Years & Years tredje album Night Call är en påkostad historia. Olly Alexander som står bakom artistnamnet debuterade redan 2013 och är väl definitionen av en modern popstjärna.
Men trots den långa karriären är han nog en artist de flesta känner igen först när man hör hans hittar. Låtar som Desire, Sweet Talker och Starstruck har alla tiotalet miljoner spelningar på Spotify. Det är onekligen absurt många topplistelåtar från ett och samma album.
Visst är melodierna sådär irriterande trallvänliga, men istället för medryckande känns det till slut hjärndött. Att det dessutom är hela 23 spår på Night Call är inte fördelaktigt. När varje låt är skriven för att bli en radiodänga blir det snabbt övermättat. Inte heller texterna stannar kvar, utan ligger som en distanserad och repetitiv ljudmatta över musiken utan djup.
Det hjälper inte heller att soundet mest låter som överproducerad och artificiell pop från 2012. På de tre år som gått sedan Years & Years senaste album har soundet renodlats från så gott som alla influenser. Innan hämtade musiken inspiration från det elektroniska och var långt mer varierad, nu känns det bara personlighetslöst och låter som en copy/paste-formel på varje låt.
Som enskilda låtar har singlarna uppenbarligen fått enormt genomslag, men albumet innehåller ingen variation. Vilket helt klart är ett symptom på streamingtjänsternas påverkan på vårt musiklyssnande. Det är en kaotisk spellista snarare än en skiva och ett steg tillbaka för Alexanders sound snarare än framåt, speciellt för någon som hyllas som banbrytande. Ingenting med Night Call är nytänkande.
