När jag var liten och såg Stjärnornas krig-filmerna tänkte jag "wow, bra film, coola laserpickor, tuff apa, bögig robot, grymt!". Sedan gick jag vidare med mitt liv. Men jag har förståt att det inte är så enkelt för alla människor. Jag har växt upp med Star Wars-missbruket på nära håll. Min storebror byggde en Darth Vader-hjälm av en JOFA-kruka, lite gips och färg. I syslöjden, när andra fick göra kimonos, broderade han en kudde med texten "Space". Och i det förrådsrum som han gjort till sitt brukade han spela in snuff movies med modellbygsatser av tiefighters och slaktade nyårssmällare. Det här hände sig på den omoderna tid då barn behövde ta till sådana extrema grepp för att få leva ut sina sjuka fantasier. Nu för tiden sys det inte längre några rymdkuddar och explosionerna från pojkrummen hörs alltmer sällan. Tacka dator- och konsolspelen för det. Star Wars-fansen har ett digert spelutbud att tillgå < ett utbud som ständigt drygas ut, nu senast med två stora (och långa) titlar till PC och Xbox, nämligen Biowares Star Wars: Knights of the Old Republic (KOTOR) och Raven Softwares Star Wars Jedi Knight: Jedi Academy. Den senare, uppföljaren till Jedi Outcast, är en ganska traditionell hybrid mellan first och third person shooter. Du är nyantagen student på den anrika jediakadmien. Redan på väg till skolan blir det dock knas. Spelet består av olika deluppdrag som man kan lösa i den ordning man själv önskar. Efter spelets gång blir ens elev duktigare och kan lära sig nya (eller bli bättre i redan behärskade) jedikonster. Det är ett hyfsat snyggt och välgjort spel, visst. Problemet är att vi sett allt förr. Man hoppar lite, man springer lite. Kanske gör ett jeditrick nån gång. Men framförallt så skjuter man. Man pepprar och pepprar och ibland känns det som om man befinner sig i en väldigt upphottad variant av Space Invaders. Något som bryter denna illusion något är en trevlig finess hämtad från fightingspelen. Med hjälp av olika manöverkombinationer (typ spring, hoppa och slå samtidigt) kan du utföra effektiva moves tillsammans med din vän ljussabeln. Detta grepp är dock inget som får mig att stanna kvar framför ganska töntiga Jedi Knights i min PC, när jag istället kan kila in i vardagsrummet, sätta mig framför tv:n, knäppa på Xboxen och få den äkta skiten < Knights of the Old Republic. KOTOR är upplagt ungefär som Final Fantasy X: Du styr storyns huvudperson, men även de kompanjoner han värvar till sin grupp under spelets gång. De olika karaktärerna har grundegenskaper, färdigheter och avancerar i 2level2 precis som i vilket rollspel som helst. Och varje gång du hamnar i fight så fryses spelet. Striden utkämpas dock inte drag för drag (som i FFX), utan i full action, som dock kan pausas om du vill att någon av dina rymdsoldater ska ändra sitt beteende. Du börjar, precis som i Jedi Academy, på en rymdfarkost som helt plötsligt blir beskjuten. Mer behöver vi inte gå in på storyn, men den är tillräcklig för att driva spelet vidare. Det finns även avstickare från huvudspåret i form av små sidouppdrag. Och så kan man fördriva tiden med det populära kortspelet Paazak. KOTOR är perfekt balanserat. Det är tillräckligt linjärt för att berätta en historia effektivt, men tillräckligt fritt för att det ska kännas som om du är med och skriver den. KOTOR är det bästa Star Wars-spel jag luktat på och vid sidan av Splinter Cell den finaste Xbox-titeln jag skådat.Plattform:
Stad:
