Äntligen får Dipper visa upp sig i fullängdsformat. Oturliga omständigheter som de själva inte kunnat påverka har försenat den här plattan löjligt länge. Kan bara inbilla mig hur det känns att ha en färdig platta, till råga på allt en debut, som bara ligger där och skriker ut sin längtan efter att få göra sig hörd.
Live har Dipper låtit ettrigt maniska när jag sett dem. Tyngden och intensiteten från scen har de inte varit i närheten av på platta. Där har det varit kantigt, skevt, skavigt och småcharmigt men utan soliditet och spets.
Dipper på platta har känts som ett lovande band, kapabla att göra en hyfsad platta i framtiden. Låtkvaliteten har inte alls imponerat lika mycket som soundet och då är det som bekant en bit kvar. Att det inte krävdes så lång tid bevisar de här. Rejält. Som om brittiskt mötte amerikanskt; Mark E Smith springer på Jello Biafra och de bestämmer sig för att laja lite. Båda har nyligen hört de där svenska intellektuella experimentmusikerna Bob Hund och snöat in rätt rejält på delar av deras sound. Mark får bestämma mest eftersom han är coolast. Och bäst. Jello står för de vansinniga tempo-växlingarna och den maniska intensiteten. Det får Marks röst och ultra-blaserade refränger att lyfta ännu högre. När de så efter ett tag hittar effektknapparna med Bob Hund-märkningen lyfter deras låtar på allvar och då känner de att de har något störtskönt på ingång. Ibland blir de kanske för kärvänliga och hyllar varandra väl mycket i sin iver att göra bra låtar. Men majoriteten av deras kreativa koalition är absolut av det välljudande, egensinniga slaget.
Energisk, fräsch rock med en hälsosam dos uppkäftig kaxighet. Lite som att få en störig snubbes ena pekfinger inkört i ögat. Fast på ett skönt sätt. Omöjligt att nonchalera och bli av med.
Skivbolag:
Artist:
