Opersonlig betongklump enligt vissa. Oemotståndlig öst-möter-väst-mix enligt andra. Shanghai är hursomhelst det nya Kinas stolthet. Petter Seander åkte dit för ett möte med kinesisk postpunk, propaganda-affischer och en dyrare version av finlandsfärjan.
Dofter brukar kunna avslöja det mesta om en stad. Doften som möter dig vid första andetaget på en ny plats. Tänk er en djup inandning, fyll lungorna. London doftar till exempel sopor. Memphis friterat. Stockholm vatten. Göteborg salt. Upplevelsen är individuell, minnet aldrig bleknande. Det är redan natt lokal tid när planet från Istanbul landar på den ena av Shanghais två flygplatser, Pudong Airport. En bastant och hysteriskt viftande man i femtioårsåldern fångar uppmärksamheten – vår skjuts in till stadens centrum. Min vana trogen gör jag mitt dofttest. Shanghai, med i runda slängar 18 miljoner invånare, luktar fränt instängt av avgaser.
Jag är här för att på 96 timmar ta reda på varför kineserna själva kallar staden för ”Kinas New York” och hur det egentligen är ställt med nöjeslivet på en av världens, ekonomiskt sett, allra snabbast växande geografiska platser. Shanghai är staden där det koloniala arvet möter den kinesiska stoltheten. Lite krystat skulle man kunna klämma till med att det är just här som väst och öst verkligen möts. Den franska kolonialmakten har gett sig av, den japanska ockupationsarmén är sedan länge utkastad. Den kollektivistiska kommunistiska teorin har ersatts med rovgirigt kapitaltänkande. Här möter man nu en ny och snabbt växande kinesisk medelklass där snyggt skurna kostymer och blänkande klockor är vardagens viktigaste attribut.
Jag släpper den virvlande tanken och koncentrerar blicken på motorvägen som öppnar sig framöver. I den här staden är gränsen mellan liv och död hårfin när man sätter sig i en taxibil. Kineserna har uppenbart gjort sport av att köra fort. Samtidigt som radion skvalar inhemsk balladpop från den för tillfället mest populära såpoperan ligger hastighetsmätaren och gungar någonstans mellan 160 och 180 kilometer i timmen. Givetvis fungerar inte heller bilbältena.
Morgonen efter vaknar jag klockan sex. Den stora fördelen med att kasta sig över halva jordklotet är att tidsskillnaden gör vem som helst extremt morgonpigg. Helt utan motstånd ner till frukosten med näsan ner i en redan sönderfallande stadskarta. Shanghai är stort. Enorma genomfartsleder dragna med linjal rakt igenom centrum. Förhandsrapporterna talade om att den kinesiska regimen under de senaste 30 åren lyckats jämna det mesta av Shanghais ursprungliga bebyggelse med marken och ersatt den med gulnade betongskyskrapor. Och visst: vill du möta den visuella skönheten är inte Shanghai det kinesiska epicentret. Betongen dominerar stadens centrala delar.
Förmiddagen ägnas åt promenader genom de delar som faktiskt har bevarats – främst de kvarter i närheten av Huangpu-floden som går under benämningen ”Franska Koncessionen”. Här möts du av en europeisk stadsdel av kolonialt snitt. Låga tvåvåningshus i tegel, franska balkonger, snyggt kantade av prydligt planterade alléer. Här bor inte vem som helst, det är uppenbart. Affärslokalerna i nedre plan domineras av Gucci, Rolex och andra västerländska lyxfabrikat. På våningarna ovan lyser inte de lysrör som är standard i de flesta kinesiska hem utan snygga designlampor.
