När den franske spelregissören David Cage presenterar ett nytt spel finns det anledning att vara uppmärksam. Cages vision har alltid varit tydlig – att skapa interaktiv film.
Med den mestadels lågmälda thrillern Fahrenheit var han nära, men fick mot slutet av produktionen kalla fötter och slängde in väl onödiga nickar till The Matrix, mayaindianskt hokus pokus och ett stycke obegriplig spöknekrofili. Ett misstag Cage lovat att aldrig upprepa. Det gör han inte heller.
Ramhandlingen i Heavy Rain, om jakten på den exotiska origamimördaren, fungerar närmast som en förevändning för Cage att genom sitt spel främst bejaka faderskapets kval. Det är inte helt vanligt i sammanhanget och redan i den inledande scenen blir Heavy Rain en given vattendelare, då man gör sig bekväm i den triviala vardagen snarare än att skynda in i något mer storslaget. Som arkitekten Ethan Mars promenerar man runt i en Ikea-villa, belägen i ett närmast anskrämligt idylliskt suburbia. Med små gester med spelkontrollen rakar man sig, tar en dusch, klär på sig, dricker juice direkt ur förpackningen, leker med barnen och förbereder ett tioårskalas. Men idyllen är förstås bedräglig. När Ethan förlorar sin förmodat förståndshandikappade son i en bilolycka rämnar tillvaron, färgscheman skiftar och ett allnärvarande regn börjar falla. Snart blir det ännu jävligare då Ethans yngre, numera inåtvända son kidnappas och Ethan tvingas till självrannsakan om hur långt han är villig att gå för att rädda någon han älskar.
Formen är förstås bekant och på ett rent manusmässigt plan rör det sig om en konventionell thriller med frikostiga lån av både Sevens retorik och Saw-seriens späkelse. Behållningen ligger snarare i berättelsens vinklar och en hållbar illusion av att fritt kunna forma den. Redan i Fahrenheit visade Cage att han behärskar det här med multipla perspektiv och här attackeras ramhandlingen på ett liknande manér. Mest intressant är det kompromisslösa förhållningssättet till spelarens handlingar. I Heavy Rain möts man inte av någon game over-skärm om någon betydande karaktärerna skulle trilla av pinn. Istället fortsätter spelet och anpassas till de rådande omständigheterna. Att hävda att varje spelare kommer att få en unik spelupplevelse är förstås att ta i, men spelupplevelsen är långt mer mångfasetterad än vad som är brukligt.
Tyvärr finns det stunder då röstskådespelarna inte lyckas bära upp scenernas tyngd och allvar. Det kan man ha överseende med. Inte minst då Heavy Rain är det mest uppriktiga försöket sedan Fahrenheit att i ett storspel skildra diskbänksrealismen. Det säger ganska mycket – både om det rådande spelklimatet och viljan att våga utforska spelmediet utanför de konventionella ramarna.
