Men innan jag gjorde något förhastat och sa upp min trerummare i Majorna bestämde jag mig för att undersöka saken närmare. Jag bad min vän och journalistkollega Andreas Wreimer att gå av tåget i Varberg. Thor-Oscar Fagander for till tennisens Båstad och själv åkte jag i motsats riktning, mot Strömstad.
Strömstad: Bohusläns Ibiza
Vi har åkt långt i en stekhet Renault för att komma hit. Av någon anledning verkar faktiskt hela Göteborg ha åkt till Bohuslän den här helgen i augusti. På en ö i skärgården samlas hela dj-eliten för ett flerdagarsrejv och här i Strömstad pågår Sunset Vibes-festivalen där bland andra Nibc, m2 och Blenda-Lars spelar. Jag tänker att jag kanske varit blind som inte sett det uppenbara tidigare. Strömstad är staden för mig. Vi badar och jag känner hur stadens avgaser rinner av mig. Sedan sätter vi på oss våra armband som borgar för fritt inträde till stadens tre klubbar. På den första spelar Calle Dernulf. Dansgolvet är tomt så vi går vidare och möts av en uppspelt m2 på Strömstads svar på Styrbord Babord: Pråmen. Det som slår mig är att Strömstad är mer norskt än svenskt. Alla pratar norska överallt. Man betalar med pengar i konstiga färger. Vi går vidare till ytterligare ett ställe. Där spelar japanska Studio Apartment skivor. De är stentuffa och har på sig solglasögon inomhus. En kvinna med jättestora bröst dansar med en man i vita prasselbyxor som tar henne på brösten. Trots att Studio Apartment är bra bestämmer vi oss för att åka vidare. Vi kör mot Havstenssund och hoppas på att tajma båten till Secret Island men när vi är alldeles i närheten inser vi att det regnar helt vansinnigt.
–Vad håller vi på med? frågar min vän och jag gör i medhåll en U-sväng och kör på E6 söderut.
–Fan vad nice det vore om vi hann till The Eye, säger min vän.
/Sebastian Lundfall
Båstad: subventionerad starksprit
Spritfest. Jag och mitt sällskap anländer lite halvt berusade till en förfest utanför Båstad. Det är mycket folk. Dj:n spelar Familjen. Jag skyndar över dansgolvet till baren och bestämmer mig för att börja med päron- och vodkadrinken för rimliga 20 spänn. Träffar någon jag inte sett på flera år. Ljuger om att jag är homosexuell, för att slippa missförstånd, då vederbörande frågar om jag har flickvän. Klockan närmar sig 23. Jag är full. Beställer in vatten. Ännu en drink serveras. Denna gång utan päron. Bartendern är också full. En inhyrd buss av engelsk modell anländer för att ta oss till Pepes bodega. Jag börjar komma i feststämning. En vakt stämplar mig på handleden.
–Med den kommer du in i Kristallrummet. Trevlig kväll!
”Kristallrummet...lyx och flärd”, mumlar jag tyst för mig själv, tar min väninna under armen och går in. Baren. Två tequila och vi har tillräckligt med självförtroende för att dansa vidare och pröva lyckan i VIP-rummet. Ett svart skynke dras undan och vi kliver in. Till min förvåning upptäcker jag att samtliga personer som tidigare gästat spritfesten redan är där. Det hela känns inte lika viktigt längre. Vad gör jag här? Försöker få kontakt med bartendern. Han ser mig inte. Jag vänder mig i stället till en man bredvid mig. Det är Patrick Ekwall. Han tittar på mig och säger något som jag inte hör för musiken men jag instämmer. Sedan beställer han in ett dussin shots. Han räcker mig en. Vi sveper. Jag får en till. Vi skrattar åt något. Jag är förbryllad.
Jag vaknar upp i något som påminner om en park. Jag kan fortfarande höra sorlet från klubben. En ambulansförare går förbi och säger något om att jag ska ligga på sidan.
/Thor-Oscar Fagander
Varberg: innebandyspelare, kebab och Marcus Krunegård
Jag börjar mitt uppdrag att ta tempen på utelivet på fredagen med den ambulerande klubben Handen på hjärtat. Den tar plats på det vackert belägna Majas vid havet som ligger avsides i Apelviken. Jag lär mig snabbt att Majas är kronjuvelen i Varbergs uteliv. På scen står Kleerup och han får support av både Titiyo och Swingfly. Plötsligt lägger jag märke till att Markus Krunegård står på dansgolvet med en väska på huvudet. Han ska uppträda dagen efter.
Varberg är inte speciellt stort men med hjälp av sommargäster och lite god vilja är utgång inte endast ett helgjobb. Club Monday är ett koncept anpassat för sommarstäder och Varberg är en av de utvalda orterna. Värd är nattklubben Oscars. Utan konkurrens på måndagar är det rätt mycket folk, i entrén trängs jag med slöa surfare och välfriserade innebandyspelare. Club Monday har på hemsidan lockat med att “det skall kännas som New York hånglat upp Ibiza mot väggen och evig kärlek uppstått...”
Efter att jag kikat runt lite i lokalen känns det mer som att Borås våldfört sig på Avenyn och ynglat av sig en sorglig bastard som bara vill vara alla till lags. Trots en satsning på dj:s spelar det övre dansgolvet ganska kommersiell och tråkig hiphop och r n b. Undervåningen kör elektronisk musik men båda dansgolven är glest befolkade. De flesta väljer istället att hänga på uteplatsen och så gör även jag. Doften av cigarettrök blandat med hårspray ligger som en tät dimma men stämningen är god och de flesta verkar trivas. Klockan två tänds ljuset. Oavsett dag och ställe stänger det klockan två i Varberg. Utanför samlas stora delar av klientelet och det snackas om efterfest och kebabrulle. De flesta mindre städer säger sig ha Sveriges bästa kebab. I Varberg heter stället Campino. Jag går dit. Det är så klart stängt, trots allt är det bara måndag.
/Andreas Wreimer