Benen bär oss ner till The Bund – kajen som tidigare var Kinas viktigaste ansikte som handelsnation. Visuellt är vi nu mittemellan en boulevard i Paris och Kinas tätaste skyline och längs floden får man känslan av att befinna sig i en av historiens största krockar. Bilden av en stad som växer obarmhärtigt, samtidigt som dess historiska rötter långsamt ter sig tynande. För visst är det så, de flesta kineser vi stöter på under de här dagarna talar om Shanghai som Kinas framtid och framsida. I Shanghai finns flest saker att göra, det överlägset mest levande kulturlivet och staden är kanske statens allra rikaste. Inte sällan träffar vi inhemska turister som åkt tåg i flera dagar för att beskåda betongsilhuetterna på Pudong-sidan av The Bund. Hur stolta kineserna än är över sin historia verkar tron på framtiden ännu starkare. Konsensus verkar vara att det blir bättre. Som västerlänning är det givetvis svårt att första hur det politiska förtrycket kan accepteras av en så stor del av befolkningen, men å andra sidan – Shanghai osar av shopping, nöje och snabb stimulans: saker som en gryende medelklass uppenbarligen stundtals verkar värdesätta högre än till exempel yttrandefrihet.
Snart sätter Shanghai sina klor i mig. Jag blir inte klok på vad det är. Precis där all smuts möter de blänkande skyltfönstren, där en ångkokt dumpling med broccoli möter en riktigt blasé och likformad amerikansk hamburgerbar. Just precis där finns charmen i den här betongkolossen. På kvällen vaknar också de kinesiska kvartersrestaurangerna till liv på allvar. Bäst är maten i något av de otaliga hål-i-väggen som fylls av kineser på väg hem från sina arbetsplatser. Ljudnivån är hög, ljuset starkt, väggar och golv kaklade.
För en svensk med medelinkomst är Shanghai relativt billigt överlag. Mat och dryck kostar i regel nästan ingenting. Vi är fyra i mitt sällskap och äter sällan för mer än 150 svenska kronor tillsammans. Menyn är ett kapitel för sig. Ju längre söderut du kommer i Kina, desto svårare är det att vara kräsmagad. Shanghai är en världsstad, vilket innebär att du kan äta på McDonald’s varje dag, i princip dygnet runt, men vill du äta som lokalbefolkningen är det framförallt chilikryddade kötträtter, fisk från floden, inälvsmat och diverse mer speciella inslag som grodor, skorpioner och orm som gäller. I regel är maten fantastisk. Stark så att ögonen rinner.
Den kinesiska ölen är lättdrucken. Eller okej – den smakar faktiskt ingenting, vilket stundtals är en gåva för att bli av med en brinnande chilistrupe. Vill du sitta under en stråhatt och insupa atmosfären gör du dock klokt i att beställa någon importerad öl på flaska. Första gången jag var i Kina, för snart tio år sedan, var det ett ständigt problem att läsa menyer och göra sig förstådd kulinariskt. I Shanghai är detta problem i princip eliminerat. Antingen möts du av bildmenyer eller av hyfsat lättförståeliga engelska översättningar. Tidernas förändras.
Dag två på vår vistelse tas ett beslut. Shanghai är för stort för att promenera runt i och det tar halva dagen att ta sig knappt sex centimeter på kartan. Jag som inte ens har gymkort. Taxi kostar, i linje med den katastrofala kinesiska miljöpolitiken, nästan ingenting och vi faller därför hän till miljöbovarna som skriker upphetsat i huvudet.
Shanghai svävar utanför rutan. Vi är på väg till Huangpu (Gamla staden) och den enorma marknaden Yu Garden. Shopping av piratkopierade artiklar har blivit standard för de flesta turister som besöker Kina. I Yu Garden finns allt du kan tänkas vilja ha och framförallt inte vilja ha. Under mitt senaste besök i landet köpte jag ett USB-minne som klarade en överföring, en mikrofon som klarade en repetition och en tröja som krympte två storlekar. Följaktligen är det med skeptiska ögon jag vandrar gata efter gata med små affärer. Mest spännande är det att kika på kvarteren i periferin – där lokalbefolkningen köper inredning till sina butiker eller högljutt diskuterar priset på 15 kastruller. Här pågår vardagens kommers, långt ifrån Prada-kopior och tiopack Calvin Klein-kalsonger för 20 kronor.
