Thorsten Flinck och Revolutionsorkestern - Thorsten Flinck och Revolutionsorkestern

Patrik Forshage 05:00 5 May 2011


Det värsta är inte det habilt trötta gubbrockkompet, med Dylans tidiga 80-tal som riktmärke. Sådant kan man ha överseende med. Det värsta med den här skivan är Thorsten Flinck.
Visst, skådespelare på skiva får man också ha visst överseende med, men aldrig förr har någon vältrat sig i den här sortens överspelsexcesser. Flinck kastar sig över Taube- och Afzelius-tolkningar och översättningar av Nick Cave och Townes Van Zandt med ett utspel som får Johannes Brost och Ulf Brunnberg att framstå som subtila. Här ska varje r-ljud rullas länge i munnen, och när han lyckas peta in ord som "smärta", "sorg" "heroin" och "dö" (inte helt sällan, givetvis) går han ner på knä för att dramatiskt krama sista blodsdroppen ur varje ord. Bara den som ogenerat bejakar lyteskomiken uppskattar Thorsten Flincks mustiga sällskap.
Skivbolag: 
Artist: 
3 Visa kommentarer (3)

Fler musikrecensioner

Here Be Wolves — Here Be Wolves

När Karla-Therese Kjellvander bildar duo med den nya bekantskapen Mikael Peterson finns inte tillstymmelse till kompromiss vare i texter eller i musikaliskt engagemang. Hon må vara uttalat icketroende medan han är djupt religiös, men att han vill använda sin musik till att besjunga sin tro på och kärlek till Jesus är inte så udda i den sortens stilla välskrivna americana som är deras gemensamma musikaliska uttryck.