Mer en vänskapsskildring som för tankarna till Léon, En oväntad vänskap och De 400 slagen än ett klassiskt flyktingdrama. Nöjesguiden pratar med den långfilmsdebuterande regissören om flyktminnen, hans ET-fascination och vilka andra svenska filmskapare man ringer när man kört fast.
Antalet människor som har tvingats lämna sina hem på grund av krig och förföljelse under senare år är den högsta siffran sedan andra världskriget. Enligt FN är hälften av dem barn. Libanonfödde Abbe Hassan har själv varit ett av dessa barn på flykt. Men hans långfilmsdebut skulle inte bli ett klyschigt flyktingdrama. Utifrån sina egna flyktminnen skrev han tillsammans med Svenneskräp-författaren Kristoffer Cras ett manus om en av alla de udda vänskaper som döljs bakom alla siffror. I Exodus, någonstans mellan Europa och Asien, möts den envisa Amal och den cyniska människosmugglaren Sam. Omständigheterna tvingar tolvåringen att lägga sitt liv i den barska livströtta mannens händer, för att lyckas fly till Sverige och återförenas med sin familj.
Vad fick dig att ta steget från att vara producent till att bli regissör?
— Jag har alltid velat göra långfilm. Men det var ingen självklar väg för mig att ta. Vi flydde från Libanon när jag var liten och hamnade i Norrland. Våra föräldrar har gjort sitt bästa i det nya landet och gav oss alla möjligheter. Men att ens jobba med film var så avlägset. Så småningom blev det möjligt att göra en kortfilm men att ta steget till att bli långfilmsregissör krävde en viss mognad och självförtroende. Ibland har jag önskat att jag kunnat börja tidigare men nu tror jag inte att jag hade varit redo för det. Allting kommer i rätt tid.
Jag blir nyfiken på vad ditt filmintresse kommer från?
— Kärnan i mitt filmintresse är att min pappa gillar film. Det fanns inte så mycket annat att göra i Norrland under de långa vintrarna. Särskilt när du är ny i detta mörka land.
Vilken film var en gamechanger för dig?
— Pappa älskade klassiker men för mig var det de episka mainstream-rullarna ET och Jurassic Park som var aha-upplevelser. Jag var så fascinerad av tekniken bakom och ville ta reda på hur det gick till när ET flög på sin cykel. Jag började bygga egna världar med dockor för att försöka få dem att flyga haha.
När bestämde du att Exodus skulle bli din första långfilm?
— Från början skulle den handla om mig och min familj. Jag ville berätta om vår egen resa till Europa. Sedan kom flyktingvågen 2015 och historien växte till någonting mycket större. Helt plötsligt kunde jag spegla min familj i alla familjer som anlände till Sverige då. Så lika vår egen, lurade på vägen, med hopp om en bättre framtid för sina barn. Jag slogs av hur alla människor, oavsett vilken situation de hamnar i, vill överleva och hjälpa varandra, och jag blev påmind om alla som vår familj träffade på vägen - dels sådana som utnyttjade oss, men framför allt alla som visade oss så himla mycket värme. En fattig kvinna med många barn, som delade sin mat med oss. Eller när vi reste genom Tyskland, och man i de olika byarna kunde hitta rena kläder och saker som folk lämnade utanför sina hem åt behövande.
Väl i Sverige, pratade ni om er flykt inom familjen?
— När vi kom till Sverige var min mamma inte så jätteglad av olika skäl och då började vi, för första gången, hänga mer med vår pappa. I Sverige blev vår familj en enhet. Men flykten pratade vi aldrig om, som om det aldrig hade hänt. Och jag har så starka minnen från den tiden, också från när vi i tumultet förlorade vår syster. Det har jag frågat min pappa och min mamma om, men det är ett för djupt sår hos dem så jag har aldrig fått något ingående svar.
Hjälpte arbetet med filmen till att ändra på det?
— Ja, att göra Exodus var en terapeutisk process för oss alla. Jag vet inte om det bör vara så, om det var bra, men det var verkligen det. Framför allt var det så mycket lättare att prata med mina föräldrar när jag utgick från manuset. Istället för att direkt fråga dem om deras minnen använde jag mig av filmen. Till exempel, i den här scenen vill jag beskriva den här situationen, är det trovärdigt? Eller vad tycker ni ska hända i den här scenen? Och även om jag tror att min pappa fattade att jag egentligen frågade om hans upplevelser så låtsades han också och spelade med.
På det sättet hoppas jag att den här filmen kan hjälpa andra att bearbeta sina minnen och trauman. Kunna prata om och relatera till det de har varit med om.
Du har också tagit hjälp och fått råd av andra svenska regissörer. Det sägs att ni har en stödgrupp och hjälper varandra. Vilka ringer du när det kniper?
— Haha det är kanske snarare så att jag har tvingat dem till att vara min stödgrupp. Eftersom jag umgås med många filmarbetare och regissörer som Tarik Saleh, Levan Akin och Josef Fares. Jag visste att de haft en dialog med varandra, och jag tog mig friheten att ringa dem. Jag har märkt att de ser på filmskapande på samma sätt, att man ibland kör fast. Och även om man håller på med olika filmprojekt hanterar man samma problem. Det handlar också om en gemenskap i detta ensamma arbete, om att veta att någon annan gör samma grej, och förstår exakt vad man brottas med.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 03, 2023.
