Tiden, som en av senare års bästa tv-seriekaraktärer halvdrucket konstaterade, är en platt cirkel. Vi är dömda att upprepa samma misstag, om och om igen. Det finns ingen utväg.
The New Order är Inglorious Basterds blandat med Rambo, Tarantinos blodiga historierevisionism i första persons-perspektiv. Med skillnaden (nåja, det finns ett par till) att Axelmakterna vann Andra världskriget. Det är 1960-talet genom en raslärd skrattspegel. Människan har gått på månen och Beatles har slagit igenom – men de tvingas sjunga på tyska. Mitt i allt det här vaknar krigs-hjälten B.J. Blazkowicz upp efter 14 år av psykisk ohälsa. Hans uppdrag blir att slå ner det mardrömslika och robotbevakade nazisamhället inifrån.
Wolfenstein: The New Order är MachineGames första spel, men det är tydligt att Uppsalabaserade spelutvecklarna har sina rötter i spel som The Darkness och Chronicles of Riddick. För blandat med all uppenbart pulpig old school-action finns en berättelse med hjärta. Det är halvt menlöst skjutande i förstapersonsperspektiv blandat med mellansekvenser som stundtals faktiskt griper tag. Diskrepansen mellan de två spelelementen gör kanske upplevelsen lite splittrad, men det är fortfarande underhållande.
Men samtidigt kan jag inte låta bli att känna den dåliga IRL-smaken av ett Europa som har glömt det mörka 1940-talet. När Wolfenstein 3D släpptes, 1992, var det Ultima Thule och Ny Demokrati. Och 2014 blåser samma vindar igen. Den där platta cirkeln. Ibland känns det faktiskt inte så fel att möta verklighetens motgångar med digital eskapism. Särskilt inte när det handlar om att låta det bruna Europa smaka bly från två överdimensionerade kulsprutor.
Ungefärligt pris: 599 kronor
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 06, 2014.