Överallt sitter kineser på huk med en flaska te eller en skål med nudelsoppa. En av de vanligaste schablonbilderna vi i Sverige har och har haft av Kina och kineser är att de arbetar precis hela tiden. När man tar sig igenom de nedgångna kvarteren bakom Yu Garden är det svårt att inte inombords elda på just denna schablon. Kanske är det just det fysiska avståndet som gör att vi förstorar de kulturella skillnaderna? Efter hand som vår resa fortskrider blir det dock tydligt att det största hindret som ligger mellan oss som resenärer och lokalbefolkningen är språkförbistringen. Visst, en stor del av Kinas unga talar engelska, men nivån är låg och vår kinesiska som väntat obefintlig. Samtalen blir därför ofta inte mer än en något pinsam skolkonversation i fjärde klass. Känslan av alienation byggs i just sådana ögonblick på från båda håll, precis som i alla situationer där samtalet inte fungerar som kommunikationsform.
Kulturlivet i Shanghai är sjudande och musikscenen är extremt influerad av västvärlden med jazz, punk, hårdrock och indierock i frontlinjen. En vanlig helgkväll är det inga problem att hitta minst ett dussin livekonserter på någon av stadens klubbar. Vi satsar på en riktig helnattstur med hjälp av tips från Time Out och en sönderklottrad karta från hotellreceptionen.
Utbudet är varierat. Ställen som Mao Livehouse huserar större konserter med västerländska band medan YuYinTang, 696 och Dada mer representerar gräsrötterna i Shanghais undergroundkultur. Generellt sett verkar nattlivet uppdelat i två separata områden, som sällan eller aldrig snuddar vid varandra. Antingen väljer du den ruffiga stilen hos de klubbar som nyss nämndes. Då möts du av graffiti, dj:s som spelar framförallt västerländsk musik och importerad öl. En subkultur som på många sätt liknar vår egen, med klubbar specialiserade på electroclash eller storbildskärmar som visar Joy Division-dokumentärer. Eller så beger du dig till nöjespalatsen nere vid The Bund. Här dominerar uppenbart de europeiska affärsmännen och den kinesiska övre medelklassen. Priserna är som i Sverige eller högre och musiken är uteslutande drypande kinesiska popballader. Man beställer gärna in en ishink med öl och dricker aldrig upp en hel flaska. Man sjunger mer än gärna karaoke med sjukt långa reverb och midikomp. På många sätt befinner vi oss på ett dyrt substitut till finlandsfärjan, med kristallkronor i taket och neon som tema. Undantaget i den här delen av staden är det lokala bryggeriet Shanghai Bund Brewage Co som serverar riktigt god (!) lokal öl på en tvärgata från strandpromenaden.
Även dagtid är det lätt att försvinna in i kulturella yttringar. Under den kalla ytan bubblar staden av gallerier och museer. Gillar man modern konst är ett besök på M50 ett måste. M50 är ett övergivet fabriksområde som har gjorts om till ett enormt komplex av ateljéer, utställningshallar och gallerier. Snyggt och tidstypiskt. Mycket av den bästa kinesiska moderna konsten görs givetvis av exilkineser, men det finns faktiskt en del uppseendeväckande bra saker på det här utställningsområdet.
Som motvikt till installationer, modernt måleri och grafik bestämmer vi oss för att gå till Shanghai Museum – enligt den träiga guideboken stadens kulturella stolthet. Inne i den stora betongbunkern på Peoples Square gömmer sig diverse kinesiska kulturskatter som på det hela taget ställs ut på ett så tråkigt och intetsägande sätt att även en historiskt intresserad person som undertecknad snart finner sig gäspande i det dimmiga ljuset.
Kontrasten till de spännande utställningshallarna på M50 kunde inte vara större. Undvik, om du inte har en hemlig och trånande fetisch för mynt från Tang-dynastin. Och det har du inte. Tro mig. Mer spännande är då Shanghai Propaganda Poster Art Centre, beläget i källarvåningen till ett vanligt hyreshus på Huangshu Road. Vi knackar på rutan till portvakten som vaknar från sin slummer, sträcker ut fyra biljetter och pekar mot en dörr i den bortre delen av bostadskomplexet. Väl nere under jorden döljer sig Kinas största samling av propagandaaffischer från fyrtiotalet och framåt. Utställningen har redan turnerat världen över och Yang Pei Ming, museets innehavare, berättar stolt om hur man rent visuellt kan sätta in framförallt femtio- och sextiotalets massproduktion av affischer i ett större popkulturellt koncept. Och visst, även om politiken bakom budskapen på affischerna ledde Kina in i en rad oöverträffade katastrofer är det svårt att inte imponeras av den konstnärliga kraften i dessa färgsprakande och raka tryck.
