80 dagar. Huvudkaraktären i Jules Vernes originalsaga, Phileas Fogg, är en sidokaraktär och spelaren styr istället Foggs franske assistent, Jean Passepartout.

 

Gods Will Be Watching

gods-will-be-watching.jpg

Det finns ingen binär, svart/vit, god/ond värld. Verkligheten är mer komplex än så. Det är ett av Gods Will Be Watchings huvudteman. Ett retrodoftande peka och klicka-äventyr (minns ni Monkey Island? Day of the Tentacle?) som utspelar sig i en rad olika fasta scener. Varje scen går ut på att spelaren ska lösa ett problem genom dialog och handling.

 

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!