Det värsta är inte det habilt trötta gubbrockkompet, med Dylans tidiga 80-tal som riktmärke. Sådant kan man ha överseende med. Det värsta med den här skivan är Thorsten Flinck.
Visst, skådespelare på skiva får man också ha visst överseende med, men aldrig förr har någon vältrat sig i den här sortens överspelsexcesser. Flinck kastar sig över Taube- och Afzelius-tolkningar och översättningar av Nick Cave och Townes Van Zandt med ett utspel som får Johannes Brost och Ulf Brunnberg att framstå som subtila. Här ska varje r-ljud rullas länge i munnen, och när han lyckas peta in ord som "smärta", "sorg" "heroin" och "dö" (inte helt sällan, givetvis) går han ner på knä för att dramatiskt krama sista blodsdroppen ur varje ord. Bara den som ogenerat bejakar lyteskomiken uppskattar Thorsten Flincks mustiga sällskap.
Skivbolag:
Artist:
