Andra säsongen av Girls krossar myten om att tv är någon form av envägskommunikation. Lena Dunham använder sin tv-serie som om det vore ett Twitter-konto. Och det hon säger är: Sup, haters! Efter första säsongen av stilbildande Girls kom hatet som ett mjältbrandsbrev på posten. Lena Dunham var en ung tjej med en normal kroppsform. En perfekt storm av saker som man inte ska ha eller vara om man förväntar sig en framgångsrik tv-karriär. Inte nog med att hon hade en helt vanlig kropp som inte var märkt av anorexi – hon hade mage att visa upp den, som om det vore okej. Men eftersom det inte är kosher att säga ”du är för tjock och för tjej” konstruerade kritikerna andra argument. De attackerade bland annat namnet. Varför heter serien Girls när den bara handlar om vita tjejer – och inte alla tjejer i hela världen samtidigt? För tydlighetens skull borde namnet fungera som en innehållsförteckning: White, upper middle class girls living in over-priced apartments in central New York.
Det absolut värsta var att Girls porträtterade dåligt sex i osmickrande kameravinklar. Inte kliniskt rent och tillfredsställande för alla inblandade parter som i en reklamfilm för bordsmargarin. När Lena Dunham sedan landade ett bokkontrakt på 3,5 miljoner dollar brast alla fördämningar och sociala medier hatsploderade.
I säsongens första avsnitt svarar hon kritikerna lika kort och kondenserat som i en 140 tecken lång tweet. Hon inleder med en sexscen med en svart man och raden ”Ville du ha det här? Nu får du det!”. Som ett utsträckt långfinger mot alla som klagat på hennes nakna kropp och avsaknaden av etnisk bredd. Det är ett ängsligt, neurotiskt och självmedvetet grepp som ger Girls ett nytt transparent lager: plötsligt vet vi inte vart serien slutar och verkligheten börjar.
Jag har fortfarande inte bestämt mig för om det här är ett bra eller dåligt sätt att göra tv. Men det går inte att slita blicken från det. Lena Dunham testar gränserna för relationsdraman på samma sätt som Louie ritar nya för komediserier. Louie CK gör komedi som stundtals bara är plågsam att titta på och Lena gör ett generationsdrama om ungdomar som är självupptagna och kroniskt osympatiska.
Men det som gör karaktärer som Hannah, Shoshanna och Adam intressanta är hur långsamt och ometodiskt de utvecklas. De lär sig inte av sina misstag, istället kastar de sig vårdslöst in i nya. De gör det eftersom de är unga och har bråttom att hitta en identitet att landa i. Det är därför Hannah inte tvekar en sekund när en webbredaktör ber henne att "do a whole bunch of coke and write about it!". Hon antar uppdraget och gör det med stil – och i genomskinlig topp. Hashtag: #hatersgonnahate.
