Vad får en att utsätta sina ögon för blod, exkrement och överdrivna våldsscener? Och när blir det för mycket? Quetzala Blanco berättar om sin skräckfilmsbuffé.
Sommaren 2011 var bedårande vacker. Solen låg stekande het. Himlen var nästan alltid gnistrande blå. Luften var liksom krusig. Lagom lyckliga kärlekspar höll varandra i hand, skrattade, sparkade grus framför sig. Solbrända modellben väntade snällt på att bli insläppta på Fredsgatan 12, log på mingelbilder, ruinerade sig på drinkar, vecklade ut filtar i grönskande parker.
Undertecknad såg till att bli långtidssjukskriven och gick sedan till biblioteket och lånade en massa klassiska filmer, som en äkta sosse. Gå till bibblan och låna film.
Efter att ha uthärdat massa långtråkigt svartvitt trams (La Strada... zzzznark) och några godbitar som Lars von Triers Europa-trilogi insåg jag vad jag behövde för att komma på fötter igen. Jag var trött på att vara rädd. Men jag var för första gången i hela mitt liv rädd och insåg att jag var tvungen att övervinna alla mina rädslor genom att möta dem och äga dem.
Aldrig mera hoppa till.
Så jag låste in mig och tittade på lemlästade kroppar, seriemördare, splatter och utdragen tortyr. Det var kvinnor fastspända vid hjul som flåddes på hud. Det var kannibaler som bjöd på smarrig kroppsbuffé. Det var djur-snuff. Det var kvinnor som grävde upp gravar och låg med förmultnade lik (ex?). Det var överviktiga mödrar som satt i spjälsängar och åt ägg. Det var en man som våldtog en annan man i dens ögonhåla. Det var män som sket ut sina inälvor. Det var någon som låg med en höna. Det var rakblad, harpuner, tortyrceller, barn som mördade, barn som mördades. Det var psykkvinnor som sprutade in skit i mäns ögon och viskade ”kiri, kiri, kiri”.
Jag googlade ”banned movies” (en riktigt dålig idé, antingen var det filmer som var bannlysta på grund av kontraktsbrott i olika länder eller så var det typ barnporr), fortsatte med ”most gross movies of all times” och ”best movies about serial killers”. Såg den ena efter den andra. Tv-filmer om ryska seriemördare, tyska åttiotals-B-filmer om nekrofili.
– Du kanske ska se något trevligt istället, sa min chef, djupt oroad, och lade pannan i djupa veck, efter att jag berättat om den brittiska kanonrullen The Last Horror Movie. Ge mig din adress så kan jag buda alla säsonger av Lost (han fick ingen adress, reds. anm.).
I början tittade jag bort under tortyrscener, men jag hade bestämt mig för att bli immun. Jag såg om Salo säkert tio-elva gånger. I början var den bara äcklig, men eftersom jag är lite trög tog det kanske sju tittningar innan jag insåg att den helt enkelt handlade om frihet.
Allt annat tråkade ut mig. Stod det ”drama” eller ”romantisk komedi” ratade jag det stenhårt. Jag såg Drive och höll på att somna av tristess. Ryan Gosling kör lite bil. Ryan Gosling svarar på tilltal. Helt jävla otroligt tråkigt. Jag såg klassiker som Cannibal Holocaust, Audition, New York Ripper, Hostel, Serbian Film, Pink Flamingos och Human Centipede 1 och 2. Och tyckte att alla var toppfilmer med ett annat, ett djupare budskap kanske? Jag såg politisk satir där någon annan såg ultravåld och jag såg kärlek och frihet där någon såg blod.
Den enda filmen jag inte såg som jag ändå var sugen på var August Underground’s Mordrum och Mermaid in a Manhole (handling, saxat från IMDB: ”An artist finds and rescues a mermaid in a sewer. He takes her home with him and she develops sores all over her body that begin to pustulate and bleed. He uses what oozes from her sores to paint her portrait. When he can no longer handle it anymore he breaks down and dismembers her body”.) Men, men.
Så satt jag på en parmiddag i somras och berättade om spädbarnsscenen (en tjock torped våldtar en nyfödd bebis) i just A Serbian Film, och jag babblade på om mitt skräckfilmsrace.
– Du kanske vill uppnå katharsis, sa värdinnan.
Någon slags rening. Ja, hon var helt klart något på spåren. Tio minuter senare berättade värdinnan att hon väntade barn. Då bestämde jag mig. Nu får det var slutvältrat. Det här är inget himla nyårslöfte, bara sanning. Jag ska in i filmåret 2012 som en ny människa. Jag ska omfamna romantiska komedier, filmer om Marilyn Monroe, poängsätta galaklänningar på röda mattan, äta popcorn till alla Inside the Actors Studio och vara riktigt stolt över att vara svensk eftersom vi klämt ur oss Alexander Skarsgård, Noomi Rapace, Micke P, Michael Nyqvist och Malin Åkerman. Som en vanlig mysig människa.
Snabbguide för dig som vill se mer äckel på film
The Human Centipide II (Full Sequence) (2011)
Osympatiskt rixpsyk med mycket nära till gråt och en störd relation till sin mor bestämmer sig för att sy ihop en massa halta och lytta människor. Blod och bajs och smärta. Man är aldrig sig lik efter att ha sett den här filmen. Jag önskar att jag aldrig sett den och förstår att den är bannlyst i England.
Audition (1999)
I ungefär 35 minuter är det här en vanlig romantisk rulle där en gammal japansk änkegubbe blir kär i en nervsjuk japansk tjej. Sedan blir det förmodligen det absolut märkligaste du någonsin har sett. Det är ju alltid otäckt med kvinnor som förvarar män i rissäckar.
Men Behind the Sun (1988)
En helt vidrig (och dubbad?!) film där skogstokiga japaner tillfångatar ryssar och kineser och utsätter alla som kommer i deras väg för riktigt onödiga experiment. En bajsar ut sina inälvor, till exempel. Inget för djurvänner heller eftersom en katt blir uppäten av hungriga råttor.
Unfaithful Wife: Shameful Torture (1992)
Ett erotiskt helt flippat drama som lite kort handlar om män som hatar kvinnor. Den japanska kannibalen Issei Sagawa, som i början av åttiotalet mördade och åt upp sin klasskompis, har dessutom en roll i den här filmen.
A Serbian Film (2010)
Det mest brutala som går att se.
Brazil (1985)
Jonathan Pryce och Robert De Niro i en dystopisk klassiker komplett med nekrofili och sci fi-mys. 
Cannibal Holocaust (1980)
Ett gäng arroganta gringos åker till Amazonas för att göra kaos med en hungrig kannibalstam. En brutal skildring av den vita mannens urusla idéer. Galet snyggt och glidit soundtrack av Riz Ortolani. Däremot trist att djuren i filmen dödas på riktigt.
Saló, or the 120 Days of Sodom (1975)
Mycket bättre än boken.
Pink Flamingos (1972)
Jag vet inte riktigt vad som är äckligast i den här filmen? Mamman som sitter i en spjälsäng och äter ägg som en besatt, gubben med turkost könshår, en som ligger med en kyckling eller de kidnappade kvinnorna i källaren? Genialt manus.
The Last Horror Movie (2003)
En brittisk psykopat jobbar som bröllopsfotograf och på fritiden är han en seriemördare och kannibal som gärna bjuder på middagar. Blir extra äcklig och trovärdig eftersom hela produktionen känns så billig.
