Roxy/Playground

På den här debutskivan har Viktor Olsson samarbetat med både Tobias Fröberg och Peter Morén, men det hjälper inte, han låter ändå mest som en mer eller mindre svängig version av alla andra trubadurmän som sjunger på svenska till gitarr. Jag tänker på Jan Johansen, Tomas Andersson Wij eller Lars Winnerbäck efter att han blivit Ulf Lundell. Det är texter om vardagsfunderingar och drömmar, stundtals högtravande naturromantiska, och perfekta för Svensktoppen och dansbanorna. Mer spännande än så blir det dessvärre inte.