Sista kvällen innan planet lyfter mig hem till Sverige samlas vi på en stimmig restaurang och går igenom vilka intryck Shanghai som metropol faktiskt lämnat. Nedsjunken i bordet står en kokande gryta chilibuljong. En av de stora kinesiska specialiteterna är att äta en rejäl och långsam hot pot-middag. Du kokar själv din mat. Beställer in små tallrikar med ingredienser tills bordet inte rymmer mer och fiskar sedan tafatt med pinnarna efter en flytande svamp eller ett halvsjunket broccoliöra. Smakexplosion.
Nåväl, tillbaka till det samlade intrycket: Stadens storlek och diversitet skapar ett förvirrande djup i resedagboken. Den är å ena sidan ful, smutsig och på ytan stundtals helt utan karaktär. Den är å andra sidan sjudande, spännande och full av möjligheter. Mycket av dragningskraften ligger i fusionen mellan historisk bågnande tyngd och det självförtroendefyllda framtidsperspektiven som ständigt möter besökaren. Att Shanghai representerar den rika och friare delen av ett extremt differentierat och hårt hållet Kina råder det inga som helst tvivel om. Det här är en modern storstad av kosmopolitiska mått. Men är det då verkligen ”Kinas New York”? Skylinen säger uppenbart ja. Shoppingen likaså. Kulturlivet är visserligen stundtals lite tafatt, haltande, men likväl gryende och fullt av optimism. Shanghai är kanske Kinas eget New York, men för mig står staden bra på egna ben – vad den än nu må vara för dess invånare.
3 måsten: Kvällstid
Dada
115 Xingfu Lu
Dada är Berlin möter Shanghais coolaste hipsters. Här är det konstprojektioner på storbildsskärm, stort urval av drinkar och intimt dansgolv framåt natten.
YuYinTang
851 Kai Xuan Lu
Litet ställe väl dolt bland motorvägs-viadukter och buller. Här inne spelar Shanghais bästa lokala band varje kväll i veckan. Billigt!
LoGo
13 Xingfu Lu
Runt LoGos fyrkantiga bar är väggarna täckta med graffiti, bartendern coolt ignorant och bandet kommer för soundcheck fem minuter innan spelning. Så nära postpunk du kommer i Shanghai.
3 måsten: Dagtid
Chinese Propaganda Poster Art Center
868 Huashan Lu
Ett nedgånget, men likväl fantastiskt museum för dig som gillar popkonst eller bara är historiskt inbiten. Välj vinkel själv – den här samlingen är sevärd hur som helst.
M50 Art Space
50 Moganshan Road
Att ströva runt i det gamla fabriksområdet där spektakulära moderna utställningar möter hötorgskonst är fantasieggande. Högt och lågt.
Den gamla staden
Området kring Yuyuan Garden, 132 Anren Lu
Inget Shanghai-besök är komplett utan att ha strövat omkring i de nedgångna, låga, husen runt Yu Garden. Här köper du dumplings för inga pengar alls.
3 saker att undvika: Alltid
Tefestivaler
Alla råkar ut för trevliga kinesiska studenter som vill ta med dig på tefestival. Spring för livet. Inget gott
te och ingen bra affär för plånboken så att säga.
Rusningstrafik
När alla taxibilar ger sig in i personbils-infernot under eftermiddagens slut vill man bara sjunka genom golvet.
De allra flesta kinesiska ölsorterna
Okej, så här det: Kinesisk öl är i princip rakt igenom urbota dålig. Vattnig, smaklös och svag. Håll er till drinkar
eller köp lokalt bryggd ale på de få ställen det finns.
