Yvonne

Skivbolaget har en särskild Yvonnefil i Excel på sin dator för att hålla räkningen på vilka bandet jämförs med. Bandet har "kallats för Eskilstunas Joy Division en miljard gånger", redovisar skivbolaget, och visst har sådana liknelser varit befogade. Fram till nu har Yvonne excellerat i dödslängtan, svart kajal och mörka melodier. Även [I]Hit That City[/I] ger upphov till associationer i den riktningen. Gästande Karin Dreijers mässande på [I]Lost in the City Nights[/I], texter som förklarar att "I won't need a gun to put an end to this" och det neddragna tempot på [I]Enough Is Enough[/I] gör att skivbolagets sekreterare får räkna upp antalet jämförelser med anglosaxiska gothband. Men Yvonne har bestämt sig för att komma vidare. I stället för att anlita de vanliga producenterna har bandet tagit hjälp av Mike Kitigai, som tidigare arbetat med Thomas Rusiak och Ayo, men som helt saknar poperfarenheter. Samarbetet innebar tydligen viss turbulens, men resultatet är i delar väsensskilt från Yvonnes tidigare alster. Tyvärr är det därmed inte ett steg i riktning mot att hitta en egen röst, bara ett byte av tydliga förebilder. [I]Hit That City[/I] gör att skivbolaget får öppna nya jämförelseget får öppna nya jämförelsekolumner i sitt dataprogram. När bandet höjer mitt humör med täta och tunga [I]Falling Down[/I] föreslår jag kolumnen "Primal Scream". Men flest markeringar hamnar i kolumnen "Manic Street Preachers". [I]Burning Cars[/I] skulle kunna vara ett av de bättre spåren på walesarnas senaste, och även om Henric de la Cour låter för mycket som James Dean Bradfield för sitt eget bästa är det en effektiv låt. [I]Started Out[/I] däremot är en meningslös rippoff av [I]If You Tolerate This...[/I]. På andra håll funkar det bättre. [I]Out of the Gash[/I] är kaxig, och effektivt övertygande i refräng och körsång. Precis som på [I]Bad Dream[/I] hittar Yvonne täta, modernt programmerade rytmer som tillsammans med distinkta gitarrmattor leder tankarna till förra årets samarbete mellan Teddybears STHLM och Thomas Rusiak. Jag har en känsla av att det är den riktningen Yvonne vill arbeta vidare i, men fortfarande har de alltför ofta en tendens att falla in i sina gamla roller. När Yvonne har gått in sina nya skor och orkar bära dem en hel skiva igenom kan de mycket väl bli det första Eskilstunaband vars handel och vandel är värt att följa i framtiden. Men de har en bit kvar till dess.