Bakom namnet The Japanese House finns 27-åriga, brittiska Amber Bain som sedan debuten 2015 matat oss med sin välkomponerade, elektroniska singer/songwriter-pop. Hon kan trots sin unga ålder redan skryta med flera snygga releaser, inte minst debutalbumet Good at falling från 2019 och EP:n Chewing cotton wool från 2020. Och på nya fullängdaren In the end it always does sätter hon återigen sig själv på kartan – och hon är sig lik.
The Japanese House har ett eget, specifikt ID när det kommer till flera komponenter: röst, låtskrivande och sound. Musiken har en nerv och innerlighet där texterna tillåter lyssnaren att verkligen komma nära. Det är lätt att känna igen sig i det existentiella, oklara som är livet och kärleken och hon snålar aldrig på att dela med sig av det som gör ont. Och som lyssnare är det verkligen allt jag önskar.
Albumet rör sig lekfullt mellan hoppfullhet och skörhet. Det välbekanta soundet är en balansgång mellan det organiska och elektroniska där akustiska gitarrer har en minst lika viktig roll som Amber Bains röstsamplingar. Lugnare You always get what you want och Baby goes again varvas med medryckande Boyhood och skönt svängiga Friends. Men ett av de allra vackraste spåren är luftiga, drömmiga Over there.
The Japanese House är en artist man nog aldrig kan bli besviken på. Hon sitter på en musikalitet och ett skapande som resulterar i en unik stil. En av många detaljer som utmärker den och som också kännetecknar Amber Bains sätt att sjunga är den igenkända skarven, det vill säga brytpunkten mellan så kallad bröströst och huvudklang. Sunshine baby är ett av många härligt vemodiga exempel på när just de sånginsatserna verkligen hörs.
The Japanese House och In the end it always does bevisar fortsatt vilken talangfull artist, låtskrivare och kreatör hon är. Jag ser redan fram emot album nummer tre.
