Alexandra Lundbladh har sökt sina finska rötter i vårt grannlands huvudstad.
Min mormor Eeva-Liisa föddes i Finland och dog i Sverige. Hon pratade bra svenska, men hade en mysig brytning som avslöjade hennes ursprung. Hon var min koppling till Finland och sedan hon dog har jag känt en dragning dit. Allt som är relaterat till Finland påminner mig om min mormor och var vi kommer ifrån. När jag för några veckor sedan fick erbjudandet att tillbringa några dagar i Helsingfors spann jag därför som en liten finländsk bondkatt.
Av en lycklig slump får jag möjligheten att ta med min syster Eleonor som fotograf på resan. Det känns som att vi är bröderna som återvänder till barndomens sommarstuga för att strö sin mors aska i Alex Schulmans roman Överlevarna. Mormors aska ligger dock redan i en urna på Skogskyrkogården.
Det är onsdag förmiddag när vi landar i Helsingfors och en timme senare har vi fått nycklarna till våra hotellrum på Hotel U14 inne i stan. Eleonor har då redan hunnit få ur sig att ”det ska bli så skönt att slippa dela rum” så många gånger att man skulle kunna tro att det var Nytorgsmannen hon reste med.
Tredagarsprogrammet som har lämnats tillsammans med Helsinkimerch och Fazergodis på våra rum avslöjar att vi har fri lek fram till klockan 15. Vi lämnar väskorna och beger oss till Gamla Saluhallen i närheten av hotellet för att äta lunch. Saluhallen har funnits sedan 1889 och är värd ett besök, men vodkapastan som serveras på Story klarar man sig fint utan.
Den ljuvliga guiden Heidi (Geidi om man så vill) möter mig och Eleonor i hotellobbyn och hälsar oss välkomna till Helsinki på underbar finlandssvenska. Vi promenerar mot dagens första stopp Glaspalatset och Heidi delar med sig av finländsk bastukuriosa längs vägen. Vi kommer några minuter tidigt till Glaspalatset och konstmuseet Amos Rex och Heidi tar tillfället i akt att visa upp deras bakgård. Där sticker stora cyklopliknande formationer upp ur asfalten och lockar tydligen både skejtare och lekande barn. På grund av att Glaspalatset är en k-märkt byggnad har konstmuseet byggts underjord och går att kika ner på från bakgården. Inne på Amos Rex visas den amerikanska videokonstnären Bill Violas utställning Inner Journey fram till februari.
Efter en runda videokonst tar Heidi oss vidare till Helsingfors nya stolthet Ode. Det är ett enormt skrytbygge i form av bibliotek som invigdes den 5 december 2018, dagen före Finlands självständighetsdag. Heidi berättar att biblioteket var en gåva från Finland till Finland när de firade 100 år den 6 december 2017. Invigningen skedde således dagen innan landet firade sin 101:a självständiga födelsedag. För att vara ett bibliotek erbjuder Ode också väldigt mycket annat såsom gamingrum, musikstudios, instrument, symaskiner och gud vet vad för vem som helst att låna. En lyxig mötesplats som faktiskt är en mötesplats då biblioteket kryllar av ungdomar, kompisgäng och barnfamiljer.
En liten promenad från Ode ligger Helsingfors Konsthall i en aprikosfärgad ståtlig byggnad från 1928 vars syfte hela tiden varit att visa samtidskonst. Den aktuella utställningen består av fotografier tagna av personer från Helsinki School, en konstgrupp från Aalto-universitetet. Vi får en guidad tur av en väldigt kompetent anställd på Konsthallen och det tycker jag att alla som går dit ska boka in.
På kvällen äter jag, Eleonor och Heidi middag på den pastellinredda restaurangen Yes Yes Yes vars lokaler tidigare varit en McDonald’s-restaurang. Vi beställer in deras avsmakningsmeny Garden som visar sig bestå av hundra procent goda saker. Middagens höjdpunkter är majsrisotton, flatbread med tahini och lingon och en brysselkålhistoria som innehåller dadlar, shisohollandaise och pepparrot.
När vi stapplar in på hotellet klockan halv elva har jag gått 25 000 steg och är tröttast i Helsinki. Jag sover underbart i min dubbelsäng och det gör antagligen Eleonor också.
På torsdagen ska vi starta dagen med något så underbart som bastu och ”vinter”bad. Leena som är pr-king på Helsinki Marketing och hjärnan bakom hela vår vistelse möter oss nere i lobbyn. Hon hälsar på engelska och ber om ursäkt för att hon inte kommer prata svenska med oss. Så gör de flesta vi träffar, som att vi skulle bli förolämpade för att de inte har doktorerat i svenska språket. De enda finska orden jag kan är de jag lärde mig under en månad på Duolingo förra hösten (och perunalimppu för det brukade vi äta hemma hos mormor).
