När man bockat av Eyetoy, Singstar och dansmattorna på sina förfester och vill börja experimentera med tyngre varor är Guitar hero nästa naturliga steg. Men dess effekter på belevade själar är så dramatiska att man behövt köpa det under disk på skumma importbutiker för att ens få lukta på rockstjärnedrömmen. Tills nu.
Guitar hero går precis som alla andra musikspel ut på att matcha färgikoner med motsvarande knappar i takt. Skillnaden - och det som placerar det här spelet huvud och axlar över alla andra partyspel - hänger man runt halsen. Den förminskade Gibson SG-kopian i hårdplast som ingår i Guitar hero-boxen ser kanske ut som en leksak. Men placera den i händerna på flickvän, polare eller chef och se dem förvandlas till dansande, dreglande rockmonster bara några takter in i I love rock 'n' roll. (Och åh, se till att skaffa två gitarrer. Annars slutar det bara med tårar.)
I spelets singleplayerläge börjar man vid foten av klätterväggen som leder till stjärnorna. Till en början gäller det att harva på med covers som Smoke on the water och Iron man i sunkiga källarlokaler. Men när man blivit varm i kläderna är det dags att sätta fingrarna i tuffare låtar och plantera fötterna på fetare scener. Högtalarna sprakar och mullrar av överstyrd elektricitet, publiken vrålar och golvet sviktar under studsande sneakersulor. Man måste vara gjord av sten för att det åtminstone inte ska börja knycka i höfterna. Vi andra är redan upptagna med att headbanga bort sans och vett och strutta runt med gitarren i lodrätt läge. (Är man riktigt metal halar man förstås ner den till knähöjd och leker James Hetfield.)
Låtbiblioteket skadar ju inte. Trettio licensierade dängor från band som Judas Priest, ZZ Top, Sabbath och Motörhead. Musiken kompletteras av en ascharmig glimten-i-ögat-framtoning som öser på med så mycket rockcheese att man inte kan låta bli att sätta cynismen i halsen och skratta med. Guitar hero är så rock 'n' roll att man nästan sträcker sig efter läderbrallorna, nitbältet och den där urtvättade vintage-t-shirten från Maidens Fear of the dark-turné man gömt längst bak i garderoben.
Det är alltså hög tid att bränna luftgitarren nu. Det här med sex och droger blir sällan särskilt lyckat i spelsammanhang. Men nöjer man sig med själva rock 'n' rollen finns det inget på den här sidan om ett fullsatt Wembley som för en närmare nirvana än Guitar hero.
[I]Alfred Holmgren[/I]Stad:
