Om den tyska siluettanimatören Lotte Reiniger hade levt idag, varit misantrop och ägnat sig åt spel istället för film, får chanserna ses som goda att Reiniger hade hamnat i trakterna kring Limbo.
Med lika delar inspiration från Reiniger och Another World-mannen Eric Chahi har danska PlayDead Studios skapat sig en olidligt blek plattformspysslare, som både hänför och berör. Den monokroma skärselden är en lika fascinerande som dödlig plats, och första gången protagonistens lilla livlösa pojkkropp faller mot marken etsar sig fast i minnet. Det är en bedrift som få spel lyckas med.
Limbo har på förhand jämförts med Braid i och egenskap av att tillhöra den nya vågens intellektuella plattformsspel. Det är en jämförelse som håller, fast med skillnaden i PlayDeads kompromisslösa minimalism, där ord och förklaringar är överflödiga och tolkningar i större grad lämnas till spelaren. Det är ett grepp som tveklöst kommer att leda till ett par spaltkilometer långa dekonstruktioner på Gamefaqs. Och det är något som jag i det här fallet inte alls har något emot.