Leena tar oss till Allas Sea Pool vilket alltså är bastu och utomhuspooler belägna precis vid havet. På Allas Sea Pool finns en bastu för kvinnor, en för män och en mixad. Precis utanför finns en uppvärmd pool och en havsvattenpool som mäter härliga 10 grader. För Leena finns det inget annat alternativ än att gå raka vägen till havspoolen från bastun så vi följer efter med god min. Det kommer aldrig bli en vinterbadare av mig, men om jag ska försöka se positivt på det så är det absolut uppfriskande. Vi upprepar proceduren två gånger och sedan sitter vi kvar i bastun och kikar ut på finlandsfärjorna, eller ”sverigefärjorna” som Leena kallar dem. En mycket bra start på dagen.
När det är dags för lunch tar Leena oss till Kämp Galleria och deras övervåning som kallas Garden. Det är som ett öppet torg där up and coming designers kan sälja sina grejer. Vi äter lunch intill Garden på ett ställe som heter något så grovt som ”Waff daddy”. Vi tar alla en burratavåffla som är ganska god, en bra lunch. I närheten, på Glogatan, ligger Fazers första café och där tar vi en kaffe. Det är ett mysigt ställe att besöka som turist, och ett plus är att resten av klientelet är finska seniorer.
Vi hänger kvar i stan för att besöka Glasshouse Helsinki vilket är en nyöppnad konceptbutik med tillhörande galleri som har utställningar då och då. Det är finskt och nordiskt mode, design, konst. Vägg i vägg ligger systerbutiken Lokal som har ett underbart urval av keramik, konst, textilier och möbler. Jag hittar ungefär 20 grejer som jag vill köpa.
Senare på eftermiddagen träffar vi Heidi igen och hon har fixat en bil som väntar på oss utanför hotellet. Så lyxigt. Chauffören Arto kör oss till det mycket populära området Berghäll vilket jag, sett från bilen, skulle vilja beskriva som Finlands WeHo (West of Hornstull) eller kanske Majorna om man är Göteborg bound. Heidi berättar att de brukar ha ”technofester” i Berghäll kyrka.
Vi åker inte bara dit för gentrifieringssafari utan ska också besöka slakthusområdet och Helsinki Distillery Company. Vi får en rundtur i destilleriet där de tillverkar ganska små mängder whisky, men desto större mängder gin. Vår guide berättar att Helsinki Distillery Co:s signaturgin har en alkoholhalt på rungande 47 procent. Efteråt dricker vi drinkar i baren på övervåningen och jag får testa deras nysläppta alkoholfria gin som fått det hånfulla namnet ”Nolla”. Den är hur som helst ganska god för att vara alkoholfri gin, åtminstone bättre än alla liknande försök jag testat tidigare.
Innan vi ska äta middag vill Heidi visa upp ett ställe som heter Sompasauna och Arto kör ut på en skumpig grusväg till någon form av övergiven soptipp. När vi kliver ur bilen är det mörkt, kallt och blåsigt, men borta vid vattenbrynet lyser det. Sompasauna är som en liten trailer park med vedeldade bastur som aktivister byggt för allmänheten. Heidi berättar att de brukar ha lägereld där i bland. Det är det märkligaste stället jag sett men det gör mig också väldigt glad att det finns.
Vi stannar bara i någon minut innan det blir för kallt och åker i stället vidare till kvällens restaurang Albina. För att vara en vanlig torsdag är det otroligt uppsluppen och stimmig stämning inne på Albina, och helt fullsatt. Drinkarna och surdegsbrödet vi får in till en början är tio av tio båda två. Sedan serveras vi en sexrättersmeny som absolut är god men lite mossig. Det är rödbeta och chèvre, svamprisotto och sedan confiterad portabello med gräddsås. Inte skitsexigt men som sagt, gott. När Arto skjutsat hem oss till hotellet måste vi säga hejdå till Heidi vilket är vemodigt. Jag tror hon är Helsingfors varmaste, proffsigaste och mest kunniga person.
Under min och Eleonors sista dag i moderlandet har vi bara två punkter i det officiella programmet varav en är lunch. Innan dess möter vi Anniina som är chef för Design District Helsinki för att få en privat guidning. Design District sträcker sig över ett område i staden och är fullt av aktörer inom smycken, mode, inredning, mat och så vidare. Vi hinner bränna av både kläder, skor, väskor och inredning under timmen med Anniina. Mina personliga favoriter är det minimalistiska, Hope-osande klädmärket Nomen Nescio och Finarte som gör otroliga handvävda mattor. På Design District Helsinkis hemsida finns en karta över alla anslutna aktörer och den är inte alls dum om man befinner sig i Helsingfors och vill utforska designutbudet.
Anniina följer oss hela vägen till vår lunchdestination trots att den ligger i helt fel riktning för henne — de är verkligen uppförandekings i Finland — och sedan lämnas vi att klara oss själva. Flygplanet hem ska gå 20:15 och vi använder en mycket stor del av den tiden till att leta efter en specifik Marimekkobody till min bebis. När jag hittar den i den sjätte butiken vi besöker är jag, men kanske framför allt Eleonors Dr Martens-bärande fötter mycket tacksamma. Vi firar med en otrolig citronkrämbulle på St George Bakery och sedan köper vi sneakers på Karhu innan vi hämtar väskorna och tar tåget till flygplatsen.
Återföreningen med hemlandet har varit så mycket mer än jag vågat hoppas på. Tack Leena, tack Heidi och tack Helsinki. Hyvä Suomi!
